Anonymt nick, för nu vet jag inte vad jag ska göra längre och behöver er hjälp att se klart på tillvaron.
Jag är den lyckliga singeln sen tre år tillbaka, och så ska det minsann fortsätta att vara. Efter kraschade samboförhållanden genom åren kom jag lyckligt fram till att jag älskar mitt liv, mitt singelliv. Inga svartsjuka, sexfixerade karlar i mitt liv som ska komma och bestämma om mitt liv, mina tider, mina prioriteringar, mitt liv.
I tre lyckliga år har jag äntligen kommit tillrätta med mig själv, efter att ha försökt vara en bra sambo, fixat och grejat för att allt ska vara bra. Inser att jag själv gjort många fel, men kärlek, ja det klarar jag mig galant utan. Jag har så många vänner, både manliga och kvinnliga, och ingen ska då bestämma eller vara sur över att jag sover över hos någon manlig bekant om jag vat på fest och inte kan ta mig hem , och inte vill jag heller ha några anklagelser, plikter eller tider till någon annan. Jag älskar mitt liv och det är fullt av äventyr med olika personer hit och dit.
Men vad händer nu då?
Jag har en manlig bekant, eller ja, vi är väl kompisar eller kanske till och med vänner, vad vet jag?! Vi lärde känna varandra för 25 år sedan när vi båda var unga, och genom dessa alla år har vi umgåtts mycket i tonårstiden och tidiga vuxenlivet, sen tappade vi kontakten. Både han och jag har vart sambo och jag gillade väl inte riktigt allt han gjorde där i mellan. Vi hade ett engångsligg med varandra på fyllan en gång för typ 23 år sedan, annars inga känslor där
. Och senare kom ju fb, och ja vi har ju kontakt igen nu då sen ca 3 år tillbaka.
Mannen i fråga är INGET ämne alls. Han var mannen som låg med varenda tjej, han var mannen som var lite halvkriminell på gränsen till lite mer. Han var mannen som alla visste vem han var, som fifflade och höll igång saker, alltid på gång med lite, inte helt lagliga "jobb". På den tiden var vi bekanta, men nu är saker annorlunda.
Mannen ifråga har haft en mycket svår period i flera år (sjukdom), och under dessa år har vi blivit mer och mer vänner. Vi har ett gemensamt intresse, och har därför träffats otroligt mycket de senaste tre åren. I tre år har jag sett på honom som en gammal kompis när vi träffats, men nu har det helt plötsligt blivit lite ändrade och konstiga känslor i kroppen på mig. Som ett exempel, så hände ett dödsfall för några dagar sedan. Jag kommer dit och ser denne man helt förstörd och storgråtandes, men han släpper in mig ändå, och det skulle han aldrig gjort med någon annan. Självklart kramar vi om varandra, men det är över på några sekunder. Glöm då inte att han är den store, tuffe killen som aldrig visar känslor för någon och ska klara sig själv. Pga både sjukdom och ungkarlsolater så är han rätt "sluskig", med ett hem i total kaos, skitigt och smutsigt att jag aldrig skulle vilja bo där
Mail och sms ramlar in om hur tacksam han är över att ha mig, då jag är en av få han har kvar som vän efter alla år med skumma affärer, dåligt rykte och sen sjukdom på det.
Problemet är då att jag börjar känna mig pirrig i kroppen när jag ska dit nu, och ja, vi träffas ju nästan dagligen nu i och med vårt intresse. Igår bjöd jag hem honom ( i ett ärende egentligen), men han är inte den som krusar och kommer spontant, och ja, han stannade inte länge, men tackade så mycket för en macka jag bjöd på, och vi bestämde att vi skulle käka middag ihop snart och han skulle hjälpa mig med en teknisk pryl jag inte får att funka här hemma.
Jag känner mig hopplös. Jag vill vara singel, och om jag mot förmodan skulle träffa någon igen så är det definitivt inte en karl som är sluskig, halvkriminell och märkt av sjukdomen som fortfarande finns kvar ( vet inte ens om han lever nästa år). Vad händer med mig, hur ska jag hantera att det börjat pirra i kroppen på mig, men att vi samarbetar så jäkla bra och att jag mer och mer vill umgås med honom hela tiden. Jag vill ju inte ha någon, och INTE honom
Jag är den lyckliga singeln sen tre år tillbaka, och så ska det minsann fortsätta att vara. Efter kraschade samboförhållanden genom åren kom jag lyckligt fram till att jag älskar mitt liv, mitt singelliv. Inga svartsjuka, sexfixerade karlar i mitt liv som ska komma och bestämma om mitt liv, mina tider, mina prioriteringar, mitt liv.
I tre lyckliga år har jag äntligen kommit tillrätta med mig själv, efter att ha försökt vara en bra sambo, fixat och grejat för att allt ska vara bra. Inser att jag själv gjort många fel, men kärlek, ja det klarar jag mig galant utan. Jag har så många vänner, både manliga och kvinnliga, och ingen ska då bestämma eller vara sur över att jag sover över hos någon manlig bekant om jag vat på fest och inte kan ta mig hem , och inte vill jag heller ha några anklagelser, plikter eller tider till någon annan. Jag älskar mitt liv och det är fullt av äventyr med olika personer hit och dit.
Men vad händer nu då?
Jag har en manlig bekant, eller ja, vi är väl kompisar eller kanske till och med vänner, vad vet jag?! Vi lärde känna varandra för 25 år sedan när vi båda var unga, och genom dessa alla år har vi umgåtts mycket i tonårstiden och tidiga vuxenlivet, sen tappade vi kontakten. Både han och jag har vart sambo och jag gillade väl inte riktigt allt han gjorde där i mellan. Vi hade ett engångsligg med varandra på fyllan en gång för typ 23 år sedan, annars inga känslor där
. Och senare kom ju fb, och ja vi har ju kontakt igen nu då sen ca 3 år tillbaka.Mannen i fråga är INGET ämne alls. Han var mannen som låg med varenda tjej, han var mannen som var lite halvkriminell på gränsen till lite mer. Han var mannen som alla visste vem han var, som fifflade och höll igång saker, alltid på gång med lite, inte helt lagliga "jobb". På den tiden var vi bekanta, men nu är saker annorlunda.
Mannen ifråga har haft en mycket svår period i flera år (sjukdom), och under dessa år har vi blivit mer och mer vänner. Vi har ett gemensamt intresse, och har därför träffats otroligt mycket de senaste tre åren. I tre år har jag sett på honom som en gammal kompis när vi träffats, men nu har det helt plötsligt blivit lite ändrade och konstiga känslor i kroppen på mig. Som ett exempel, så hände ett dödsfall för några dagar sedan. Jag kommer dit och ser denne man helt förstörd och storgråtandes, men han släpper in mig ändå, och det skulle han aldrig gjort med någon annan. Självklart kramar vi om varandra, men det är över på några sekunder. Glöm då inte att han är den store, tuffe killen som aldrig visar känslor för någon och ska klara sig själv. Pga både sjukdom och ungkarlsolater så är han rätt "sluskig", med ett hem i total kaos, skitigt och smutsigt att jag aldrig skulle vilja bo där
Mail och sms ramlar in om hur tacksam han är över att ha mig, då jag är en av få han har kvar som vän efter alla år med skumma affärer, dåligt rykte och sen sjukdom på det.
Problemet är då att jag börjar känna mig pirrig i kroppen när jag ska dit nu, och ja, vi träffas ju nästan dagligen nu i och med vårt intresse. Igår bjöd jag hem honom ( i ett ärende egentligen), men han är inte den som krusar och kommer spontant, och ja, han stannade inte länge, men tackade så mycket för en macka jag bjöd på, och vi bestämde att vi skulle käka middag ihop snart och han skulle hjälpa mig med en teknisk pryl jag inte får att funka här hemma.
Jag känner mig hopplös. Jag vill vara singel, och om jag mot förmodan skulle träffa någon igen så är det definitivt inte en karl som är sluskig, halvkriminell och märkt av sjukdomen som fortfarande finns kvar ( vet inte ens om han lever nästa år). Vad händer med mig, hur ska jag hantera att det börjat pirra i kroppen på mig, men att vi samarbetar så jäkla bra och att jag mer och mer vill umgås med honom hela tiden. Jag vill ju inte ha någon, och INTE honom
