Sv: När man redan kan läsa och räkna...
*kl*
När det gäller "begåvade" barn, som kan läsa och räkna innan de börjar ettan och därför blir uttråkade: hur mycket är föräldrarnas ansvar? Bör man uppmuntra det lilla barnet att läsa/räkna? Eller ska man hellre prioritera att det leker, rör sig, är utomhus, umgås och lär sig det sociala spelet istället?
Tanken slår mig när jag läser den här tråden. När jag nyss hade fött dottern så promenerade jag en kväll och mötte då min gamla fröken från lågstadiet. Jättekul, har inte träffat henne på mååånga år, och vi pratade en stund. När vi skulle skiljas så la hon handen på min arm och bad mig lova att jag inte skulle låta dottern lära sig skriva och läsa innan hon började skolan. För hon minns att jag hade väldigt trist på lektionerna i början. Ostimulerad och uttråkad. Och hon menade att det är bättre med ett intresserat barn utan kunskap - för barnets egen skull.
Detta får mig att undra: är det föräldrarna/de vuxna som egentligen är problemet? Man ger sina barn en massa kunskap i all välmening, och sedan kräver man att skolan ska anpassa sig till de olika kunskapsnivåerna. Är det riktigt schysst mot skolan? Självklart vill ju alla att just deras barn ska vara särskilt begåvat... Men vore det inte istället klokare att slappna av, låta barnen slippa teoretiskt lärande när de är små, och istället ge dem en enkel start i skollivet - tillsammans med sina klasskamrater?
Kanske ger kunskapstörst de första skolåren en bättre grund för studier längre fram i livet?
Just det där fick jag faktiskt höra, det var mitt fel att sonen kunde läsa, skriva och rabbla alfabetet som femåring.
Men faktum är att jag lärde honom inte ett dugg, han lärde sig själv.
När han var tre började han på dagis och efter någon månad skrev han sitt namn, jag frågade vart han lärt sig det och han svarade som den självklaraste sak i världen att det stod det ovanför hans krok på dagis.
När han var fyra läste han alla skyltar han såg, om det var långa ord så frågade han vad det stod och sedan stod han där en stund och tittade på ordet för att göra det till sitt.
Vart han lärde sig alfabetet vet jag inte riktigt, förmodligen från något spel på dagis.
En dag kom han hem och frågade varför det fanns så lite bokstäver, man kan ju räkna hur långt som helst men alfabetet tar ju slut
Hans intresse för datorer fick han hos sin pappa, i början var det enkla spel men ganska snart blev det mer och mer avancerade taktik spel, jag blev ganska förvånad när han som 7 åring berättade om slaget i Hova för mej när vi var på väg dit för att titta på medeltidsveckan.
Det hade han lärt sig från spelet Svea rike.
Så i de fall där barnen faktiskt söker kunskap själva ser jag ingen andledning till att skolan ska förstöra deras kunskaps törst.
Min son vägrade efter någon månad på förskoleklass att gå dit, han tyckte att det var så tråkigt.
Men bara för att han kunde mycket och lärde sig fort så innebar det inte att han satt inne hela dagarna, det spelade ingen roll vad han gav sig på, när han började rida lärde han sig allt och slukade alla böcker och all information lika fort som allt annat.
Kanske ska tillägga att han är första barnet, lillasyster tyckte inte alls att det var kul med bokstäver utan lärde sig läsa när hon började skolan.
Inte_ung har kanske rätt i att du bör byta skola. Ditt barn är ju inte så gammalt ännu så det förstår sitt eget långsiktiga bästa. Barnen är ju det käraste man har o ibland e det verkligen inte lätt att veta vad som är bäst.
