Nej, det fick ju inte hända ( om att bli kär)långt

[Monstermom]

Hur



Behärskar man sig mot känslor, låtsas som inget när det bubblar inom en? Aldrig säga det, låtsa som inget? Sorry, fattade faktiskt inte ironin i mixomans svar...

Men hur gör du i vanliga fall?! De flesta av oss (jag hade trott alla) lever med impulser, frestelser, orealistiska önskningar och alla möjliga känslor vi inte agerar på. Livet vore totalt kaos om man bara följde sina känslor åt alla håll! Nog har du något slags självbehärskning? Den tillämpas lämpligen även i det här fallet.

 

[Petruska]

Behärskar man sig mot känslor, låtsas som inget när det bubblar inom en? Aldrig säga det, låtsa som inget?

Ja, så kan man göra. Vad är det konstiga.

Jämför med @Lejonelle som skrev om röksug.

 

[Gnutten]

ironiskt? Att du tolkar det så berättar bara vad du själv tycker. Kan vara bättre och en gnutta charmigare om du står för det.

Var det till mig?

 

[Monstermom]

ironiskt? Att du tolkar det så berättar bara vad du själv tycker. Kan vara bättre och en gnutta charmigare om du står för det.

Sant nog! Jag tolkade dig som ironisk till 100%, och det var definitivt min tolkning. Den ska inte du behöva stå för.

 

[Gnutten]

Sant nog! Jag tolkade dig som ironisk till 100%, och det var definitivt min tolkning. Den ska inte du behöva stå för.

Jag uppfattade Mixoman som seriös, men jag kanske inte är med i era svängar?. Börjar bli sent för mig. Ska hoppa i säng nu...

 

[Monstermom]

Jag uppfattade Mixoman som seriös, men jag kanske inte är med i era svängar?. Börjar bli sent för mig. Ska hoppa i säng nu...

Och det får du ju göra. (Vill ni reda ut vad @Mixoman menade och inte är det nog bäst ni två tar det, jag lär bara röra till det mera. ) Men min poäng kvarstår oavsett: alla som säger du borde låta bli svarar du emot, den som säger att du borde följa dina känslor svarar du positivt på. Du verkar inte villig att ta till dig något annat än uppmuntran att inleda något med den här mannen. Då är det bättre att du är ärlig med dig själv om det, och inte väntar på att främlingar på internet ska säga rätt saker och ge dig tillåtelse.

Jag tror det är ett gigantiskt misstag, men det är inte på något sätt mitt liv så vad jag tycker och tror har inte mer värde för dig än vad du ger det.

 

[Mia_R]

Och det får du ju göra. (Vill ni reda ut vad @Mixoman menade och inte är det nog bäst ni två tar det, jag lär bara röra till det mera. ) Men min poäng kvarstår oavsett: alla som säger du borde låta bli svarar du emot, den som säger att du borde följa dina känslor svarar du positivt på. Du verkar inte villig att ta till dig något annat än uppmuntran att inleda något med den här mannen. Då är det bättre att du är ärlig med dig själv om det, och inte väntar på att främlingar på internet ska säga rätt saker och ge dig tillåtelse.

Jag tror det är ett gigantiskt misstag, men det är inte på något sätt mitt liv så vad jag tycker och tror har inte mer värde för dig än vad du ger det.

Fast det går ju att tolka @Mixoman på så sätt att det är både ironiskt och seriöst. Att följa känslorna nu leder till mer känslor, sen att du och jag väljer att tolka det som hjärtekrossande och TS som något positivt är ju lika rätt bägge två. Oavsett vad som än händer lär hon ju få känna av det känslomässigt om hon kastar sig ut i det blå. Chansen att hitta en höstack som dämpar fallet är i mina ögon små, men vad vet jag?

 

[Kattennizze]

Men du framstår som helt obegriplig tycker jag, du vill vara singel och så träffar du ett rötägg eller före detta som nu verkar ha mjuknat, också vill du vara ihop med honom? Finn fem fel liksom? Är du inte mera rädd om dig än så? Har du ingen självbevarelsedrift? Om det hade varit jag hade det varit lätt, jag hade slutat träffat honom. Problem solved.

 

[JosefineLi]

Jag skulle låta det stanna vid fantasier. Fantasier är gratis och bara att kliva ur när det passar. Asbra. Antagligen bättre än verkligheten i det här fallet.

 

[pulkaskurk]

Men vad är problemet? Antingen låter du bli karln eller så inte?
Men jag blir lite nyfiken, får han fortfarande sota för gamla synder eller är han fortfarande ett rötägg?
Känns lite taskigt om han ska vara evigt straffad för gamla synder om det är det enda problemet.
Bara för att någon var ett kräk som ung behöver det ju inte betyda att man är det resten av livet.

Jag hade nog sett vart känslorna leder om han inte fortfarande håller på med en massa dumheter.

 

[Mia_R]

Men vad är problemet? Antingen låter du bli karln eller så inte?
Men jag blir lite nyfiken, får han fortfarande sota för gamla synder eller är han fortfarande ett rötägg?
Känns lite taskigt om han ska vara evigt straffad för gamla synder om det är det enda problemet.
Bara för att någon var ett kräk som ung behöver det ju inte betyda att man är det resten av livet.

Jag hade nog sett vart känslorna leder om han inte fortfarande håller på med en massa dumheter.

Tror största problemet nu är att han är en slusk med ungkarlsovanor, men känner inte att det är något jag skulle orka med efter några trista förhållanden, men vill man ta sig an ett renoveringsprojekt så bör man gå in i det med vidöppna ögon och slängt de rosa solbrillorna åt sidan. Inte för att man känner sig utvald.

 

[pulkaskurk]

Tror största problemet nu är att han är en slusk med ungkarlsovanor, men känner inte att det är något jag skulle orka med efter några trista förhållanden, men vill man ta sig an ett renoveringsprojekt så bör man gå in i det med vidöppna ögon och slängt de rosa solbrillorna åt sidan. Inte för att man känner sig utvald.

Bara för att någon har "ungkarlsovanor" behöver ju inte det betyda renoveringsobjekt.
Min karl hade också en hel hög med "ungkarlsovanor" som inte fungerade om han skulle umgås med mig men det var inga svårigheter att spola bort det till förmån att vi skulle ha ett liv tillsammans.
Så trist att du sätter en sån ful etikett på karln bara för att.

 

[Monstermom]

Så trist att du sätter en sån ful etikett på karln bara för att.

Nja... Förutom att han tydligen har ungkarlsovanor (även om jag inte likställer "skitigt hem" med ungkarl, karlar kan faktiskt städa själva) beskriver TS honom såhär:
"Personen är INTE farlig, men visst är han inte helt lagligt i allt..."

Om det inte handlar om att han typ kör 120 på 110-väg ibland tycker jag "renoveringsobjekt" var en alltför generös uppskattning av honom...

 

[rutans]

Som flera här har anmärkt. Det verkar som om du redan har bestämt dig oavsett vilka svar du får. Var det ett godkännande och ett "go for it! "som du ville ha vid trådstarten?

Visst satsa på dina känslor, ta hand om karln. Städa hans ungkarlslya, hjälp honom med den röra han ställt till för sig i livet. Han kommer att vara jättetacksam.
Däremot tror jag du kommer gå ur den här kärleken bitter så småningom. En aning fattigare också.

Visst verkar vi som skriver negativt om din kärlek taskiga, så kan du se oss för att rättfärdiga att satsa på honom. Men tänk om vi faktiskt menar det vi skriver? Att du inte bör följa känslorna? Att det troligen gör dig olycklig?

 

[Teilani]

Tja håller väl med de flesta i tråden som tror att det vore en stor chanstagning med ditt hjärta, och ditt fria levnadssätt, att inleda nåt som kan kallas en seriös relation med killen. Dvs flytta ihop, planera resor, hus, barn eller andra projekt tillsammans.

Men egentligen är det inget som hindrar en friare relation, på dina villkor. Dvs ni fortsätter att träffas och umgås som ni gör nu. Vill du bjuda honom på middag gör du det, vill ni ha sex har ni det. Utan att ställa andra krav på varandra och utan att lova något mer långvarigt.

Livet måste inte vara svart eller vitt, antingen kompis eller pojkvän, det kan vara någonstans mittemellan. Det kanske skulle kunna passa er båda två, om du klarar det.

I många fall tror jag att en hindrar sig själv i relationer. Kan inte göra si eller så för en måste tänka på partnern. Fast partnern inte kunde bry sig mindre.

 

[Philosophia]

Anonymt nick, för nu vet jag inte vad jag ska göra längre och behöver er hjälp att se klart på tillvaron.

Jag är den lyckliga singeln sen tre år tillbaka, och så ska det minsann fortsätta att vara. Efter kraschade samboförhållanden genom åren kom jag lyckligt fram till att jag älskar mitt liv, mitt singelliv. Inga svartsjuka, sexfixerade karlar i mitt liv som ska komma och bestämma om mitt liv, mina tider, mina prioriteringar, mitt liv.

I tre lyckliga år har jag äntligen kommit tillrätta med mig själv, efter att ha försökt vara en bra sambo, fixat och grejat för att allt ska vara bra. Inser att jag själv gjort många fel, men kärlek, ja det klarar jag mig galant utan. Jag har så många vänner, både manliga och kvinnliga, och ingen ska då bestämma eller vara sur över att jag sover över hos någon manlig bekant om jag vat på fest och inte kan ta mig hem , och inte vill jag heller ha några anklagelser, plikter eller tider till någon annan. Jag älskar mitt liv och det är fullt av äventyr med olika personer hit och dit.

Men vad händer nu då?

Jag har en manlig bekant, eller ja, vi är väl kompisar eller kanske till och med vänner, vad vet jag?! Vi lärde känna varandra för 25 år sedan när vi båda var unga, och genom dessa alla år har vi umgåtts mycket i tonårstiden och tidiga vuxenlivet, sen tappade vi kontakten. Både han och jag har vart sambo och jag gillade väl inte riktigt allt han gjorde där i mellan. Vi hade ett engångsligg med varandra på fyllan en gång för typ 23 år sedan, annars inga känslor där . Och senare kom ju fb, och ja vi har ju kontakt igen nu då sen ca 3 år tillbaka.

Mannen i fråga är INGET ämne alls. Han var mannen som låg med varenda tjej, han var mannen som var lite halvkriminell på gränsen till lite mer. Han var mannen som alla visste vem han var, som fifflade och höll igång saker, alltid på gång med lite, inte helt lagliga "jobb". På den tiden var vi bekanta, men nu är saker annorlunda.

Mannen ifråga har haft en mycket svår period i flera år (sjukdom), och under dessa år har vi blivit mer och mer vänner. Vi har ett gemensamt intresse, och har därför träffats otroligt mycket de senaste tre åren. I tre år har jag sett på honom som en gammal kompis när vi träffats, men nu har det helt plötsligt blivit lite ändrade och konstiga känslor i kroppen på mig. Som ett exempel, så hände ett dödsfall för några dagar sedan. Jag kommer dit och ser denne man helt förstörd och storgråtandes, men han släpper in mig ändå, och det skulle han aldrig gjort med någon annan. Självklart kramar vi om varandra, men det är över på några sekunder. Glöm då inte att han är den store, tuffe killen som aldrig visar känslor för någon och ska klara sig själv. Pga både sjukdom och ungkarlsolater så är han rätt "sluskig", med ett hem i total kaos, skitigt och smutsigt att jag aldrig skulle vilja bo där

Mail och sms ramlar in om hur tacksam han är över att ha mig, då jag är en av få han har kvar som vän efter alla år med skumma affärer, dåligt rykte och sen sjukdom på det.

Problemet är då att jag börjar känna mig pirrig i kroppen när jag ska dit nu, och ja, vi träffas ju nästan dagligen nu i och med vårt intresse. Igår bjöd jag hem honom ( i ett ärende egentligen), men han är inte den som krusar och kommer spontant, och ja, han stannade inte länge, men tackade så mycket för en macka jag bjöd på, och vi bestämde att vi skulle käka middag ihop snart och han skulle hjälpa mig med en teknisk pryl jag inte får att funka här hemma.

Jag känner mig hopplös. Jag vill vara singel, och om jag mot förmodan skulle träffa någon igen så är det definitivt inte en karl som är sluskig, halvkriminell och märkt av sjukdomen som fortfarande finns kvar ( vet inte ens om han lever nästa år). Vad händer med mig, hur ska jag hantera att det börjat pirra i kroppen på mig, men att vi samarbetar så jäkla bra och att jag mer och mer vill umgås med honom hela tiden. Jag vill ju inte ha någon, och INTE honom

Jag tänker spontant på två saker:

För det första att han kanske inte alls är intresserad av dig på det sättet. Att han väljer att öppna sig för dig kan mycket väl bero på att han ser dig som just en vän och inget annat. För hans egen skull, med tanke på att han är sjuk och verkar sårbar just nu så skulle jag avråda från att inleda något utöver en vänskaplig relation. För är inte det senare precis vad han behöver och som han uttryckligen säger att han är tacksam över? Är det inte lite gränslöst att genast tolka hans öppenhet gentemot dig som en kärleksinvit?

För det andra så vill jag säga som flera andra: Man behöver inte agera på impulser. Det går bra att fortsätta vara vän och bortse från ev. andra känslor som du har.

 

[Asko]

Jag är inte alls erfaren av sådana här grejer. Men jag skulle vilja inflika mina tankar ändå.

Apropå att inte agera på sina känslor. I ett par år kände jag pirr inför en god vän nästan precis som du beskriver det. Jag kunde inte sluta fundera på om jag skulle säga något eller inte, jag var rädd att det inte skulle leda till något - eller i värsta fall, att det faktiskt skulle leda till något Men jag kände på mig att de känslorna skulle kunna utvecklas till något större/djupare för den här personen.
Dock så sa jag aldrig något. Hen är en jättefin person och är nu idag min bästa vän. Men känslorna saktade faktiskt av till slut då vi plötsligt bodde för långt ifrån varandra för spontana besök så vi träffades inte lika ofta.
Så om du bestämmer dig för att inte göra något så kan jag säga dig att känslorna kommer att gå över en vacker dag, du behöver inte oroa dig att du kommer pina över honom resten av livet så att säga

En liten annan vinkel; du säger att han är sjuk och kanske t.o.m inte ens lever nästa år. Det här låter kanske hemskt och/eller själviskt. Men vill du verkligen utsätta dig för en kärlek som kanske tar slut alltför snart? Om inte, så är det nog bättre att försöka sluta medan känslorna inte är så djupa.

Angående personligheten så tycker jag att man ska försöka se till hur personen är idag, som andra har sagt tidigare så utvecklas ju människor hela tiden och han kan ju faktiskt ha ändrat på sig.

 

[Lejonelle]

Jag vill ju inte ha ett förhållande, vill inte få känslor för honom, mn undrar hur jag agerar när de ändå kommer nu.

Jag tror ditt misstag är hur du tänker kring känslor. Känslor är inget väderfenomen, inget åskväder som slår ner var det vill. Känslor växer av den näring de får och de beslut man fattar. Jag vet inte vad du söker med denne man, ni kanske har någon kemi, men därifrån till att inleda en relation eller bygga ett liv är steget långt och kantat med en massa beslut. Beslut som du kan välja att låta bli att fatta.

Alla killar som känns intressanta inleder du säkert inte en relation med så varför skulle detta vara annorlunda? Din hjärna är inte på något sätt urkopplad. Du kan välja att använda den.

Ditt hjärta rördes när han var sårbar och ledsen, det är vackert så, skönt för honom att kunna slappna av och släppa in dig. Låt det vara så, bevara det som ett fint minne men håll fast vid hur du vill ha ditt liv. Om det här är värt att satsa på kommer det visa sig med tiden, som du säger, ni har känt varandra länge så det här är knappast enda chansen.

 

[Gnutten]

Hm, läser och tänker efter.

Jag tycker jag har utvecklats otroligt mycket på de ca 3 år vi trots allt setts. Jag är inte den som slänger mig in i något och inte vet vad jag gör. Men känslor har kommit nu, och det är jobbigt att bara låta det bero, hur enkelt ni än tycker det är genom att skriva att jag ska behärska mig och strunta i det jag känner.

Jag vill förtydliga att mannen i fråga inte är något svin i den bemärkelsen idag, och när jag skriver kriminalitet, så handlar det om att gå över gränser på lagen. För mig kan det vara att fixa svartbyggen, att inte deklarera helt ok, att köpa och sälja sprit, att få in pengar på lite olagliga sätt som att köpa folk genom varor och sen få tjänster tillbaka. Inte helt ok enligt mig, men ändå inte så farligt som att det skulle vara grov kriminalitet inblandat. Det finns inga grova brott i registret, men en och annan som inte gillar sättet på att utnyttja folk så.

Mannen är charmig, jag har märkt att han mer och mer gör sig ärenden att ringa, maila eller smsa om man jämför med bara förra året, så något slags intresse verkar finnas, även om det aldrig kommit på tal. Pga sjukdom är sex inget som finns just nu, så där är jag inte orolig för att han vill utnyttja mig. Jag har sovit hos honom ett antal gånger när vi utövar vårt intresse, och det är soffan som gäller ( inga försök från någon av oss). Det som hänt är bara att jag har börjat pirra i kroppen, jag får mer och mer fina känslor för honom och ser också mer och mer fina sidor som jag förr inte sett. Han sa en gång , att när jag är pigg ( sjukdomen går upp och ner) så vill jag inte lägga min friska tid på städning, så det kan ju vara en förklaring det också. Däremot är han fortfarande en slusk till karl hemma, men jag vet inte, jag har börjat ömma och bry mig mer och mer.

 

[Gnutten]

Fortsätter med att berätta lite. Idag skulle vi setts, men pga vädret blev det inställt. Det går tre timmar efter att vi ställt in, som han ringer och råkar få ett ärende hit ( ca 3mil från där han bor). Jag är inte hemma då, men jag är på väg hem säger jag. Jag räknar med att jag är hemma inom 30 min, och ber honom uträtta sitt ärende först och sen komma om han vill. När jag kommer hem, sitter han utanför och väntar. Han är trött och säger att han ska hem och lägga sig igen då sjukdomen gör honom trött, men först ville komma in och säga hej iallafall.

Vi ska ses imorgon igen, men kanske blir det sista gången på några dagar nu, då jag börjar jobba efter semestern igen.