Hur gjorde ni när ni flyttade hemifrån? Blev det till hyresrätt, bostadsrätt? Vad var er planering om ni hade någon? När gjorde ni det?
Betalade ni som hamna i en hyresrätt mer i månaden för hyresrätten än om ni betalade hemma t.ex? Hur känns det efterhand, var det som att kasta pengar i sjön? Känner ni att ni flyttade för tidigt?
Ni som hamna i en bostadsrätt, kändes det rätt eller hur var tankarna kring detta? Fick ni spara länge och kanske ångrar att ni t.ex. bodde hemma och sparade ihop massa pengar?
Idag verkar hyresrätter kosta kring 7.5-8.500kr för en 2a på ca 46m2 där jag ev. kan bo. Känns lite dyrt när jag känner en som bor bra och samma storlek fast för 5000. (dessa kräver dock kö i flera år, vilket jag inte har
)
Spännande framtid! Och vore jättekul att läsa era svar. Det är bara att skriva hur mycket ni vill för jag skulle uppskatta lite information kring detta (för mig) nya ämnet.
[/QUOTE
Jag har väl en lite annorlunda flytta hemifrån situation. Vi flyttade hela familjen från en liten by in till närmsta staden när jag var 19 år. Där bodde vi i 3 år och efter dom åren så jag flyttade till mitt eget när jag var 22. Men jag bodde egentligen inte hemma hos mina föräldrar dom där tre åren innan så det känns inte riktigt som att det var ett hem för mig, har ytterst få minnen därifrån förutom negativa pga alla bråk och mitt dåliga mående och att jag levde i resväskor för när jag kom hem på permission från sjukhuset eller behandlingshemmet rörde det sig om allt från kvällen efter åtta till åtta på morgonen dagen efter. Måste tillägga att dom senaste åren har jag dock inte haft en endaste nattpermission på sjukhuset med någon helg från behandlingshemmet. Anledningen till att jag egentligen flyttade tidigare var alltså att jag från åren mellan 20 och 22 mest bodde på sjukhuset och väldigt långa perioder på behandlingshem, så på ett sätt flyttade jag när jag var 20 år, till en annan stad i andra delen av landet där jag varit tre gånger. Har funderat på m det räknas att man bott i en annan stad om man bott där mer än 1,5 år och närmare 2 år? Har varit inlagd många gånger därefter sen jag flyttade hemifrån men det har varit när jag varit äldre och det har inte tagit bort känslan av att det här är mitt hem där jag bor nu.
Jag fick en lägenhet i andrahand som jag aldrig hade sett men tog i god tro, vet inte om jag skulle göra så igen men det är så svårt att få en lägenhet, jag bor centralt och har nära till det mesta man behöver. Har sen många år tillbaka förstahandskontrakt. Allt är väl inte perfekt här, skulle vilja byta golv och köksluckor och få en riktig dusch istället för att som nu ha en liten sarg nere vi marken som ändå läcker. Ett minus är också mina långa fyra våningar upp, en pärs att ta sig uppför när man handlat eller är trött.
MEN jag känner mig hemma här, jag har inrett och fixat så det passar mig, jag trivs och det enda jag kan sakna är en balkong men vi har några gemensamma balkonger i huset och en mysig innergård där hunden får vara med och strosa runt eller lägga sig på filten hos mig.
Jag har en hyra på 4300 för min lägenhet på 37-39 kvm, sen tillkommer elen på ca 330 kr/månad, försäkringen som jag inte kommer ihåg vad den kostar och så klart alla utgifter för mat, köksprylar, saker som går sönder, kläder, kollektivtrafik, radiotjänst, mobil/internet osv.
Jag betalade inget hemma faktiskt eftersom jag knappt var där, jag var sjukskriven och utan ersättning och kunde helt enkelt inte bidra med något förrän jag fick lite pengar från en försäkring så att jag åtminstone skulle kunna överleva på egen hand. Hade jag jobbat hade jag självklart betalat hos mina föräldrar!
Jag har ALDRIG ångrat att jag flyttat! Jag älskar min familj extremt men vill inte bo med dom, i och med mitt mående och problem med maten var situationen hemma ohållbar, så mycket bråk, regler, övervakning och extremt dålig stämning vilket gjorde att andra gången jag var inlagd på behandlingshemmet kände att jag behövde börja om, få känna mig vuxen, ta hand om mig själv, jobba på att bli mer självständig vilket jag verkligen behöver och försöker att våga ta egna beslut och göra det jag vill, men har en bit att gå. Relationen med mina föräldrar och min bror har blivit otroligt stark och så mycket bättre när vi inte ser varandra hela tiden och utsätts för det där slitande på varandra när man försöker hantera en sjuk familjemedlem och det inte går något vidare.
Jag behöva mycket egentid, kan inte slappna av om det är ljud omkring mig och i ett hushåll med 4 personer är det alltid någon Tv på, något Tv-spel, musik, människor som pratar osv och jag har extremt svårt med ljud, verkligen väldigt jobbig. Det är inte helt tyst där jag bor heller varje kväll men bättre och öronproppar av silicon är lösningen.
Att flytta hemifrån var förutom min häst och hund en av dom bästa sakerna jag gjort. Jag älskar att vara vuxen, att ingen har stenkoll på mig, att komma hem till en tom lägenhet och bara dela den med min hund. Så otroligt skönt. Som det känns nu vill jag aldrig någonsin bo med någon men det kan nog ändras snabbt om man hittar någon.
