När söka akut psykiatrisk vård, eller, hjälp mig att lösa detta

[Grazing]

Nä, jag vet. Det är ju det som är så läskigt, om hen gör bedömningen att NU är det akut. Om hen anser att jag är i det där "steget före", som jag själv vill veta när jag är i.
JAG vill ju ta beslutet om jag ska söka hjälp då eller inte, jag vill inte bli "tvingad" till det. Inte när den alternativa utvägen känns så trygg och säker. Men jag vill vara medveten om när steget är, så att jag själv kan göra bedömningen.

Kontrollbehov much, och ologiskt, jag vet. Och säkert en del av problematiken. Och antagligen ytterligare ett skäl till att jag bör ta upp det här. Eftersom jag är så rädd för att bli tagen på "för stort" allvar, så är det antagligen just det jag behöver. Egentligen. Fast jag inte vill erkänna det eftersom jag inte vet ut eller in och inte vill bli "hindrad".

Men det är ändå läkaren som avgör, det krävs mycket mera än tankar för att bli tvångsinlagd så du kan nog vara hyfsat lugn på den biten. Och om det är så att terapeuten ser varningssignalerna, då är det väl bara bra att ta till sig dom? Då vet du ju det du undrar i tråden menar jag..

 

[Miljon]

Men det är ändå läkaren som avgör, det krävs mycket mera än tankar för att bli tvångsinlagd så du kan nog vara hyfsat lugn på den biten. Och om det är så att terapeuten ser varningssignalerna, då är det väl bara bra att ta till sig dom? Då vet du ju det du undrar i tråden menar jag..

Ja, precis. Logiskt så är det ju bara bra om terapeuten ser att det är dags att ta varningssignalerna på allvar. Men jag är ändå rädd för det, för att någon ANNAN ska vara den som ser och avgör. Och inte jag.

 

[Thera]

Det känns lite som att när man fattat beslutet och det inte längre skrämmer en - borde man söka hjälp snarast!

Många kramar!

 

[Miljon]

Det känns lite som att när man fattat beslutet och det inte längre skrämmer en - borde man söka hjälp snarast!

Många kramar!

Jaa... Fast jag har inte riktigt fattat något beslut, inte aktivt och medvetet. Det har mest bara växt fram på något sätt.

Men jag är fortfarande en normalfungerande människa, jag är i stallet, rider, åker på träningar, umgås med vänner etc. Så utåt sett är allt bra och allt rullar på bra. Jag kan vara mitt i det vanliga livet som om inget är fel, samtidigt som jag "bara vet" att allt snart är slut. Så jag kan tänka mig att utåt sett verkar allt snarare bättre än vanligt eftersom jag gör allt "mer", men inåt vet jag att det är för att jag inte längre har något att förlora så att säga.

Komplicerat, jag förstår inte själv vad jag skriver. Men ni som svarar, alla era kommentarer och svar hjälper mig tänka och sortera i hjärnan och det tas tacksamt emot

 

[bettysmatte]

Det känns lite som att när man fattat beslutet och det inte längre skrämmer en - borde man söka hjälp snarast!

Många kramar!

Ja, är det inte det man ofta hör från anhöriga/vänner efter ett självmord, dvs att personen inte hade verkat så tillfreds/lugn/glad på länge.....

 

[OutOfService]

Ja, är det inte det man ofta hör från anhöriga/vänner efter ett självmord, dvs att personen inte hade verkat så tillfreds/lugn/glad på länge.....

Jo, min vän tog livet av sig för några veckor sedan.. Och dom som träffade honom sista 2 månaderns säger just det nu i efterhand.

 

[Thera]

Ja, är det inte det man ofta hör från anhöriga/vänner efter ett självmord, dvs att personen inte hade verkat så tillfreds/lugn/glad på länge.....

Det är lite så jag tänker med.. Jag hoppas verkligen du kan prata med någon om detta @Miljon!

 

[Cattis_E]

Det känns lite som att när man fattat beslutet och det inte längre skrämmer en - borde man söka hjälp snarast!

Många kramar!

Klokt svar, även om det är något man verkligen inte önskar någon människa.
Definitioner kan man ju inte sätta, men detta ger en liten ram i alla fall.
Jag är (som tur är) inte självmordsbenägen, har mått riktigt dåligt en period men mår nu bra tack vare rätt hjälp.

 

[Miljon]

Det är lite så jag tänker med.. Jag hoppas verkligen du kan prata med någon om detta @Miljon!

Tack... Jag har några dagar kvar till nästa inbokade besök hos terapeuten. Kanske lyckas samla på mig lite mer mod tills dess.

Planerna jag hade igår kväll och idag sket sig totalt, så det blev inget av med det. Det plus en del annat som även det sket sig, och jag missade något viktigt som jag aldrig tidigare missat. Har haft en riktig katastrofhelg med andra ord, men jag har inte gjort något "dumt". Det borde väl vara ett lite bra tecken?

 

[Sporthorse]

Nä, jag vet. Det är ju det som är så läskigt, om hen gör bedömningen att NU är det akut. Om hen anser att jag är i det där "steget före", som jag själv vill veta när jag är i.
JAG vill ju ta beslutet om jag ska söka hjälp då eller inte, jag vill inte bli "tvingad" till det. Inte när den alternativa utvägen känns så trygg och säker. Men jag vill vara medveten om när steget är, så att jag själv kan göra bedömningen.

Kontrollbehov much, och ologiskt, jag vet. Och säkert en del av problematiken. Och antagligen ytterligare ett skäl till att jag bör ta upp det här. Eftersom jag är så rädd för att bli tagen på "för stort" allvar, så är det antagligen just det jag behöver. Egentligen. Fast jag inte vill erkänna det eftersom jag inte vet ut eller in och inte vill bli "hindrad".

Alltså jag tror bestämt att om din terapeut gör den bedömningen så är det förmodligen rätt läge då.

 

[Miljon]

Alltså jag tror bestämt att om din terapeut gör den bedömningen så är det förmodligen rätt läge då.

Förmodligen. Och det är väl det som är så läskigt.

 

[pulkaskurk]

Ja, är det inte det man ofta hör från anhöriga/vänner efter ett självmord, dvs att personen inte hade verkat så tillfreds/lugn/glad på länge.....

Precis så ja. En av mina nära vänner tog sitt liv förra hösten.
Dagarna innan var hon gladare, nöjdare och lugnare än någonsin.
Sen gjorde hon det hemska, otäcka och helt otänkbara för oss som stod henne närmast.
Jag borde ha fattat, men jag fattade inte och det gnager i mig så sjukt jäkla mycket!
Hade jag tänkt till så borde jag ju fattat att det var fara på gång eftersom jag väl väl medveten om hennes problem. Jag hade ju hört och läst om hur folk beter sig precis innan och det stämde så väl
Å ändå fattade jag inte förrän det var för sent

 

[Sporthorse]

Förmodligen. Och det är väl det som är så läskigt.

Samtidigt har du ingenting att förlora. Du får välja, antingen vill du ha den där livlinan och köra med helt öppna kort för den som faktiskt har rätt kunskap och utbildning och kan bedöma efter dessa, eller så låter di rädslan styra och mister i värsta fall många fina stunder längre fram i livet.

Även om man inte ska leva åt andra så kommer dina nära och kära att gå miste om någon starkt älskad person.

Det finns så många många anledningar till att våga släppa taget och helt enkelt berätta vad exakt man har i sina tankar för en person som är där för att hjälpa dig. Du har ingenting att förlora.
Även om du blir inlagd så är det inte jordens undergång, men den bedömningen kan varken du eller jag göra, utan det är din terapeut som ser och vet om det behövs.
Allt är ju för att hjälpa dig, ingenting annat.