När det börjar bli nog...

[Murphy]

Tant Spiggson.
Idag firar vi inte 12 år, utan försöka känna lättnad över att du inte behöver vara med. Jag tror att bortom regnbågen är det alltid sol, men inga vita katter får brännskador. Nu behöver du inte ens bli insläpad om nätterna längre.

Älskade solkatt, så tomt det är utan dig.
Men jag är så tillfreds över att veta att du inte har ont längre.

 

[Murphy]

En tung vecka. Idag är det på dagen gamle huskatten akutavlivades i vad som väl i efterhand får förstås som multiorgansvikt. Hela apparaten hade rasslat länge, och till slut började alla system påverka varandra. Medicinskt begripligt, men så obegripligt i hjärtat att sen en katt som lägger sig ner i plågor och kanske inte ens överlever till den planerade avlivningen något dygn senare. Den blicken jag fick kommer jag aldrig att glömma...
Då var det bara att ringa kliniken, på med skorna och in med en trasa till katt i transporten och åka. Jag vet inte om jag körde lagligt in - minns inte hur vi kom dit i över huvud taget. Men jag minns att katten fick frid. Det knotiga kroppen var inte längre spänd och stel, ansiktet avslappnat... "Katten som log."

Minns känslan kring det hela.
Jag var ute och morgonfodrade i stallet, med en krypande oro i kroppen. Stressad. Tänkte ta en liten promenadtur efteråt, rida i snön och få ro i själen. Men beslöt av olustkänslor att bara ta en barbackatur med träns och vintertäcke om jag kanske måste hem. Efter att nätt och jämt lämnat gården och skrittat ner över åsen skriker det i ryggmärgen, hela kroppen att jag MÅSTE HEM. Nu, genast. Vänder om och travar in på gårdsplanen river av tränset och lyckas stoppa ut hästar i hage och på något vis få med påsar med lunchhö. Vet inte vilken hastighet som hölls på E16 den förmiddagen, knappast varken laglig eller lämpad för väglaget. Kommer hem och ser att katten lever, står upp. För att snart segna ner bredvid mina fötter. Det var därför jag behövde komma hem - det var dags.

Den katten stannade sedan kvar hemma tills Mamsellerna gick vidare. Kunde länge höra honom hoppa ner från sängen via den lilla byrån, känna steg bakom mig på nackstödet i soffan. Men nu är det lugnt och stilla.
I övrigt var han den bästa katten. Min huskattsambasadör som gick till veterinären för friskvård, gick i koppel och hade en full försäkring och eget kreditkort. "Känd från instagram" för det visade sig att oväntat många hade följt mina uppdateringar om den grå katten i mina sociala medier. Förvisso det grinigaste som gått omkring med en svans, men som jag brukar säga:
den som aldrig delat hem med en grinig gammal huskatt har inte levt!

Med det sagt börjar om tre veckor en ny tid. Första året utan katter. Inga försäkringsbrev som ska ses över inför året, ingen seniorkoll på våren, ingen halvårsavstämning på FORL, och redan efter nyår ska vi inte till kliniken för rundsmörjning med sprutor - vi har alltid haft vårt vaccinintervall i mitten på januari.

Tack för allt små katter.

 

[Mia_R]

Visa bifogad fil 133643
En tung vecka. Idag är det på dagen gamle huskatten akutavlivades i vad som väl i efterhand får förstås som multiorgansvikt. Hela apparaten hade rasslat länge, och till slut började alla system påverka varandra. Medicinskt begripligt, men så obegripligt i hjärtat att sen en katt som lägger sig ner i plågor och kanske inte ens överlever till den planerade avlivningen något dygn senare. Den blicken jag fick kommer jag aldrig att glömma...
Då var det bara att ringa kliniken, på med skorna och in med en trasa till katt i transporten och åka. Jag vet inte om jag körde lagligt in - minns inte hur vi kom dit i över huvud taget. Men jag minns att katten fick frid. Det knotiga kroppen var inte längre spänd och stel, ansiktet avslappnat... "Katten som log."

Minns känslan kring det hela.
Jag var ute och morgonfodrade i stallet, med en krypande oro i kroppen. Stressad. Tänkte ta en liten promenadtur efteråt, rida i snön och få ro i själen. Men beslöt av olustkänslor att bara ta en barbackatur med träns och vintertäcke om jag kanske måste hem. Efter att nätt och jämt lämnat gården och skrittat ner över åsen skriker det i ryggmärgen, hela kroppen att jag MÅSTE HEM. Nu, genast. Vänder om och travar in på gårdsplanen river av tränset och lyckas stoppa ut hästar i hage och på något vis få med påsar med lunchhö. Vet inte vilken hastighet som hölls på E16 den förmiddagen, knappast varken laglig eller lämpad för väglaget. Kommer hem och ser att katten lever, står upp. För att snart segna ner bredvid mina fötter. Det var därför jag behövde komma hem - det var dags.

Den katten stannade sedan kvar hemma tills Mamsellerna gick vidare. Kunde länge höra honom hoppa ner från sängen via den lilla byrån, känna steg bakom mig på nackstödet i soffan. Men nu är det lugnt och stilla.
I övrigt var han den bästa katten. Min huskattsambasadör som gick till veterinären för friskvård, gick i koppel och hade en full försäkring och eget kreditkort. "Känd från instagram" för det visade sig att oväntat många hade följt mina uppdateringar om den grå katten i mina sociala medier. Förvisso det grinigaste som gått omkring med en svans, men som jag brukar säga:
den som aldrig delat hem med en grinig gammal huskatt har inte levt!

Med det sagt börjar om tre veckor en ny tid. Första året utan katter. Inga försäkringsbrev som ska ses över inför året, ingen seniorkoll på våren, ingen halvårsavstämning på FORL, och redan efter nyår ska vi inte till kliniken för rundsmörjning med sprutor - vi har alltid haft vårt vaccinintervall i mitten på januari.

Tack för allt små katter.

Så vackert och så sorgligt samtidigt.
Även jag har haft ett gryn som väntade kvar tills kullbrodern följde efter senare och saknaden blev ännu större när hon försvann igen tillsammans med honom.

 

[Murphy]

Idag kom sorgen. Den mjuka och vemodiga sorgen.

Inte den vassa, krampande sorgen. Paniken snarare. Ångesten och hörselhalucinationerna, flashbacks och triggers över tankar på lidande djur med smärta i blicken och beteendestörningar. Samvetskval över att inte gjort nog, att inte tagit ansvar ofta helt ologiska tankar. Varför läste jag inte in djursjukvård på lantbruksskolan? Varför konverterade jag inte min humanlegitimation? Jag hade hunnit läsa in hela veterinära SSKprogrammet 3 gånger under tiden... TRE GÅNGER!!! Varför gjorde jag inte det, osv...

På dagen ett halvår efter. Idag släppte det där, och fram kom den där mjuka saknaden av en fuktig nos i armhålan. Att sela ut och promenera ner och titta till så kustbevakningen sköter sig. Att i smyg dela med sig av smörgåskinka under vinterstudionfrulle... Det där som var när det var bra. Att inte längre ta en omväg för att inte ens komma ut på vägen som leder till verinärkliniken, utan faktiskt sakna rutinbesöken hos veterinären som är charmigt harsh och min svingulliga SSK som tålmodigt tolkade allt efteråt till världens jobbigaste kattägare som har mer nyfikenhet än kunskap och folkvett.

Idag började tårarna rinna utan att det gick elektriska stötar i maggropen. Med ett litet leende och känslan av att det var nog bra ändå det där. Det där med katter. Det hade ju kunnat gå avsevärt mycket värre än att tillbringa delar av sjuklig ålderdom på Grand Hotel. Och vara ompysslad av nån med utbildning inom både sjukvård och hårvård. Både Mamsellerna, Farmor, lille Birger och alla bonnakatterna har nog haft det rätt bra ändå... Jag tror det skulle kunna gå an ytterligare en gång.
Jag vill ha katter igen.

Det ligger långt borta än, mycket som ska reda upp sig på vägen.
Vi får se vad framtiden har i sitt sköte. Tills vidare har jag en kattutställning inskriven i kalendern. Rimlig och stimulerande utflykt!