Jag blev med hund i vuxen ålder via exet, jag hade velat skaffa hund länge men tyckte inte tiden fanns, hundvanan hade jag sedan innan och jag var intresserad av lydnad. Han hade en omplacerad blandning som kom från hundstallet, ingen problemhund utan en familjehund som pga skilsmässa inte kunde behållas och hade både bädd och leksaker med sig. Hon var en vecka från avlivning när han tog henne med sig hem till sig och dåvarande. En blandning mellan schäfer, collie och groenendael och en underbar hund.
Klok, stabil och vänlig men hade full koll på sin omgivning. Hon fick ett väldigt mycket roligare liv när jag kom in i bilden och från att varit hästrädd älskade hon att vara i stallet och litade till 100% på min häst. Önskar att jag hade haft kamera när hon stod under magen och tittade ut mellan bakbenen under svansen på henne.
En klippa att ha med sig på ridturerna, vek aldrig från vår sida vad som än hände eller hur mycket rådjur och harar som korsade vår väg + att högst älskade gillade sällskapet.
Blodad tand, jag ville absolut ha en grönis och hittade en omplacering i Skåne. Något ex inte kunde tänka sig, men jag och mamma åkte och hälsade på uppfödaren och vi föll som furor för både hunden och mamman. Hon hade haft det jobbigt, var rädd för karlar och rädslan för papper i händerna satt i hela livet. Tror hon hade blivit slagen med hoprullade tidningar? Färgfel men underbart temperament och gjorde även ett superbra MH. Vi tränade på SBK och hade en hel del jobb med henne i början, men hon var en fantastisk individ.
När ex:s blandis plötsligt dog pga cancer visste vi att vi ville ha en ny hund, men inte vem som helst. Vi hade haft tur med de vi hade, men jag var stenhård på att det skulle vara en hund med bra linjer och inte en bekants morsa som födde upp grönisar. Jag vet inte hur många timmar jag plöjde nätet och jagade för att hitta valp. Det slutade med att bästa valpen som fanns att få tag på var bekantens morsas uppfödning! Vi åkte och hälsade på och sedan kom det en liten import hem till oss.
Hund nr 3 i flocken blev ett lite yrväder från Finland. En känd uppfödare frågade om vi inte kunde ta en valp från henne på foder. Efter lite betänkande accepterade vi och ett är då säker att det var en sabla tur att hon var så söt, för maken till kvicksilver har jag aldrig varit med om!
Lyckan var total när hon fick sin egen pool första sommaren.
Kärleken till vatten har alla hundarna haft från början och när jag hade häst på Mälaröarna så var det regel utan undantag att så fort hundarna kom ut så var det full rulle ner till vattnet och bad innan de kunde uppföra sig.
Efter separationen och då ex för att jävlas gjorde sig av med alla skaffade jag en ny omplacering.
Det blev en malle den här gången och nog har det varit tufft flera gånger då han hade väldigt mycket i bagaget när han kom, men jag hade kollat upp hans linjer och gillade vad jag såg när jag träffade honom första gången. Ett år senare med en hel del tandagnisslan, fula ord och emellanåt stora tvivel så är han den hund jag trodde han kunde bli!
Ett hade jag dock lovat mig själv, att mitt hem skulle bli det sista så hade jag inte kunnat behålla honom hade jag låtit avliva honom. En hund som är 1.5 år och jag är fjärde hemmet tyckte jag skulle få räcka, inte bli sviken och flyttad runt fler gånger.
Vi har fortfarande mycket att träna på, men nu är vi inne på samma spår och lycka är en fd avstängd hund som viftar på svansen för att han är glad att se mig.
