I övrigt så finns det nog inte så mycket att diskutera. Du ser uppenbarligen andra saker än vad jag ser. Läs artikeln jag länkade till för jag tycker den sammanfattar ganska bra det jag tycker.
Nationalism ses ofta som något fult i Sverige - kanske p.g.a det du skrev - att många kopplar det med nazism, vilket ju är trist för det ena behöver inte ha något alls med det andra att göra.
Jag har läst krönikan och tycker det luktar tajt offerkofta. Lite "men det får man väl inte säga det här Jävla landet"-mentalitet.
Nationalism och att vara stolt över sitt ursprung är inte samma sak. Nationalism handlar om ett "vi och dem", där vi är bättre än dem. Det är förknippat med rasism och nazism, nationalistiska verktyg används ofta för att distansera "oss" från "dem". Se bara Trumps retorik! Nationens bästa framför allt, även om det innebär att halva befolkningen är dödsdömd (jag överdriver, hoppas poängen går fram).
Patriotism är att älska sitt land, oavsett vilken politiker som har makten eller vilken religion som råder. Den enskilde personen och dess intressen är oviktig.
Att mellanakten i melodifestivalen skulle vara ett hinder för integration eller ett "svenskt självskadebeteende" är för mig obegripligt. Och jag identifierar mig ändå som svensk! Det har jag gjort hela livet, det är det enda jag någonsin varit. Jag är precis lika svensk idag som jag var innan mellanakten.
Enda gången jag skäms över att kalla mig svensk är när någon annan berättar för mig vad som är svenskt och säger att göra/tycka si eller så innebär självskadebeteende eller att jag på något sätt avskyr mitt land.
Jag frågade efter exempel på vad, vem, hur detta populära svenska Sverige-hat tar uttryck.
De svar jag fått är melodifestivalens mellanakt, en alternativ version av nationalsången som spelats en gång, ett utspel av Mona Sahlin och att vi inte firar nationaldag som andra länder.
Det skulle på något sätt bevisa att svenskar hatar sverige och ägnar sig åt nationellt självskadebeteende, inte har någon egen kultur och ingen historia.
Det känns så långsökt att jag knappt vet var jag ska ta vägen.
Eller så är jag inte tillräckligt svensk för att förstå att det nya svenska är att hata Sverige.
Eller är det kanske att jag faktiskt gillar mitt land, inte nationalsången, flaggan eller traditioner, utan det faktiska landet.