När livet går helt åt helvete

[Mirre]

Nu måste jag få skriva av mig lite.
Allt går åt helvete för mig och jag verkar inte kunna göra någonting för att stoppa det. Inte som jag kan se nu i alla fall. Jag får inget jobb trots att jag sökt allt mellan himmel och jord, elen är svindyr, jag glömmer saker hela tiden för att jag har så mycket i huvudet hela tiden.

Bor i ett hus jag avskyr och i ett område jag avskyr, skulle vilja flytta men det är svårt med barn boende varannan vecka här. Kanske krånglar jag till det mer än nödvändigt men de har sin pappa, skola, hela sitt liv här. De kan förstås bo hos pappan och hos oss varannan helg, men det vill varken jag eller dem. Sedan är äldstas pappa väldigt strulig så jag vill gärna ha den kollen ändå som jag har nu.

Mina föräldrar är sjuka och det går utför för dem. Mamma har jag ju skrivit lite om här, hon ramlar och har sig titt som tätt och skadar sig. Hon har grav ep vilket troligtvis är en bidragande orsak. Sambon hennes har diabetes, bensår och dåligt hjärta, nu när mamma är skadad (igen) så får han ta allt vilket han inte orkar. De vägrar dock ta emot hemtjänst.

Pappa är det full fart på, men det märks ändå att det inte är helt 100 där heller. Han har ett märkligt sår i ansiktet som aldrig läker tex. Pratar även ibland om att han får tryck äver bröstet när han är ute och går.

Sambon och jag bråkar titt som tätt, mycket för att han bara sitter och låter mig göra allt. Samtidigt som han klagar på att jag "är ju bara hemma och inte gör någonting." Så nu får han exakt det, jag gör INGENTING i några dagar. Det har nu gått tre dagar, huset ser ut som skit och han börjar klaga på att det är stökigt, men har åtminstone lyft på häcken och faktiskt gör något.

A kassan strular så nu får jag inga pengar. I januari med skitdyr el och allting. Dessutom gick bilen sönder och det kostar i stort sett lika mycket som elen den här månaden.

Väntar på tid på USÖ för att troligtvis få en hysterektomi. Medicin jag har funkar hyfsat men även det har nu börjat strula. Inte blir det bättre heller av att jag är konstant trött i huvudet och så ska jag komma ihåg att ta det också.

Vad tusan gör jag?
Sambon tycker att jag ska kontakta vården och kanske bli sjukskriven för att sas kunna släppa allt med jobb och a kassa ett tag. Söka jobb kan jag ju göra ändå. Men jag vet inte, jag känner mig bara gnällig och vet inte om jag skulle få några pengar som sjukskriven heller.

Nytt år som börjar med att allt bara rasar

 

[Squie]

Nytt år börjar med möjligheter till förändring. Härifrån kan det bara bli bättre. Den stora frågan: Vad vill du?

 

[Ramona]

Jag vill absolut inte förminska din känsla, men sådär har vi nog alla lite grann. Åldrande föräldrar, vi som inte är arbetslösa har kaos och problem på jobbet istället, boendesituationer vi är delvis missnöjda med, osv osv. Det är sådär livet ser ut tänker jag.

Jag försöker att vända på det och tänka positivt. Båda mina föräldrar lever och även om allting inte är tipp topp med hälsan så finns de i livet och går att prata med. Brorsan super, men han lever också än så länge och jobbar och försörjer sig själv. Jag har ett jobb som inte är hemskt och jag har råd att betala mina räkningar. Mitt hus är ett ruckel där det finns massor att göra, men jag har varmt inne, tak över huvudet och mitt vatten är inte fruset. Hästarna mår bra trots en senskada på ena, jag har tillräckligt med balar över vintern, värmebaljan fungerar. Jag ska opereras på fredag och jag är tacksam för att det finns bra vård att tillgå för mig gratis.

Solen skiner och det glittrar i snön. Ska gå en promenad med hunden och den skadade hästen i eftermiddag. Förhoppningsvis kan jag ta några fina bilder.

Tänker sinnesrobönen ibland.
”Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden.”

 

[Fjordfrälst]

Nu måste jag få skriva av mig lite.
Allt går åt helvete för mig och jag verkar inte kunna göra någonting för att stoppa det. Inte som jag kan se nu i alla fall. Jag får inget jobb trots att jag sökt allt mellan himmel och jord, elen är svindyr, jag glömmer saker hela tiden för att jag har så mycket i huvudet hela tiden.

Bor i ett hus jag avskyr och i ett område jag avskyr, skulle vilja flytta men det är svårt med barn boende varannan vecka här. Kanske krånglar jag till det mer än nödvändigt men de har sin pappa, skola, hela sitt liv här. De kan förstås bo hos pappan och hos oss varannan helg, men det vill varken jag eller dem. Sedan är äldstas pappa väldigt strulig så jag vill gärna ha den kollen ändå som jag har nu.

Mina föräldrar är sjuka och det går utför för dem. Mamma har jag ju skrivit lite om här, hon ramlar och har sig titt som tätt och skadar sig. Hon har grav ep vilket troligtvis är en bidragande orsak. Sambon hennes har diabetes, bensår och dåligt hjärta, nu när mamma är skadad (igen) så får han ta allt vilket han inte orkar. De vägrar dock ta emot hemtjänst.

Pappa är det full fart på, men det märks ändå att det inte är helt 100 där heller. Han har ett märkligt sår i ansiktet som aldrig läker tex. Pratar även ibland om att han får tryck äver bröstet när han är ute och går.

Sambon och jag bråkar titt som tätt, mycket för att han bara sitter och låter mig göra allt. Samtidigt som han klagar på att jag "är ju bara hemma och inte gör någonting." Så nu får han exakt det, jag gör INGENTING i några dagar. Det har nu gått tre dagar, huset ser ut som skit och han börjar klaga på att det är stökigt, men har åtminstone lyft på häcken och faktiskt gör något.

A kassan strular så nu får jag inga pengar. I januari med skitdyr el och allting. Dessutom gick bilen sönder och det kostar i stort sett lika mycket som elen den här månaden.

Väntar på tid på USÖ för att troligtvis få en hysterektomi. Medicin jag har funkar hyfsat men även det har nu börjat strula. Inte blir det bättre heller av att jag är konstant trött i huvudet och så ska jag komma ihåg att ta det också.

Vad tusan gör jag?
Sambon tycker att jag ska kontakta vården och kanske bli sjukskriven för att sas kunna släppa allt med jobb och a kassa ett tag. Söka jobb kan jag ju göra ändå. Men jag vet inte, jag känner mig bara gnällig och vet inte om jag skulle få några pengar som sjukskriven heller.

Nytt år som börjar med att allt bara rasar

Förmodar att du har äldre föräldrar och givetvis är det klart att det är jobbigt att se dem åldras med sjukdom och elände meeeen så är det för oss alla (eller ja, mina är inte så gamla men min morfar i livet är ju till åren och alltmer skröplig och det var ett elände att få honom acceptera hemtjänsten, tog hårt framförallt på min stackars mor som drog det värsta lasset och som då blev lite sämre tillfälligt i ms på grund av detta). Är ju ta mig f'n förjävligt när de inte fattar att hemtjänst är ett måste!! Din far borde kolla upp såret och även hjärtat, kan ju vara kärlkramp till exempel.

Du har inte möjlighet att plugga med CSN och söka lite jobb vid sidan av? Bara en tanke.

 

[Marita73]

Nu måste jag få skriva av mig lite.
Allt går åt helvete för mig och jag verkar inte kunna göra någonting för att stoppa det. Inte som jag kan se nu i alla fall. Jag får inget jobb trots att jag sökt allt mellan himmel och jord, elen är svindyr, jag glömmer saker hela tiden för att jag har så mycket i huvudet hela tiden.

Bor i ett hus jag avskyr och i ett område jag avskyr, skulle vilja flytta men det är svårt med barn boende varannan vecka här. Kanske krånglar jag till det mer än nödvändigt men de har sin pappa, skola, hela sitt liv här. De kan förstås bo hos pappan och hos oss varannan helg, men det vill varken jag eller dem. Sedan är äldstas pappa väldigt strulig så jag vill gärna ha den kollen ändå som jag har nu.

Mina föräldrar är sjuka och det går utför för dem. Mamma har jag ju skrivit lite om här, hon ramlar och har sig titt som tätt och skadar sig. Hon har grav ep vilket troligtvis är en bidragande orsak. Sambon hennes har diabetes, bensår och dåligt hjärta, nu när mamma är skadad (igen) så får han ta allt vilket han inte orkar. De vägrar dock ta emot hemtjänst.

Pappa är det full fart på, men det märks ändå att det inte är helt 100 där heller. Han har ett märkligt sår i ansiktet som aldrig läker tex. Pratar även ibland om att han får tryck äver bröstet när han är ute och går.

Sambon och jag bråkar titt som tätt, mycket för att han bara sitter och låter mig göra allt. Samtidigt som han klagar på att jag "är ju bara hemma och inte gör någonting." Så nu får han exakt det, jag gör INGENTING i några dagar. Det har nu gått tre dagar, huset ser ut som skit och han börjar klaga på att det är stökigt, men har åtminstone lyft på häcken och faktiskt gör något.

A kassan strular så nu får jag inga pengar. I januari med skitdyr el och allting. Dessutom gick bilen sönder och det kostar i stort sett lika mycket som elen den här månaden.

Väntar på tid på USÖ för att troligtvis få en hysterektomi. Medicin jag har funkar hyfsat men även det har nu börjat strula. Inte blir det bättre heller av att jag är konstant trött i huvudet och så ska jag komma ihåg att ta det också.

Vad tusan gör jag?
Sambon tycker att jag ska kontakta vården och kanske bli sjukskriven för att sas kunna släppa allt med jobb och a kassa ett tag. Söka jobb kan jag ju göra ändå. Men jag vet inte, jag känner mig bara gnällig och vet inte om jag skulle få några pengar som sjukskriven heller.

Nytt år som börjar med att allt bara rasar

Vad gäller din pappas sår så be honom kolla upp det. Jag hade ett sånt på överläppen i flera år, till slut blev det större och då sökte jag hjälp. Fick ingen hjälp av vc (trots två besök) och sjukhuset vägrade ta emot mig.
Gick till slut till en privat hudläkare som på ett par minuter kunde konstatera cancertumör (godartad som tur var) och skickade remiss för operation.

Vad gäller ditt mående så förstår jag alltför väl. Har inget bra att komma med annat än att ge massa många kramar.

 

[Mirre]

Vi har bett pappa otaliga gånger att kontakta vården men utan resultat. Han går verkligen inte till läkare förrän han är död i princip.
Mina föräldrar är över 70 så det är ju inte konstigt att det påverkar hälsan. Men ändå jobbigt såklart. Dessutom är jag den som bor nära dem så jag tar kanske på mig mer ansvar än jag egentligen behöver. Jag har ju trots allt två bröder också. Jag blir tokig på att de vägrar ta emot hjälpen också, de får ju hemtjänst men vägrar tom svara när samordnaren ringer. Mamma är den som totalvägrar helt, hon ska klara sig själv (vilket hon ju inte gör) och är snart på benen igen. Sambon hennes vill ha hjälpen men säger att det är för dyrt, samtidigt som de nyss köpt en säng för 15000 på kredit

Jag försöker ändå hitta något positivt i tillvaron men det är svårt när det hela tiden ska hända något nytt som drar ner det. Om saker någon gång bara kunde få fortsätta vara bra, utan att det alltid ska hända något som förstör det.

Att plugga är absolut ett alternativ och något jag tänkt på också. Har inte behörighet att komma in på högskola (saknar matten) men har kontaktat komvux angående en utbildning där.
Väntar dock på svar från folkhögskolan för att få kopia på betygen, måste kolla exakt vilka behörigheter jag har. Det optimala för mig och för hela familjen, är att jobba kontorstider men att få ett sådant jobb utan specifik utbildning verkar omöjligt. Så jag behöver absolut plugga då. Vilket jag gärna gör. Har sökt som lokalvårdare på flera ställen men inte fått något svar där än. Men det är ju absolut optimalt just nu, det är dagtid och något jag jobbat med förut. Dessutom får man då en inkomst och kan antingen plugga samtidigt eller spara ihop pengar till en utbildning senare.

Försöker påminna mig själv om att släppa det jag inte kan påverka, men det är lättare sagt än gjort.

 

[nightcrawler]

Vi har bett pappa otaliga gånger att kontakta vården men utan resultat. Han går verkligen inte till läkare förrän han är död i princip.
Mina föräldrar är över 70 så det är ju inte konstigt att det påverkar hälsan. Men ändå jobbigt såklart. Dessutom är jag den som bor nära dem så jag tar kanske på mig mer ansvar än jag egentligen behöver. Jag har ju trots allt två bröder också. Jag blir tokig på att de vägrar ta emot hjälpen också, de får ju hemtjänst men vägrar tom svara när samordnaren ringer. Mamma är den som totalvägrar helt, hon ska klara sig själv (vilket hon ju inte gör) och är snart på benen igen. Sambon hennes vill ha hjälpen men säger att det är för dyrt, samtidigt som de nyss köpt en säng för 15000 på kredit

Jag försöker ändå hitta något positivt i tillvaron men det är svårt när det hela tiden ska hända något nytt som drar ner det. Om saker någon gång bara kunde få fortsätta vara bra, utan att det alltid ska hända något som förstör det.

Att plugga är absolut ett alternativ och något jag tänkt på också. Har inte behörighet att komma in på högskola (saknar matten) men har kontaktat komvux angående en utbildning där.
Väntar dock på svar från folkhögskolan för att få kopia på betygen, måste kolla exakt vilka behörigheter jag har. Det optimala för mig och för hela familjen, är att jobba kontorstider men att få ett sådant jobb utan specifik utbildning verkar omöjligt. Så jag behöver absolut plugga då. Vilket jag gärna gör. Har sökt som lokalvårdare på flera ställen men inte fått något svar där än. Men det är ju absolut optimalt just nu, det är dagtid och något jag jobbat med förut. Dessutom får man då en inkomst och kan antingen plugga samtidigt eller spara ihop pengar till en utbildning senare.

Försöker påminna mig själv om att släppa det jag inte kan påverka, men det är lättare sagt än gjort.

Känner igen det där med pappa. Min far väser och tar i när han andas. Det låter För jävligt rent ut sagt. Han låter värre än morsan gjorde och hon hade ändå kol. Han gör inget åt det heller för han hör ju inte att det låter illa. Han märker inte ens att han får ta i vid utandning. Två gånger har han fått cockilana (hur det nu stavas) och det blir bara lite bättre. När den är slut låter det likadant igen och han struntar i att säga till vården om det.
Han kan inte ta till sig nått man säger utan avfärdar allt med att det är strunt typ. Jag håller på att bli galen. Mina syskon vågar inte säga något om inte jag gör det.

 

[Praefatio]

Försöker påminna mig själv om att släppa det jag inte kan påverka, men det är lättare sagt än gjort.

Hörrö Mirre… fan vad jobbigt du har det. Får en klump i magen när jag läser ditt inlägg för jag kan så väl relatera till känslan av att livet rasar samman. Speciellt svårt är det ju när ekonomin pressar. Några slarvigt formulerade tankar kommer här, delvis apropå det du skriver ovan:

Ja, det är verkligen lättare sagt än gjort, men det är nog ändå här du behöver börja: du kan inte påverka vissa saker. Du kan absolut inte påverka dina föräldrar, de har bestämt sig och det är varken ditt ansvar eller din plats att försöka ändra deras liv. Snälla, snälla, snälla: sluta försöka. För din skull, för att du har så sjukt mycket mer akuta saker i ditt eget liv att fokusera på, och för deras så att de själv har möjlighet att inse att de behöver hjälp. Nu stöttar du upp, och då är det klart att behovet av hjälp minskar. Lägg över deras ansvar helt på dem, och låt dem förstå att de behöver fatta de beslut de behöver.

Vad gäller boendet: Att du vantrivs suger, men det är inte akut. Här skulle jag tillfälligt adoptera inställningen som @Ramona har. Du har tak över huvudet, vatten i kranen och skydd mot väder och vind. Bra så. Just precis i denna livskris så får det räcka. Med tiden kan du lösa det problemet, det är nog mer lösbart än det känns just i denna stund, men just nu får du landa i acceptans och gilla läget. Man blir extra knäpp på sitt boende när man går hemma hela dagarna, sånt kan ändra sig när man jobbar sedan, eller så dyker en lösning upp när du har löst inkomsten och inte ser problemet ur ett så mörkt och stressat perspektiv. Fram tills dess grejar du att hata ditt boende.

Vad gäller partnern: här låter det som att ni har stora, seglivade problem. Sådana kan man antingen lösa tillsammans, acceptera eller lämna bakom sig (när man lämnar partnern). Alla vägarna är svåra att gå på olika sätt och även här handlar mycket om samma typ av acceptans som med dina föräldrar; man kan inte förändra någon annan, bara sig själv. Antingen går partnern med på att lösa problemen tillsammans (och då är det läge för mer konstruktiv kommunikation än bråk och konflikter, kanske med hjälp utifrån), eller så får du acceptera hur partnern beter sig, eller så får du lämna. Kanske ska du inte fatta några beslut alls just nu. Det här är inte heller ett akut problem.

Vad gäller inkomsten: vedervärdigt. Akut. Här behöver du lägga all energi som du just nu slösar på föräldrar och boende: att hitta en sysselsättning. Fram tills dess, har du kontaktat socialtjänsten? Har ni verkligen ingen chans att överleva månaden så hjälper de till. Kyrkan kan också hjälpa, med mat och sånt. Löser du det absolut mest akuta i närtid så får du andrum nog att försöka lösa det mer långsiktiga snart.

 

[Migo]

Från någon som ägnat hela sitt vuxna liv åt att passa upp på föräldrar, så förmedlar jag rådet från min samtalsterapeut: Du kan inte hjälpa vuxna människor som inte vill ha hjälp, och det är inte ditt ansvar att övertala/förändra dem. Vill de inte ha hemtjänst så är det deras beslut, men då kan de heller inte förvänta sig att du ska täcke upp och ha den rollen. En vuxen som inte vill söka vård är heller inte ditt ansvar att hantera.

 

[Fjordfrälst]

Från någon som ägnat hela sitt vuxna liv åt att passa upp på föräldrar, så förmedlar jag rådet från min samtalsterapeut: Du kan inte hjälpa vuxna människor som inte vill ha hjälp, och det är inte ditt ansvar att övertala/förändra dem. Vill de inte ha hemtjänst så är det deras beslut, men då kan de heller inte förvänta sig att du ska täcke upp och ha den rollen. En vuxen som inte vill söka vård är heller inte ditt ansvar att hantera.

Nu vet jag inte om Mirres föräldrar förväntar sig att hon och syskonen ska ta hand om dem, vilket morfar även gjorde och det innebar en jäkla stress med hans fallrisk innan hemtjänst äntligen accepterades. Grejen är väl lite att när mormor levde och var sjuk (innan det gick så långt som till boende, borde eg skett tidigare) så hjälpte vi ju alla till, även jag och min lillebror hjälpte henne om nätterna närt vi var i yngre tonåren...Vilket i efterhand kanske inte var så rätt i och med sömnen påverkades mycket...Men ja.

@Mirre Klart som sjutton att det är tufft med dina föräldrar och jag känner igen det från morfar som sagt och mamma som av sina syskon bor närmast fick dra största lasset, absolut inte bra. Även med hemtjänst fanns en viss personal som ofta ringde henne och bad henne komma dit för personen ifråga var rädd (för vad hon skulle kunna hitta osv). ....Som sagt. Du kan eg inte göra mer än invänta en katastrof, mer eller mindre....Du har trots allt inte ansvar för dina föräldrar men givetvis fattar jag med att du kämpar ändå- det har vi med gjort. Jag vet så väl. Så sluta försöka hålla skeppet flytande...Låt det sjunka så de förhoppningsvis inser att de behöver hjälp av vården! Känner också igen det där....Mormor var hypokondrisk och sökte för allt och ingenting medan morfar är tvärtom! alltid varit. Han hade magsår en gång och det gick så långt som till blodförgiftning! Försökte få honom åka in lääänge men till slut, i grevens tid, fick jag in honom på sjukan.

Spännande ändå att du tänkt lite på studier- håller också tummar för att du får något av jobben du sökt!

 

[MissFideli]

Nu måste jag få skriva av mig lite.
Allt går åt helvete för mig och jag verkar inte kunna göra någonting för att stoppa det. Inte som jag kan se nu i alla fall. Jag får inget jobb trots att jag sökt allt mellan himmel och jord, elen är svindyr, jag glömmer saker hela tiden för att jag har så mycket i huvudet hela tiden.

Bor i ett hus jag avskyr och i ett område jag avskyr, skulle vilja flytta men det är svårt med barn boende varannan vecka här. Kanske krånglar jag till det mer än nödvändigt men de har sin pappa, skola, hela sitt liv här. De kan förstås bo hos pappan och hos oss varannan helg, men det vill varken jag eller dem. Sedan är äldstas pappa väldigt strulig så jag vill gärna ha den kollen ändå som jag har nu.

Mina föräldrar är sjuka och det går utför för dem. Mamma har jag ju skrivit lite om här, hon ramlar och har sig titt som tätt och skadar sig. Hon har grav ep vilket troligtvis är en bidragande orsak. Sambon hennes har diabetes, bensår och dåligt hjärta, nu när mamma är skadad (igen) så får han ta allt vilket han inte orkar. De vägrar dock ta emot hemtjänst.

Pappa är det full fart på, men det märks ändå att det inte är helt 100 där heller. Han har ett märkligt sår i ansiktet som aldrig läker tex. Pratar även ibland om att han får tryck äver bröstet när han är ute och går.

Sambon och jag bråkar titt som tätt, mycket för att han bara sitter och låter mig göra allt. Samtidigt som han klagar på att jag "är ju bara hemma och inte gör någonting." Så nu får han exakt det, jag gör INGENTING i några dagar. Det har nu gått tre dagar, huset ser ut som skit och han börjar klaga på att det är stökigt, men har åtminstone lyft på häcken och faktiskt gör något.

A kassan strular så nu får jag inga pengar. I januari med skitdyr el och allting. Dessutom gick bilen sönder och det kostar i stort sett lika mycket som elen den här månaden.

Väntar på tid på USÖ för att troligtvis få en hysterektomi. Medicin jag har funkar hyfsat men även det har nu börjat strula. Inte blir det bättre heller av att jag är konstant trött i huvudet och så ska jag komma ihåg att ta det också.

Vad tusan gör jag?
Sambon tycker att jag ska kontakta vården och kanske bli sjukskriven för att sas kunna släppa allt med jobb och a kassa ett tag. Söka jobb kan jag ju göra ändå. Men jag vet inte, jag känner mig bara gnällig och vet inte om jag skulle få några pengar som sjukskriven heller.

Nytt år som börjar med att allt bara rasar

Kan du tänka dig köra buss, om än under en begränsad tid, så skriker branschen efter folk. Troligen inga problem att få körkortet betalt heller, om du uppfyller kriterierna. Många som pluggar kör på timme under tiden, det är ett bra yrke så.

 

[Sonic76]

Nu måste jag få skriva av mig lite.
Allt går åt helvete för mig och jag verkar inte kunna göra någonting för att stoppa det. Inte som jag kan se nu i alla fall. Jag får inget jobb trots att jag sökt allt mellan himmel och jord, elen är svindyr, jag glömmer saker hela tiden för att jag har så mycket i huvudet hela tiden.

Bor i ett hus jag avskyr och i ett område jag avskyr, skulle vilja flytta men det är svårt med barn boende varannan vecka här. Kanske krånglar jag till det mer än nödvändigt men de har sin pappa, skola, hela sitt liv här. De kan förstås bo hos pappan och hos oss varannan helg, men det vill varken jag eller dem. Sedan är äldstas pappa väldigt strulig så jag vill gärna ha den kollen ändå som jag har nu.

Mina föräldrar är sjuka och det går utför för dem. Mamma har jag ju skrivit lite om här, hon ramlar och har sig titt som tätt och skadar sig. Hon har grav ep vilket troligtvis är en bidragande orsak. Sambon hennes har diabetes, bensår och dåligt hjärta, nu när mamma är skadad (igen) så får han ta allt vilket han inte orkar. De vägrar dock ta emot hemtjänst.

Pappa är det full fart på, men det märks ändå att det inte är helt 100 där heller. Han har ett märkligt sår i ansiktet som aldrig läker tex. Pratar även ibland om att han får tryck äver bröstet när han är ute och går.

Sambon och jag bråkar titt som tätt, mycket för att han bara sitter och låter mig göra allt. Samtidigt som han klagar på att jag "är ju bara hemma och inte gör någonting." Så nu får han exakt det, jag gör INGENTING i några dagar. Det har nu gått tre dagar, huset ser ut som skit och han börjar klaga på att det är stökigt, men har åtminstone lyft på häcken och faktiskt gör något.

A kassan strular så nu får jag inga pengar. I januari med skitdyr el och allting. Dessutom gick bilen sönder och det kostar i stort sett lika mycket som elen den här månaden.

Väntar på tid på USÖ för att troligtvis få en hysterektomi. Medicin jag har funkar hyfsat men även det har nu börjat strula. Inte blir det bättre heller av att jag är konstant trött i huvudet och så ska jag komma ihåg att ta det också.

Vad tusan gör jag?
Sambon tycker att jag ska kontakta vården och kanske bli sjukskriven för att sas kunna släppa allt med jobb och a kassa ett tag. Söka jobb kan jag ju göra ändå. Men jag vet inte, jag känner mig bara gnällig och vet inte om jag skulle få några pengar som sjukskriven heller.

Nytt år som börjar med att allt bara rasar

Är du sjukskriven och har a-kassa får du sjukpenning.
Börja med att kolla upp det.
Sen när det gäller föräldrarna. Det är tufft. Man älskar sina föräldrar, men … du har ett eget liv och det måste funka först. De är vuxna och måste själva inse att de behöver hjälp. Det är astufft att se sina föräldrar barka hän, men ibland kan man faktiskt inte göra mer än att låta det gå åt helskotta först innan de tar emot hjälp.

 

[Diamonian]

Från mig som har varit arbetslös i flera långa perioder så vet jag hur tufft det är ! Men du kommer hitta ett jobb och utifrån det hitta andra jobb. Kämpa på!

Angående elräkningen och andra räkningar så vill jag tipsa om att lägg ihop summan du betalade förra året, dela den på 12 och sätt av det varje månad. Gör så med alla olika utgifter på olika konton så minskar ångesten och man har pengar i buffert. Autogiro därifrån.

 

[Mirre]

Läser det ni skriver

Det är som att jag slits mellan att vilja göra en massa saker och samtidigt inte ha energi till ett jäkla dugg. Inser ju att det knte blir bättre av att bara sitta hemma, men samtidigt som jag nojar över att ge mig in något nytt och sedan inte orka med det. Det heller.

 

[Lingon]

Vi har bett pappa otaliga gånger att kontakta vården men utan resultat. Han går verkligen inte till läkare förrän han är död i princip.
Mina föräldrar är över 70 så det är ju inte konstigt att det påverkar hälsan. Men ändå jobbigt såklart. Dessutom är jag den som bor nära dem så jag tar kanske på mig mer ansvar än jag egentligen behöver. Jag har ju trots allt två bröder också. Jag blir tokig på att de vägrar ta emot hjälpen också, de får ju hemtjänst men vägrar tom svara när samordnaren ringer. Mamma är den som totalvägrar helt, hon ska klara sig själv (vilket hon ju inte gör) och är snart på benen igen. Sambon hennes vill ha hjälpen men säger att det är för dyrt, samtidigt som de nyss köpt en säng för 15000 på kredit

Jag försöker ändå hitta något positivt i tillvaron men det är svårt när det hela tiden ska hända något nytt som drar ner det. Om saker någon gång bara kunde få fortsätta vara bra, utan att det alltid ska hända något som förstör det.

Att plugga är absolut ett alternativ och något jag tänkt på också. Har inte behörighet att komma in på högskola (saknar matten) men har kontaktat komvux angående en utbildning där.
Väntar dock på svar från folkhögskolan för att få kopia på betygen, måste kolla exakt vilka behörigheter jag har. Det optimala för mig och för hela familjen, är att jobba kontorstider men att få ett sådant jobb utan specifik utbildning verkar omöjligt. Så jag behöver absolut plugga då. Vilket jag gärna gör. Har sökt som lokalvårdare på flera ställen men inte fått något svar där än. Men det är ju absolut optimalt just nu, det är dagtid och något jag jobbat med förut. Dessutom får man då en inkomst och kan antingen plugga samtidigt eller spara ihop pengar till en utbildning senare.

Försöker påminna mig själv om att släppa det jag inte kan påverka, men det är lättare sagt än gjort.

Fy vad jobbigt det låter!

Angående dina föräldrar så tycker jag att du ska släppa det så gott du kan. De är vuxna människor och hur korkade man än tycker att deras beslut är så måste man respektera att de måste för ta vilka beslut de vill. En äldre släkting höll också på så där. Man kan inte hålla på att tjata och ödsla en massa energi på någon som inte vill. Men jag lägger ju inte heller energi på att hjälpa en person som tackar nej till hemtjänst. Jag gör inte det jobbet hemtjänsten skulle ha gjort om personen hade gått med på att ha det.

 

[Nepenthe]

Åh, jag hade försökt dela upp allt i delar.

Boende. Sätt en tid i veckan där du sätter dig och letar nytt, gör en egen annons? I samma stad såklart men inte hus där elen blir så dyr.

Sambon. Vill du leva med honom? Tjaffs gör ju inte vardagaen bättre/roligare.

Jobb, inget? Inte ens i grannstaden? Söker du allt? Dela ut tidningar? Matbud? Städning? Lägg ut annons med sökes?

Föräldrarna kan du tyvärr inte påverka jag har samma där tyvärr... det du kan påverka är hur mycket du orkar/kan/hinner engagera dig. Ibland får en gå före dem om det inte är akut.
Vägrar de hemtjänst är det ändå deras val

Gör små listor för vad du ska göra varje dag. Att strunta i hemmet pga din sambo borde hjälpa till gör tyvärr endast att du mår sämre, även kanske dina barn?

 

[anna_panna]

Har du tittat vilka arbetsmarknadsutbildningar arbetsförmedlingen har i ditt närområde, hittar du något intressant anmäler du dig på studiebesök och går på det.
saknar man gymnasiekompetens kan man i vissa fall studera med aktivitetsstöd.
vad du absolut inte ska göra är att inte söka jobb och inte heller låta bli att skicka in aktivitetsrapporten

Angående föräldrar är det en tuff situation
Pappa gick bort när han var klar i huvudet, mamma blev kvar själv i huset som hon vägrade flytta från.
Vår lycka var att hon accepterade hemtjänst men till slut fungerade inte det heller. Hon hade behövt flytta redan i början av pandemin men det gick ju inte, var mer skyddad hemma från smitta men mars -21 flyttades hon till ett boende och min syster blev god man och vi kunde sälja huset. jag skötte mammas ekonomi så länge hon bodde hemma och hemtjänsten hjälpte till att skicka all post till mig 35 mil bort.

Boendet var perfekt, 2 km från min systers jobb. Mamma fick fina sista år innan kroppen sade tack och hej och hon fick träffa pappa och min bror på nytt.

 

[MJLee]

Nu måste jag få skriva av mig lite.
Allt går åt helvete för mig och jag verkar inte kunna göra någonting för att stoppa det. Inte som jag kan se nu i alla fall. Jag får inget jobb trots att jag sökt allt mellan himmel och jord, elen är svindyr, jag glömmer saker hela tiden för att jag har så mycket i huvudet hela tiden.

Bor i ett hus jag avskyr och i ett område jag avskyr, skulle vilja flytta men det är svårt med barn boende varannan vecka här. Kanske krånglar jag till det mer än nödvändigt men de har sin pappa, skola, hela sitt liv här. De kan förstås bo hos pappan och hos oss varannan helg, men det vill varken jag eller dem. Sedan är äldstas pappa väldigt strulig så jag vill gärna ha den kollen ändå som jag har nu.

Mina föräldrar är sjuka och det går utför för dem. Mamma har jag ju skrivit lite om här, hon ramlar och har sig titt som tätt och skadar sig. Hon har grav ep vilket troligtvis är en bidragande orsak. Sambon hennes har diabetes, bensår och dåligt hjärta, nu när mamma är skadad (igen) så får han ta allt vilket han inte orkar. De vägrar dock ta emot hemtjänst.

Pappa är det full fart på, men det märks ändå att det inte är helt 100 där heller. Han har ett märkligt sår i ansiktet som aldrig läker tex. Pratar även ibland om att han får tryck äver bröstet när han är ute och går.

Sambon och jag bråkar titt som tätt, mycket för att han bara sitter och låter mig göra allt. Samtidigt som han klagar på att jag "är ju bara hemma och inte gör någonting." Så nu får han exakt det, jag gör INGENTING i några dagar. Det har nu gått tre dagar, huset ser ut som skit och han börjar klaga på att det är stökigt, men har åtminstone lyft på häcken och faktiskt gör något.

A kassan strular så nu får jag inga pengar. I januari med skitdyr el och allting. Dessutom gick bilen sönder och det kostar i stort sett lika mycket som elen den här månaden.

Väntar på tid på USÖ för att troligtvis få en hysterektomi. Medicin jag har funkar hyfsat men även det har nu börjat strula. Inte blir det bättre heller av att jag är konstant trött i huvudet och så ska jag komma ihåg att ta det också.

Vad tusan gör jag?
Sambon tycker att jag ska kontakta vården och kanske bli sjukskriven för att sas kunna släppa allt med jobb och a kassa ett tag. Söka jobb kan jag ju göra ändå. Men jag vet inte, jag känner mig bara gnällig och vet inte om jag skulle få några pengar som sjukskriven heller.

Nytt år som börjar med att allt bara rasar

Tänk bara på att du inte får söka jobb om du är sjukskriven på heltid.

 

[anna_panna]

Tänk bara på att du inte får söka jobb om du är sjukskriven på heltid.

Man får alltid söka jobb

 

[MJLee]

Man får alltid söka jobb

Inte när du är sjukskriven