Försöker svara alla så gott det går. Försökte med citat men det blev så rörigt. Inte för att detta blir mondre
Tanken som det ser ut nu är att låta dem bli gamla och dö av efterhand men jag har en född 2019 och tre 2018 så det kommer ju inte att gå så fort. Men om de bara blir färre så kommer det kanske att kännas lättare.
Eventuellt kommer någon att flytta om rätt hem dyker upp men jag tror inte att jag kommer att leta aktivt eller lägga ut dem på annons. Kaaanske mina två hanar, men om jag säljer dem så försvinner min sista chans för att hålla min egen linje vid liv och jag är på tolfte generationen nu så det tar väldigt mycket emot.
Fast det finns en liten chans/risk att Epica är dräktig. Jag var så gott så säker på att hon var steril så jag lånade ut henne till en vän som hade en rexfarbror som blivit ensam. Han i sin tur var extremt ohanig och kurrade inte ens åt henne när de möttes men knappt en vecka innan han gick bort så kurrades det som bara den och Epica har gått upp i vikt och väger nu 1070g vilket hon bara har vägt en gång innan i sitt liv. Så nu är det bara att avvakta och se om det kommer någon bebis eller inte. Om det blir hanar så kommer min vän att ta den/dem, men om det blir honor så får jag se hur det blir. Kanske tar hon dem även om det blir honor eftersom hennes älskling kommer att vara pappan.
Jag har minskat på marsvinen under flera år nu. Gått från 30 till 25 till 20 osv tills jag nu är på nio. Just nu känns fem som ett hanterbart antal. För jag vill inte vara utan marsvin, samtidigt som jag vill det. En paus utan marsvin hade varit väldigt skönt men det är inte möjligt med dem jag har nu utan att avliva de som inte kan omplaceras och det är såklart inte aktuellt så länge det inte blir superkris.
Angående att hitta ett nytt intresse så tror jag att det blir svårt. Mina intressen har försvunnit mer och mer efterhand som åren gått. Jag är alltid trött och många gånger på gränsen till apatisk. Det känns som att jag håller på att förvandlas till ett ingenting. Bara ett ångestfyllt skal.
Jag vill verkligen göra mer med hundarna! Men så fort jag planerar något så är det någon som blir sjuk eller skadad
Jag har sådan jäkla otur med mina hundar så det finns inte. Jag har inte haft en enda frisk hund, varken renras eller blandras. Just nu har jag tex en 5,5åring på 2,3kg med höftledsartros. Hur stor är den sannolikheten?!
Jag vet ingen hundsport jag skulle vilja prova. Min ena hund hade älskat agility men jag är så klumpig att jag hade troligen skadat henne om vi hade försökt. Jag har heller inte råd att gå någon kurs hur gärna jag än hade velat och jag orkar inte träna hemma trots att jag vill
Djuren gör helt klart att jag får mer ångest och blir mer deprimerad eftersom de tar så mycket energi och pengar, men utan dem hade jag nog knappt varit ute alls.
Angående sorgen när djuren går bort så har det blivit svårare och svårare att hantera. Det är så många som har gått bort och tex utställningar och sådant känns meningslöst för varför ska jag lägga kärlek, tid, pengar och energi på något som jag inte kommer att kunna dela med djuren när de går bort? Jag har också haft väldig otur med att alla som blir sjuka dör oavsett vad jag gör så det känns inte ens lönt att försöka rädda dem för det enda jag gör är att förlänga deras lidande. Så fort någon blir sjuk så ger jag upp direkt. Hjärtat är så krossat av alla misslyckanden och plågade djur att jag några gånger har avlivat utan att ens försöka rädda dem. Det har iofs varit rätt kass prognos, men ändå. Nu är min favorit sjuk och jag vet inte vad jag ska göra. Jag vill avliva för hon verkar inte bli bättre men min vän har haft henne i en vecka och lagt så mycket tid och omsorg på henne. Min vän vill inte att jag avlivar och efter allt hon har gjort så känner jag att jag inte kan avliva. Men jag klarar heller inte att ge Trubbel full omsorg nu när hon är hemma igen för jag blir så ledsen och känner bara hopplöshet när jag ser henne och hon inte blir bättre. Hon är med tanke på omständigheterna vid gott mod men jag tror att hon har en hjärntumör eller liknande och tror inte att hon kommer att få ett värdigt liv om hon inte mirakulöst blir frisk snart.
Jag gillar att sy, pyssla och pussla men jag tar hela tiden på mig för mycket så det slutar med stress och ännu mera ångest. Just nu har jag typ tusen projekt för att få in lite pengar till veterinärvården för djuren och mina nerver ligger på utsidan för allt är kaos och jag får inte mina grejer sålda.
Jag älskar kläder och att klä upp mig och jag har min instagram men jag orkar inte uppdatera den. Innan hade jag jättemycket glädje av min instagram men nu är den mest ett måste som är roligt tio minuter i veckan.
Marsvinen är en stor del i min stil också med både kläder, smycken, väskor, strumpor mm med marsvin på.
Jag gör också mycket grejer med marsvin som jag säljer. Innan var det jätteroligt att göra tex mina hus, men nu är det mest ett måste. Det är fortfarande jättekul när folk köper och blir glada för dem och det finns hus som är över 10 år som fortfarande används! Men att bygga dem är en pina för jag tycker inte att snickring är roligt längre utan jag syr hellre.
Min Facebook består nog till 85% av marsvinsfolk. Jag har tex flera stycken där vi har över 50 gemensamma vänner (har räknat för skojs skull någon gång).
Så som det känns nu i just denna minuten är att jag vill ha 3-5 marsvin som jag kan ställa ut men som inte blir överväldigande. Även om det slutar med att jag inte har marsvin alls så kommer jag nog inte att sluta åka på utställningarna för det är typ det enda i livet som jag fortfarande tycker är lite roligt.
Förlåt för den långa romanen! Säg till om jag har missat att svara på något
Jag har fortfarande nio kvar men jag vill de flesta dagarna inte ha något alls. Jag klarar inte längre all oro och sorg över att de ska bli sjuka och dö. Man fäster sig vid dem och älskar dem och sedan dör de och allt känns förgäves för sorgen överväger allt positivt som har hänt under deras liv. Jag kan bara minnas alla goda minnen med sorg för jag har inte längre min älskling hos mig. Hela mitt djurrum är prytt med rosetter men de påminner mig bara om alla som inte längre finns kvar. Nu är min favorit svårt sjuk och sannolikheten att hon överlever är liten. En till som försvinner.
Vi har alla rätt att växa och förändra oss under livets gång.
Skicka PM om det kan vara aktuellt!
