När det inte längre känns roligt att ha häst…

[ufot]

Jag börjar närma mig de 40. Jag ridit hela livet, har egen häst och har alltid ridit och varit i stallet i alla väder. Aldrig klagat och aldrig velat lägga pengar på annat än hästar.

Jag har aldrig tävlat, mest ridit ut i skogen och tränat på banan (även för tränare) då och då.

All min fritid och alla pengar har lagts på hästen … men nu börjar jag bli less.

Allt är dyrt och då jag jag ändå hög lön och egentligen råd med det.

Det är omöjligt att hitta vettig stallplats. Hästmänniskor verkar vara det värsta som finns och stallägare är omöjliga att leva med.
Nu måste jag flytta igen och den enda stallplats jag hittat är nog inte heller rätt.

All tid går åt till att köra till och från stallet, mocka, fylla på vatten… Fullservice finns inte var jag bor, inga vettiga lösdrifter eller stallplatser heller. Små hagar med kort utevistelse och stall där min allergi bara blir värre.

Häst som skadar sig, tappar skor … ja allt möjligt, från sårskada, till brutet griffelben, till flertalet tappade skor som ledde till hältutredning, specialskoning och ännu mera vila.

Jag är less och vill inget mer. Jag vill ut och se världen, vilket aldrig tidigare har prioriterats. Jag vill flytta, men vet inte vars. Hästen är bara ett hinder, ett problem som ger mig dåligt samvete.

Nuvarande häst köptes i våras. Hade honom på en jättebra lösdrift, men det visade sig att han betäcker, så vi var tvungna att flytta. Hittade en lösdrift som jag trodde var bra, det var den inte. Nu flytt till ett nytt stall. Jag har kollat på alla stall inom rimligt avstånd, inget vill jag egentligen stå på.

Jag orkar inte stå inackorderad något mer, men har inte heller möjlighet att köpa egen gård (riktigt den ekonomin finns inte).

Funderar på att sälja hästen, men vem är jag utan häst?

Jag köpte en fullt frisk 6 åring för (för mig) mycket pengar. Det första som händer är en sårskada (hyfsat allvarlig) den är nu helt läkt. Sen bröt han griffelbenet. Enligt veterinär ska den inte opereras bort. Allt ser bra ut på röntgen och ultraljud. Han har aldrig varit halt på det bakbenet.

Sen tappade han framskor hela tiden. Efter sista tappskon blev han halt med hältutredning, specialskoning och sprutad i båda hovlederna fram. Är idag helt friskförklarad.

Säljer jag honom lär det bli med ganska så mycket ”förlust”. Men samtidigt kostar det så mycket att ha häst att även om jag ”förlorar” mycket från inköpspriset så tjänar jag ihop det på bara ett par månader utan häst.

Ingen aning vad jag vill med tråden .. egentligen bara skriva av mig.

Jag vet att det är vinter, men vintern har aldrig tidigare fått mig att fundera på att sluta rida. Jag försöker tänka att det blir bättre till våren.

Men, egentligen vill jag göra något annat med mitt liv. Slippa alla hästmänniskor och aldrig mer behöva stå inackorderad hos galna stallägare.

 

[Sporthorse]

Jag börjar närma mig de 40. Jag ridit hela livet, har egen häst och har alltid ridit och varit i stallet i alla väder. Aldrig klagat och aldrig velat lägga pengar på annat än hästar.

Jag har aldrig tävlat, mest ridit ut i skogen och tränat på banan (även för tränare) då och då.

All min fritid och alla pengar har lagts på hästen … men nu börjar jag bli less.

Allt är dyrt och då jag jag ändå hög lön och egentligen råd med det.

Det är omöjligt att hitta vettig stallplats. Hästmänniskor verkar vara det värsta som finns och stallägare är omöjliga att leva med.
Nu måste jag flytta igen och den enda stallplats jag hittat är nog inte heller rätt.

All tid går åt till att köra till och från stallet, mocka, fylla på vatten… Fullservice finns inte var jag bor, inga vettiga lösdrifter eller stallplatser heller. Små hagar med kort utevistelse och stall där min allergi bara blir värre.

Häst som skadar sig, tappar skor … ja allt möjligt, från sårskada, till brutet griffelben, till flertalet tappade skor som ledde till hältutredning, specialskoning och ännu mera vila.

Jag är less och vill inget mer. Jag vill ut och se världen, vilket aldrig tidigare har prioriterats. Jag vill flytta, men vet inte vars. Hästen är bara ett hinder, ett problem som ger mig dåligt samvete.

Nuvarande häst köptes i våras. Hade honom på en jättebra lösdrift, men det visade sig att han betäcker, så vi var tvungna att flytta. Hittade en lösdrift som jag trodde var bra, det var den inte. Nu flytt till ett nytt stall. Jag har kollat på alla stall inom rimligt avstånd, inget vill jag egentligen stå på.

Jag orkar inte stå inackorderad något mer, men har inte heller möjlighet att köpa egen gård (riktigt den ekonomin finns inte).

Funderar på att sälja hästen, men vem är jag utan häst?

Jag köpte en fullt frisk 6 åring för (för mig) mycket pengar. Det första som händer är en sårskada (hyfsat allvarlig) den är nu helt läkt. Sen bröt han griffelbenet. Enligt veterinär ska den inte opereras bort. Allt ser bra ut på röntgen och ultraljud. Han har aldrig varit halt på det bakbenet.

Sen tappade han framskor hela tiden. Efter sista tappskon blev han halt med hältutredning, specialskoning och sprutad i båda hovlederna fram. Är idag helt friskförklarad.

Säljer jag honom lär det bli med ganska så mycket ”förlust”. Men samtidigt kostar det så mycket att ha häst att även om jag ”förlorar” mycket från inköpspriset så tjänar jag ihop det på bara ett par månader utan häst.

Ingen aning vad jag vill med tråden .. egentligen bara skriva av mig.

Jag vet att det är vinter, men vintern har aldrig tidigare fått mig att fundera på att sluta rida. Jag försöker tänka att det blir bättre till våren.

Men, egentligen vill jag göra något annat med mitt liv. Slippa alla hästmänniskor och aldrig mer behöva stå inackorderad hos galna stallägare.

Exakt så har jag känt såååå många gånger, skev till och med en dagbok som lät ungefär som ditt inlägg, så jag förstår dig fullt ut. Har däremot inga tips förutom att det alltid går att skaffa häst igen ifall du skulle ångra dig.

Det finns så mycket mer än hästar där ute

 

[ufot]

Exakt så har jag känt såååå många gånger, skev till och med en dagbok som lät ungefär som ditt inlägg, så jag förstår dig fullt ut. Har däremot inga tips förutom att det alltid går att skaffa häst igen ifall du skulle ångra dig.

Det finns så mycket mer än hästar där ute

Precis.

Just nu känns det som att det finns väldigt mycket mer än häst där ute … eller i alla fall mycket mer än hästmänniskor.

Jag räknade och herregud, jag lägger närmare 10 000 i månaden på hästen … Det blir ju en utlandsresa nästan varje månad. Då har jag ändå hyfsat billig stallplats, men skoning, veterinär, bensin, utrustning … allt kostar.

 

[Sporthorse]

Precis.

Just nu känns det som att det finns väldigt mycket mer än häst där ute … eller i alla fall mycket mer än hästmänniskor.

Jag räknade och herregud, jag lägger närmare 10 000 i månaden på hästen … Det blir ju en utlandsresa nästan varje månad. Då har jag ändå hyfsat billig stallplats, men skoning, veterinär, bensin, utrustning … allt kostar.

Ja, det är ganska ska många tusenlappar på ett år. Och glöm inte all tid det kostar också som man kan investera i något annat.
Har flera (hästlösa)vänner som ofta reser på små weekends varannan helg och reser på ordentliga roliga semestrar varje år, det är någonting jag inte kunnat göra på väldigt väldigt länge pga hästarna. Ja... ibland drömmer jag mig bort till ett liv utan hästar och jag skäms nästan att erkänna det.

 

[iNHALE]

Sälj hästen, den dagen du vill ha häst igen, om den kommer, kommer det finnas nya hästar som ska säljas och passar dina behov.

 

[Oknytt]

Jag är också riktigt, riktigt less på hästlivet. När min förra häst bröt benet och avlivades akut för några veckor sen var det liksom som att luften helt gick ur mig och fick mig att inse att det helt enkelt inte är värt det längre för mig. Hästen var livförsäkrad och jag fick ut pengarna från försäkringsbolaget så rent krasst skulle jag kunna köpa en ny men har verkligen noll lust. Ju längre tiden går ju mer börjar jag inse hur mycket tid, pengar och ångest som jag slösat dessa år och krasst konstaterat att jag fått tillbaka så oerhört lite i utbyte. Stått ut med dåliga stall, knäppa människor som jag aldrig i livet skulle valt att umgås med annars om man inte hade varit tvungen till det pga inackorderad i samma stall som dem - för att inte tala om att tvinga hantera andras livsfarliga hästar, alla stallpass och tidigare mornar på röda dagar inkl jular och nyår, alla brutna ben och skador man dragit på sig under åren på sig själv, att alltid behöva planera sin tid kring hästen etc etc etc...

Tvivlar faktiskt på att det någonsin igen kommer bli en ny häst för mig. Känns som ett avslutat kapitel för min del.

 

[ufot]

Jag är också riktigt, riktigt less på hästlivet. När min förra häst bröt benet och avlivades akut för några veckor sen var det liksom som att luften helt gick ur mig och fick mig att inse att det helt enkelt inte är värt det längre för mig. Hästen var livförsäkrad och jag fick ut pengarna från försäkringsbolaget så rent krasst skulle jag kunna köpa en ny men har verkligen noll lust. Ju längre tiden går ju mer börjar jag inse hur mycket tid, pengar och ångest som jag slösat dessa år och krasst konstaterat att jag fått tillbaka så oerhört lite i utbyte. Stått ut med dåliga stall, knäppa människor som jag aldrig i livet skulle valt att umgås med annars om man inte hade varit tvungen till det pga inackorderad i samma stall som dem - för att inte tala om att tvinga hantera andras livsfarliga hästar, alla stallpass och tidigare mornar på röda dagar inkl jular och nyår, alla brutna ben och skador man dragit på sig under åren på sig själv, att alltid behöva planera sin tid kring hästen etc etc etc...

Tvivlar faktiskt på att det någonsin igen kommer bli en ny häst för mig. Känns som ett avslutat kapitel för min del.

Känner igen mig i allt du skriver.

Jag var själv med om en allvarlig ridolycka för drygt tre år sedan. Blev efter det rädd och klarar inte längre av att ta hand om andras galna hästar.

Det värsta med att ha egen häst är alla hästmänniskor i allmänhet och stallägare i synnerhet.

Jag kommer aldrig att bli bra efter olyckan. Har ständigt ont och alla stallsyslor gör det inte bättre precis. Ridning är egentligen det enda som inte gör ont.

Men det blir betydligt billigare att rida lektion ett par gånger i månaden än att ha egen häst.

Sen slipper man all ångest och alla oväntade utgifter. Jag är varje dag rädd att bli sämre, eller att skada mig mer.

Planen blir nog att sälja honom till våren. Han har vilat drygt en vecka nu och ska sättas igång igen i nästa vecka. Sen sätter jag nog ut honom på annons i februari när det går att provrida ordentligt.

Just nu går det på grund av underlaget inte att rida alls, men all snö och is kommer enligt SMHI att försvinna nästa vecka och då blir det nog till att förbereda honom för försäljning….

 

[Ajda]

Sälj hästen TS. Ångrar du dig finns det alltid nya att köpa.
Ja du kommer säkert gå med förlust vad gäller själva hästköpet/försäljningen, men det kanske ändå är en stor vinst i sig för dig just nu att bli av med den.

 

[YlvaG]

Sälj hästen. Flytta. Ut och res. Gör allt det där du längtar efter. Kanske kommer suget tillbaka, kanske inte. Det kommer finnas hästar att köpa längre fram. Ridskolor kommer finnas. Turridningar finns. Medryttarhästar finns. Foderhästar kommer finnas.

 

[Krummi]

Förstår dig och kände det samma för 10 år sedan. Hästar har varit mitt liv sedan jag var 6 år och började på ridskola. Jobbade även med hästar, vilket man inte blir rik på. Gick hästutbilningar, tog bland annat unghästtränarprov för islandshästar. En dag upptäckte jag att jag tappat bort allt det roliga någonstans på vägen. Sålde de två hästar jag hade kvar då och det blev en lång paus med barn, utbildning och ett jobb långt från hästar. När min dotter var 10 år startades en ny ridskola i närheten och hon började rida. Hon blev snabbt helt besatt av hästar och kompis med ägarens dotter. Jag hyrde häst där några gånger för kortare ridturer och tog ett par lektioner. Kände då att intresset fanns där fortfarande men med mindre krav på träning och tävling. Det slutade med att jag förra året blev hästägare igen. Köpte en häst som passar både min dotter och mig och det blir nog att vi försöker hitta en till framåt våren då jag vill rida oftare. Har tur om jag fått rid en gång i veckan i höst då dottern helst vill rida alla dagar. Dessutom har sonen som är 17 börjat visa intresse för att rida och kommer gärna med till stallet. Vi har hästen på ridskolan där all daglig skötsel ingår mot att de får låna henne när de enstaka gånger har hästbrist, vilket har fungerat jättebra. Dottern, som nu är 13, har blivit nästan självgående i stallet. Så vill jag inte åka dit på några dagar behöver jag inte. Jag rekomenderar verkligen att ta en paus från hästar och hästägande. Det behöver inte vara för alltid. Min paus varade i 11 år och jag ångrar det inte.

 

[Habina]

Jag har haft några riktigt tunga månader efter min flytt från boende nära stallet till 45 min enkel resa till stallet pga ingen parkering i närheten. Gråtit och sagt för mig själv att jag ska sälja alla hästarna, säga upp mig från världens bästa jobb och flytta till Portugal som hästskötare till Anna Hassö (högst oklart vad jag skulle göra för nytta där).

Men. Varenda gång jag ridit min underbara häst så har jag skrattat högt av glädje och insett att nä, det är bara skitjobbigt en period just nu, jag vill inte vara utan mina underbara hästar, alla tre unika på sitt sätt.

Därför tycker jag att din rubrik är väldigt talande. Det är klart att det är skitjobbigt med häst den här perioden (speciellt om de är skadade!) men det ska ändå finnas glädje, det ska fortfarande vara roligt.

Så i din sits skulle jag hitta en ny ägare till hästen och sen börja utforska hur livet är utan häst. Känns det helt fel då, så finns det alltid nya hästar att köpa. Det bästa med häst är att man kan alltid ta en paus och sen börja om igen om man vill.

Ut och res med dig, jag tycker att det låter helt fantastiskt!

 

[kamomillo]

Så kände jag också, inte att jag hade idioter till hästmänniskor runt mej, utan att jag var så ensam!
ALLT hästjobb låg över mej, Hö fanns 9 mil bort, spån minst 12 mil bort...
Jag körde bil mer tid än jag var i stallet periodvis.
Veterinären finns 24 mil bort... Ingen trygghet där.
Min man är jätte allergisk och kunde bara hjälpa mej med det absolut viktigaste.
Enda hjälpen var en tonårstjej och hennes mamma, och de anlitade jag bara i nödfall.
Trots att dom var riktiga klippor!!!!!!

Så... Dog min pappa, och mamma blev ensam 40 mil bort.
Då var måttet rågat. Jag MÅSTE kunna åka till mamma över en helg eller så, utan att ha dåligt samvete åt alla håll och kanter.
Så jag gav bort min häst, den lånade fick avsluta sitt liv. och jag blev FRI!
Efter 19 års hästägande, och 5 år ensam i stallet. Före det var vi 2 som delade på jobbet.

Visst... Jag saknar hästarna jättemycket! Men jag saknar inte känslan av ensamhet, utsatthet.
Jag har en fantastisk vän med en gård full av djur. Dit åker jag ibland, och pysslar med hästar, får, kaniner, hund, katter, osv..
Njuter av hårt jobb, men njuter också när jag kommer hem, och slipper bära vatten, bråka med skitiga täcken, oroa mej över att höet tar slut osv.

Sälj hästen, och prova vara utan ett tag.
De kommer att finnas nya hästar om den dag kommer då du vill återuppta hästeriet.

Lycka till!

* Jenny *

 

[Stålvilja]

Hade lika gärna kunnat vara jag som skrivit detta inlägg. På ett sätt känns det skönt att veta att jag inte är ensam om att tänka så, att det här mest hästeriet kanske har nått vägs ände. Sedan jag var arton har jag haft upp till 5 egna hästar på familjens gård. Den hjälp jag kunnat få hemifrån har varit sporadisk och i begränsad omfattning. Fylla på lite vatten i hagen, få mockat någon gång då och då samt utsläpp på morgonen är min avlastning, vilket varit nog så värdefullt ska sägas. De senaste 3 åren har dock all hjälp uteblivit i takt med sviktande hälsa hos mamma och bonuspappa. Och, jag inser nu snart 37 år gammal, att hästarna varit mitt ankare och det som bestämt övriga vägval i livet. Jag är sugen på att byta jobb, men det kommer bli komplicerat med hästarna då..att flytta dem (27 och 24 år) tänker jag inte göra.

Det senaste året har jag nästan bara väntat på att åldern ska ta ut sin rätt på dem, så jag får ett gott skäl till att ta bort. Hemskt det låter, jag hör ju det. Ser ju orden jag precis skrivit och blir lite rädd för mig själv över att jag tänker så - de är ju mina kompisar trots allt. Men till saken hör att situationen på familjens gård där hästarna står börjar också bli helt ohållbar. En mamma som besöker spritskåpet allt för ofta och med det bjuder på oväntade humörsvängningar och en bonuspappa som har så mycket problem med knäna att jag den enda hjälp jag får nu är att fylla på vatten i hagen. Häromdagen behövde jag jobba över, så hästarna kom in 1 timme senare än "normalt" (19.00), och jävlar vad arg morsan var. Men jag såg att det var spriten som talade - igen.

Hästantalet har minskat och aldrig återfyllts, så de två som går där nu är gamla. Jag själv har träffat en ny människa och känner mig redo att flytta några mil från stallet, även om det kommer medföra en logistisk utmaning.

Jag har varit så uppe i det här med hästarna och bara fokuserat på det samt mitt jobb, att jag aldrig reflekterat över om det vore kul att göra en resa. Eller bara gå på fest och faktiskt dricka något, för att jag inte behöver köra till stallet sen. Jag har tackat nej till konferenser och utbildningar, för hästarna har varit det ständiga problemet.

Men jag skäms samtidigt, jag går nästan och räknar ner dagarna. Mina hästar är friska som nötkärnor än så länge, men jag kan ju inte låta bli att tänka - hur länge ska de leva egentligen? För evigt? Sen när jag väl är där känns det ok, stunden i stallet laddar ändå någon form av batteri...men vissa dagar är det bara jäkligt trögt.

Har nog trots allt landat i att det är ok att känna så, det finns en tid för allt. Inget behöver vara för evigt, men man ska ägna sig åt sådant som ger energi och inte tar. Vi lever bara en gång och vi behöver passa på att leva lite när vi ändå är här.

Jag har bestämt mig för att ta bort båda mina samma dag när det väl blir så, den dagen kommer det garanterat bli någon form av identitetskris innan jag hittar mig själv igen eftersom hela mitt liv har kretsat kring hästarna. Men vem vet, när vi är hästfria kanske vi aldrig vill gå tillbaka dit igen

 

[Dorinda]

Allt har sin tid.
Jag saknar min häst massor! Sålde när jag var höggravid.
Jag kommer aldrig köpa en så rolig häst igen, men det var så rätt att sälja! Det hade bara varit dyrt och dåligt samvete.

Nu rider jag på ridskola. Är hästen trasig, får man bara en annan, hel häst iställlet,.. är man sjuk, avbokar man. På julafton är det inte ens någon ridning

Kommer bli första julaftonen jag inte är i stallet, vilket faktiskt ska bli lite skönt.

 

[ufot]

Hade lika gärna kunnat vara jag som skrivit detta inlägg. På ett sätt känns det skönt att veta att jag inte är ensam om att tänka så, att det här mest hästeriet kanske har nått vägs ände. Sedan jag var arton har jag haft upp till 5 egna hästar på familjens gård. Den hjälp jag kunnat få hemifrån har varit sporadisk och i begränsad omfattning. Fylla på lite vatten i hagen, få mockat någon gång då och då samt utsläpp på morgonen är min avlastning, vilket varit nog så värdefullt ska sägas. De senaste 3 åren har dock all hjälp uteblivit i takt med sviktande hälsa hos mamma och bonuspappa. Och, jag inser nu snart 37 år gammal, att hästarna varit mitt ankare och det som bestämt övriga vägval i livet. Jag är sugen på att byta jobb, men det kommer bli komplicerat med hästarna då..att flytta dem (27 och 24 år) tänker jag inte göra.

Det senaste året har jag nästan bara väntat på att åldern ska ta ut sin rätt på dem, så jag får ett gott skäl till att ta bort. Hemskt det låter, jag hör ju det. Ser ju orden jag precis skrivit och blir lite rädd för mig själv över att jag tänker så - de är ju mina kompisar trots allt. Men till saken hör att situationen på familjens gård där hästarna står börjar också bli helt ohållbar. En mamma som besöker spritskåpet allt för ofta och med det bjuder på oväntade humörsvängningar och en bonuspappa som har så mycket problem med knäna att jag den enda hjälp jag får nu är att fylla på vatten i hagen. Häromdagen behövde jag jobba över, så hästarna kom in 1 timme senare än "normalt" (19.00), och jävlar vad arg morsan var. Men jag såg att det var spriten som talade - igen.

Hästantalet har minskat och aldrig återfyllts, så de två som går där nu är gamla. Jag själv har träffat en ny människa och känner mig redo att flytta några mil från stallet, även om det kommer medföra en logistisk utmaning.

Jag har varit så uppe i det här med hästarna och bara fokuserat på det samt mitt jobb, att jag aldrig reflekterat över om det vore kul att göra en resa. Eller bara gå på fest och faktiskt dricka något, för att jag inte behöver köra till stallet sen. Jag har tackat nej till konferenser och utbildningar, för hästarna har varit det ständiga problemet.

Men jag skäms samtidigt, jag går nästan och räknar ner dagarna. Mina hästar är friska som nötkärnor än så länge, men jag kan ju inte låta bli att tänka - hur länge ska de leva egentligen? För evigt? Sen när jag väl är där känns det ok, stunden i stallet laddar ändå någon form av batteri...men vissa dagar är det bara jäkligt trögt.

Har nog trots allt landat i att det är ok att känna så, det finns en tid för allt. Inget behöver vara för evigt, men man ska ägna sig åt sådant som ger energi och inte tar. Vi lever bara en gång och vi behöver passa på att leva lite när vi ändå är här.

Jag har bestämt mig för att ta bort båda mina samma dag när det väl blir så, den dagen kommer det garanterat bli någon form av identitetskris innan jag hittar mig själv igen eftersom hela mitt liv har kretsat kring hästarna. Men vem vet, när vi är hästfria kanske vi aldrig vill gå tillbaka dit igen

Låter som en jättejobbigt situation och jag lider verkligen med dig.
Har själv levt med förälder som dricker för mycket och vet hur jävligt det är.

I mitt fall vad jag tvungen att lämna. Jag var 17 år då och har inte träffat den föräldern på 20 år.

 

[ufot]

Tack för alla tankar och reflektioner. Hjälper jättemycket att inte vara själv med att vara less på allt som heter häst.

Nu har jag faktiskt sökt ett nytt jobb … och får jag det kommer hästen att säljas och jag (och katterna) börja ett nytt kapitel i livet.

 

[miumiu]

Det värsta med att ha egen häst är alla hästmänniskor i allmänhet och stallägare i synnerhet

Skriver under på detta. Har letat ny stallplats mer eller mindre aktivt ett tag nu och skogstokiga tantaluror måste vara klart överrepresenterade här. Senaste jag mötte var som en karaktär ur Twin Peaks. Dom ställen som drivs av någorlunda normala personer är det lång kötid till.

”Stallhyran betalas kontant till mig”

”Eftersom jag är tränare själv tillåter jag inga andra tränare på min anläggning”

”Jag har hållit på i 40 år så jag kan ALLT”

Fritt citerat från en stallägare vars anläggning vi var och kikade på. I övrigt har jag fått sms på massutskick i versaler från dom två senaste stallägarna, där tonen är uppläxande på ett enligt mig opassande sätt för en professionell näringsidkare. Förlåt för rant men jag börjar tappa hoppet snart.

 

[ufot]

Skriver under på detta. Har letat ny stallplats mer eller mindre aktivt ett tag nu och skogstokiga tantaluror måste vara klart överrepresenterade här. Senaste jag mötte var som en karaktär ur Twin Peaks. Dom ställen som drivs av någorlunda normala personer är det lång kötid till.

”Stallhyran betalas kontant till mig”

”Eftersom jag är tränare själv tillåter jag inga andra tränare på min anläggning”

”Jag har hållit på i 40 år så jag kan ALLT”

Fritt citerat från en stallägare vars anläggning vi var och kikade på. I övrigt har jag fått sms på massutskick i versaler från dom två senaste stallägarna, där tonen är uppläxande på ett enligt mig opassande sätt för en professionell näringsidkare. Förlåt för rant men jag börjar tappa hoppet snart.

Tyvärr är hästmänniskor och framför allt kvinnor i medelåldern (som har häst) det absolut värsta som finns.
Även jag har helt tappat hoppet om mänskligheten i allmänhet och hästmänniskor i synnerhet.
Den främsta anledningen till att jag verkligen överväger att sluta med hästar är för att slippa alla hästmänniskor.
Jag kommer att sakna själva ridningen, men ingenting annat.
Rida på ridskola en till två gånger i veckan är något som känns mer och mer lockande…

 

[miumiu]

Tyvärr är hästmänniskor och framför allt kvinnor i medelåldern (som har häst) det absolut värsta som finns.
Även jag har helt tappat hoppet om mänskligheten i allmänhet och hästmänniskor i synnerhet.
Den främsta anledningen till att jag verkligen överväger att sluta med hästar är för att slippa alla hästmänniskor.
Jag kommer att sakna själva ridningen, men ingenting annat.
Rida på ridskola en till två gånger i veckan är något som känns mer och mer lockande…

Jaa, jag förstår verkligen vad du menar och jag undrar vad det beror på egentligen. Har någon teori om att personer med svårigheter när det kommer till mellanmänskliga relationer oftare söker sig till djur, men jag vet inte. Det i kombination med någon slags storhetsvansinne eftersom man har sysslat med hästar ett antal decennier (men kanske inte uppdaterat sina kunskaper så frekvent…)

Nu är ju dock den absolut tyngsta tiden att hålla på, idag är tex årets mörkaste dag. Så ljusglimtarna i själva hästägandet är väl relativt få just nu för dom flesta. Om du dessutom haft problem med skador och liknande fattar jag verkligen om musten gått ur dig. Det är ändå såpass mycket tid och pengar som vi lägger ner, och då vill man ju inte att det ska kännas som ett tungt ok att släpa runt på.

 

[Nytant]

Tyvärr är hästmänniskor och framför allt kvinnor i medelåldern (som har häst) det absolut värsta som finns.
Även jag har helt tappat hoppet om mänskligheten i allmänhet och hästmänniskor i synnerhet.

Du skriver detta på ett forum för hästmänniskor, där de flesta användarna (som jag uppfattat det) är kvinnor i medelåldern. Kanske kan det stöd och den bekräftelse du fått i den här tråden läggas i den andra vågskålen? Tycker i övrigt du fått goda råd. Som andra skrivit tycker jag inte det är konstigt alls att du känner dig utbränd och less på hela hästeriet. Det finns mycket annat i livet som kan skänka glädje och du ska inte behöva fortsätta med sådant som dränerar bara för att. Olika saker funkar i olika skeden i livet. Hoppas att du hittar vägen till en tillvaro du trivs bättre med.