Iso
Trådstartare
Min älskade hund närmar sig nu 15 år (i mars). Han har under hela sitt liv varit väldigt frisk och kry, han hade öroninflammation som valp och för ett halvår sedan fick han spruta mot förstorad prostata. Folk som inte känner honom tror att han är en unghund då han är så pigg och glad, och inte ett dugg grå.
Nu för två veckor sedan så blev han jätte sjuk under natten. Han bara låg ner, rörde sig ingenting och bara "skrek". Han drack inget, åt inget och när vi bar ut honom för att kissa så la han sig ner direkt på den geggiga gräsmattan. Han låg inne på djursjukhuset i tre dagar för observation (hemma på natten dock) och fick dropp två av dom. Vet tog massa prover, röntgade och gjorde i stort sett allt man kan tänka sig. Vi fick hem honom med orden "vi kan inte göra något mer nu, vissa hundar frisknar till om dom får vara hemma ett tag. Annars är blåstjärnan öppet dygnet runt".
Stålvovve som han är så blev han sakta med säkert bättre. Han är fortfarande inte helt bra, men nu ser det i alla fall ljust ut. Han har varit inne igen och nu tror dom att han hade en tumör i prostatan som har spruckit..så han har fått tabletter och massa sprutor. Jag blir lite smått galen på att dom alltid tror att han har dittan och dattan..dom är aldrig säkra.
Målet med denna tråd är nu när ska jag dra gränsen? Han är min bästa kompis, har varit med mig i 15 år. Han är en väldigt personlig hund och jag är i stort sett den enda som kan hantera honom, då han är rätt agressiv mot andra. Nu är han på väg att bli bättre, men vem vet om han nånsin blir riktigt bra och hur lång tid tar det innan han blir sjuk igen? Känns redan som om han lever på övertid. Magkänslan skriker ju "gör allt du kan" för att ha honom levande, men det funkar ju inte riktigt. Ska man ta beslutet för att han är gammal, eller ska man ge honom en till chans?
Ursäkta om detta blev enormt långt och kanske snurrigt men jag behöver lite råd av andra hundfolk..
Nu för två veckor sedan så blev han jätte sjuk under natten. Han bara låg ner, rörde sig ingenting och bara "skrek". Han drack inget, åt inget och när vi bar ut honom för att kissa så la han sig ner direkt på den geggiga gräsmattan. Han låg inne på djursjukhuset i tre dagar för observation (hemma på natten dock) och fick dropp två av dom. Vet tog massa prover, röntgade och gjorde i stort sett allt man kan tänka sig. Vi fick hem honom med orden "vi kan inte göra något mer nu, vissa hundar frisknar till om dom får vara hemma ett tag. Annars är blåstjärnan öppet dygnet runt".
Stålvovve som han är så blev han sakta med säkert bättre. Han är fortfarande inte helt bra, men nu ser det i alla fall ljust ut. Han har varit inne igen och nu tror dom att han hade en tumör i prostatan som har spruckit..så han har fått tabletter och massa sprutor. Jag blir lite smått galen på att dom alltid tror att han har dittan och dattan..dom är aldrig säkra.
Målet med denna tråd är nu när ska jag dra gränsen? Han är min bästa kompis, har varit med mig i 15 år. Han är en väldigt personlig hund och jag är i stort sett den enda som kan hantera honom, då han är rätt agressiv mot andra. Nu är han på väg att bli bättre, men vem vet om han nånsin blir riktigt bra och hur lång tid tar det innan han blir sjuk igen? Känns redan som om han lever på övertid. Magkänslan skriker ju "gör allt du kan" för att ha honom levande, men det funkar ju inte riktigt. Ska man ta beslutet för att han är gammal, eller ska man ge honom en till chans?
Ursäkta om detta blev enormt långt och kanske snurrigt men jag behöver lite råd av andra hundfolk..