När det börjar bli nog...

[Murphy]

Usch.
Farbror Melkers doseringar till trots är det risigt. Den gula katten har stora problem med svamp, har aldrig sett ett sånt här skov. Ovanpå det verkar det vara på G i bäckenet igen. Trappa upp laktulos och hoppas att ischiasnerven inte kommer i kläm om det är i bakryggen det spökar.

Den blå katten har fortfarande inte hämtat sig sen förra operationen. Beteendeförändrad, äter sämre och pälsen är hopplöst flikig och rexningen kommer liksom aldrig ihop sig igen trots bad. Och Husse har sagt redan första dagen efter samtalet in till kliniken: där har du en katt som har förstått, ser du hur annorlunda hon är?
Den märkliga katten blev just lite mindre märklig. Det här jordelivet var kanske inte stort nog för Plups ändå.

Fyfan. Nu hoppas jag verkligen att det här är hållbart fram tills våran veterinär kan ta emot på bokad tid.
Och att folkölsveckan jag har när husse är ute i vildmarken med ett tält istället ska få bli kattvecka av rang!
Men jag har umgåtts med tanken på akutavlivning på annan klinik bara för att Murphy's katter är Murphy's katter... När en planerat saker varsamt och respektfullt så kommer de kanske vittra sönder i molekyler på hallmattan veckan innan. Vi har sett det hända förr. Hoppas det här kan få förbli värdigt.

 

[Murphy]

Idag gick metacamsprutan (en av många) sönder. Utsliten. Mycket talande.

Skönt att veta att det inte kommer behövas skiftas till injektioner.

 

[Murphy]

I vintras, när jag himlade med ögonen och inte trodde det kunde bli värre. Under våren tillkom tre diagnoser.
Har landat i att det nog är jag som med flinka fingrar ändå hållit dem så till synes fräscha ändå... Hållit upp lägstanivån iaf.

Lite grann känns det som att vara väl stor på sig... Å andra sidan har jag stressad och förtvivlad skrikit åt en närstående: "Men det är ju inte DU som är läkemedelsansvarig för dem!" Så kanske det är - jag har inte haft sällskapskatter på ett tag, utan jag har varit omvårdnadsansvarig sjuksköterska i hemmet. Jag kommer (på allvarligt!) be socialstyrelsen återkalla min legitimation nu. Gick in i väggen på jobbet, och är nu typ utbränd på djur. Det har varit förbannat jobbigt att vara lite sjukvårdskunnig och ha risiga djur. Ignorance is bliss.

Var upp på kliniken en sväng och ordnade. Fick bekräftat att jag har gjort det jag kunnat för damerna. Det skulle tydligen vara roligt att vara katt, och en kattägare skulle också få ha ett liv. I hur många år jag inte meddelat att jag bara kan stanna över varmrätten, eftersom jag måste hem och mata Spiggs? Och hur kul är det att vara katt egentligen? Läkemedelsbehandling är inte en umgängesform... sägs det. "Nu får du nog klappa katten snällt en stund, utan att ha med någon spruta eller pilla på sår." När fan ska en hinna med sånt med ett läkemedelsschema per timme?

Nej, nu är det nog. De palliativa doseringarna verkar göra sitt, och just nu är det två gamla tanter som fiser omkring (för första gången på drygt ett år: ej bokstavliga fisar) och har det rätt gott. Ingen hosta, inflammationen i bäckenet verkar ha gått tillbaks och den tjocke katten har för första gången på två år tagit sig upp i husses Wimbledonbag på hyllan i hallen. Inte helt oväntat att de piggar på sig på slutet, och det känns skönt. Har inga som helst tankar på att det kanske inte är riktigt dags ändå... Det är dags. Efter helgen går jag på semester och ska ha världens bästa kattvecka, kanske den sista någonsin. Sticka, titta på tennis och klia bakom 4 enorma öron.

 

[Murphy]

Semester. Husse är på norrlandståget med tält och spritkök.
Tant Spiggson solar på balkongen mellan regnskurarna. Nu får hon sola utan solkräm i ansiktet, ett behandlingsmoment reducerat i rullorna.

Lilla Plups piper lite oroligt. Lite över att flocken splittrats lite för en stund, men kanske mest för att husseman tagit med sig sina tovade sittunderlag i ull. 49 veckor om året är det annars kattens tovade sittunderlägg; den som bara har understället* på måste ha en stjärtlapp för att kunna sitta i fönstret och spana på en hylla av marmor. Får lägga ut ett gäng stickade sockor istället, kan ju inte ha den rackarn ute och vanka av och an hela semestern.


* katterna har ju inga täckhår, utan är alldeles krulliga av att bara ha underull i pälsen. kan närmast beskrivas som att bara ha underställ och ingen skaljacka över: varmt, mjukt, mysigt och figurnära - men totalt värdelöst i utomhuset på breddgrad 60.

 

[Murphy]

kan ju inte ha den rackarn ute och vanka av och an hela semestern.

Förtydligande:
Katten är inte i utomhuset och traskar, lilla hon är väldigt innekatt med allt vad det innebär. Att vara "ute och vanka" är ett etablerat uttryck för spatial och motorisk oro, vilken kan förekomma även på parketten inomhus i ett hamnkvarter.

 

[Murphy]

Det råder ett lugn över flocken hemma. Ingen sorg och förtvivlan, utan lugn och frid. Spiggson har hittat tillbaks till att sova i armhålan, vilket luktar mycket märkligt på oss bägge efter 6h symbios. Plups däremot har anammat husses frukostregim med go'fika i gryningen. Gryningen som infaller vid 04 den här tiden på året... Så en sköldpaddsfärgad gargoyle sitter i ögonhöjd i klösträdet och skriker på mig varje morgon. Stämningsfullt.

Men vafan - det kan det vara värt, eftersom sagda regim faktiskt löst en del problem med tarmen. Z/d är ju ökänt för att klogga igen tarmarna på djur som står som helfodrade på det. Och det är ju fan ingen hit på en rackare med totalt opprörd tarm och nervsmärtor i rygg/svans/bäcken. Så vi har fan hittat annat singelprotein på fjäderfä som faktiskt funkar (nåja) med allergin och håller lite bättre fart på magarna. Veterinär har väl sagt att det bara är att fortsätta med laktulos (också farbror Melkers ordinationer), men efter en alltför lång och tämlig absurd period av att stå med laktulos i den ena näven och canikur i den andra så avstår jag gärna. Det slår oberäkneligt numera med di där läkemedlen.

Att i stort kunna kostbehandla var guld värt. Även om smakligheten på fodret medförde viss... ähum... attitydsförändring hos damerna. Ett jävla väsen, helt enkelt. Helt plötsligt kan två helt förvirrade individer klockan. Men vi kör fri tillgång på allt. Det finns ju en del foder att göra av med, nu när det finns ett stoppdatum. Helt galen grej att veta exakt hur mkt mat de kommer hinna äta. Bortsett från knastret då; där mortlar vi så mkt torrfoder vi mäktar med och käkar smulor i soffan. Varje dag är chipsdag nu!

 

[Murphy]

Så skört lugnet är.
Varje symtom på sjukdom får det att knytas i magen idag. Som om att de skulle bli symtomfria de sista dagarna? De ska få hjälp att gå vidare till stället där ingen har ont, värdigt och välplanerat. Men just nu känns det nästan rimligare att ta ut och skjuta dem bakom vedboden.

Läget är alltså oförändrat. Att en katt med känd ätstörning, långtidsbehandling med högdos metacam och sjuttielva antibiotikakurer i ryggsäcken kräks är ingen biggie. Men själen! Jag har nått min bortre gräns för att orka räcka till för dem. Varje tappad matbit, varje hältesteg, varje fnys i nosen, varje omväg för att ta trappen upp i sängen... det suger till i magen om att gå och titta så det inte är blod i lådan (eller diarré = följa efter och torka + journalföra + justera läkemedel), se efter vilken katt det är och monitorerajournalföra om det är ett astmaanfall, se efter om någon ramlat eller om de bara leker. Det påminner om att det sket sig. Klarade inte av att ta hand om människor på sjukhus, klarar inte att ta hand om två små katter heller. Så känns det. Katterna som jag ändå satte en heder i att hantera.

Andas djupt och låta acceptansen landa, acceptera att det kan vara det här som gnagt ett hål i min egen hälsa och inte högskolestress eller pandemi. Acceptans kring att det inte blev mer. Och att acceptera att jag inte kommer orka se åt en katt eller häst på en lång tid. Acceptera att det finns något större än frågan om mina gamla kattdamer i det här.
Andas igenom detta en stund, då kanske jag orkar vara så lugn som jag tänkt för dem inför det här alldeles självklara som ska ske. Jag trodde verkligen att det skulle släppa nu fram tills det är dags. Att jag skulle vara lugn och överseende inför allt, nu när det är beslutat. Att kunna ge dem trygghet och ro.

 

[Murphy]

Men jävlar om de inte har varit roliga att titta på iallafall.
Som här; två vandrande attitydsproblem som självmant tryckt ner sig i samma lilla puff. Singelpuff avsedd för en enda katt. Dubbelpuffen är tydligen helt oäven som grupphushåll. Ingen är glad, det krävs skohorn och stämjärn för att få ut dem... men det är fortfarande rimligt att göra såhär med jämna mellanrum.

 

[Murphy]

Har en hel del dokumenterat kring klinikbesök, skador, sårläkning, och olika medikamenter. Och arbets-/fysioterapi (spännande resor för att köpa trappor till Spiggs). Och mat, så mycket mat... hur att blanda, hur att mortla, hur att bulvanimportera från Gdansk. Många bilder är för journal, en del gör mig lite queasy, andra bara ledsen...

...sen finns det ett fåtal som får det att dra i smilbanden!
Glada förband tex! Till höger har djursjuksköterskan tejpat ihop ordentligt efter klinikdag med en del provtagningar och infarter. Langade över misse och garvade torrt: "Höhö, kolla det blev ett påskägg!" Tant Spiggson som synes måttligt imponerad. Till vänster har jag fått lägga om en brännskadad tass: vår allra hjärtligaste vetwrap och en snart blöt halksocka.

 

[Murphy]

Fan.
Det började rassla i slutet av veckan, och fick en kulmen inatt. Den vita katten har fått väldigt ont i en drabbad led - har gnagt bort pälsen i området sen igår och har svårt att sitta vid matplatsen trots anpassning. Nu är vi tillbaks där vi började - smärtlindringen ger inget längre, mer än några timmars lättnad när den getts.

Om 17 timmar kan jag ringa hemmakliniken och be om att få tidigarelägga den bokade tiden vi har i veckan. Så måste det bli. Hoppas det kan ordnas. Varje timme jag kan bespara henne är jag henne skyldig nu.

Det är så fruktansvärt ensamt att sitta och vänta med beslutet på axlarna.

 

[athena_arabians]

Fan.
Det började rassla i slutet av veckan, och fick en kulmen inatt. Den vita katten har fått väldigt ont i en drabbad led - har gnagt bort pälsen i området sen igår och har svårt att sitta vid matplatsen trots anpassning. Nu är vi tillbaks där vi började - smärtlindringen ger inget längre, mer än några timmars lättnad när den getts.

Om 17 timmar kan jag ringa hemmakliniken och be om att få tidigarelägga den bokade tiden vi har i veckan. Så måste det bli. Hoppas det kan ordnas. Varje timme jag kan bespara henne är jag henne skyldig nu.

Det är så fruktansvärt ensamt att sitta och vänta med beslutet på axlarna.

Du är visserligen själv hemma med katterna men du har ett gäng Bukefalister med dig i tanken

 

[Mia_R]

Fan.
Det började rassla i slutet av veckan, och fick en kulmen inatt. Den vita katten har fått väldigt ont i en drabbad led - har gnagt bort pälsen i området sen igår och har svårt att sitta vid matplatsen trots anpassning. Nu är vi tillbaks där vi började - smärtlindringen ger inget längre, mer än några timmars lättnad när den getts.

Om 17 timmar kan jag ringa hemmakliniken och be om att få tidigarelägga den bokade tiden vi har i veckan. Så måste det bli. Hoppas det kan ordnas. Varje timme jag kan bespara henne är jag henne skyldig nu.

Det är så fruktansvärt ensamt att sitta och vänta med beslutet på axlarna.

Usch, jag avundas dig verkligen inte. Det är det värsta som finns tiden fram till avlivning.

 

[MJLee]

Fan.
Det började rassla i slutet av veckan, och fick en kulmen inatt. Den vita katten har fått väldigt ont i en drabbad led - har gnagt bort pälsen i området sen igår och har svårt att sitta vid matplatsen trots anpassning. Nu är vi tillbaks där vi började - smärtlindringen ger inget längre, mer än några timmars lättnad när den getts.

Om 17 timmar kan jag ringa hemmakliniken och be om att få tidigarelägga den bokade tiden vi har i veckan. Så måste det bli. Hoppas det kan ordnas. Varje timme jag kan bespara henne är jag henne skyldig nu.

Det är så fruktansvärt ensamt att sitta och vänta med beslutet på axlarna.

Vi är här, du är inte ensam. De flesta här vet hur du känner. Styrkekramar till dig och dina pälsklingar.

 

[Murphy]

Du är visserligen själv hemma med katterna men du har ett gäng Bukefalister med dig i tanken

Tack
Det här är ärligt det värsta jag vart med om. Inkluderat att som 16åring på stalltjänst vara med och hitta en död häst i hagen och med våld få slita bort hagkompisen som fortfarande vakade, för att den som hämtade skulle få plats att "såga av benen på'n för att få upp på vagnen".

Vi är här, du är inte ensam. De flesta här vet hur du känner. Styrkekramar till dig och dina pälsklingar.

Tack. Det värmer!
Katt 10 och 11 till handlingarna, men det har aldrig varit på pissigt. Å andra sidan blir det TOMT hemma. Det här är de två sista som är kvar.

Usch, jag avundas dig verkligen inte. Det är det värsta som finns tiden fram till avlivning.

Det är en ren förhoppning att få komma in imorgon som akutfall. Att ringa och be om "stora sprutan, tacksåmycket" igen är så tveäggat. Fyfan.

 

[Lyan]

Fan.
Det började rassla i slutet av veckan, och fick en kulmen inatt. Den vita katten har fått väldigt ont i en drabbad led - har gnagt bort pälsen i området sen igår och har svårt att sitta vid matplatsen trots anpassning. Nu är vi tillbaks där vi började - smärtlindringen ger inget längre, mer än några timmars lättnad när den getts.

Om 17 timmar kan jag ringa hemmakliniken och be om att få tidigarelägga den bokade tiden vi har i veckan. Så måste det bli. Hoppas det kan ordnas. Varje timme jag kan bespara henne är jag henne skyldig nu.

Det är så fruktansvärt ensamt att sitta och vänta med beslutet på axlarna.

Jag har suttit i samma sits sista tiden och jag lider verkligen med dig För oss slutade det med akutavlivning på djursjukhuset, men pga plötslig hjärtskada istället för allt annat som hängt över oss. Så jag slapp själv ta beslutet, men hade inte hjärtat gett upp så hade hon 20 dagar kvar på sig att bli bättre och så hade jag troligen fått ta beslutet då istället

 

[Murphy]

Jag fattar vad det här handlar om nu, varför det kryper så under skinnet på mig jämfört med andra avlivningar.
Katter är en identitetsfråga för mig. Jag har alltid haft katt. Vem är jag utan katter?

Jag har aldrig fött upp katter, eller varit aktiv i utställningar (även om jag borde tagit mig samman och ställt både katten Farmor och den lilla blå som kastrater för att visa den fina pälsen). Men jag har deltagit i gräsrotsverksamheten kring katt. Kattstatus och opinionsbildning. Varit ute på byn med huskatter i koppel och visat bilder i sociala medier på när bonnkatterna går till veterinären för friskvård. Visat att de knasiga och fula aliengremlins jag har (devon och cornish) inte är skönhetstävlande substantiv, utan härligt korkade kompisar och sällskapsdjur. Höja statusen på huskatten och normalisera raskatten, typ.

Har synligt efterlyst (för att mejka statement) katter med stamtavla med tydlig ambition att ha koll på hälsotrender och förväntnigar som det är självklart att betala för, liksom kynnet på di sma rackerne. Sen att jag blev fast med en serie nötter från södra England är en annan sak... De kostade inte fem kronor tassen iallafall - varken för eller efter inköp.

Och under många år av oflyt och misslyckanden har kattägandet varit vad jag klamrat mig fast vid. Det jag kunde, gjorde och försökte lära mig och andra. Jag har varit "hon med katterna".

Steg i våras av en buss i en söderförort till Sthlm jag bara sett på karta och stog vilsen utanför en kyrka i en mindre samling lika vilsna människor. Efter visst samspråk visade det sig att vi skulle till samma gudstjänst. Systersonen skulle döpas, och de andra visade sig vara musikerna och tillika vänner till barnets mor. Jag erkände att jag aldrig hade hört talas om dem. De frågade: "Du har katter, eller hur?" Eller när The Sicnificant Other hade hälsat på nyinflyttade grannen och fått motfrågan: "Är det du som bor med hon med katterna?"

Så vem är jag nu?
Vad ska jag göra nu?
Vem kommer känna igen mig nu - utan katter, utan medlemsskap i en ridklubb.

 

[Murphy]

Jag har suttit i samma sits sista tiden och jag lider verkligen med dig För oss slutade det med akutavlivning på djursjukhuset, men pga plötslig hjärtskada istället för allt annat som hängt över oss. Så jag slapp själv ta beslutet, men hade inte hjärtat gett upp så hade hon 20 dagar kvar på sig att bli bättre och så hade jag troligen fått ta beslutet då istället

Jag beklagar så hemskt hela skeendet med Pärla.
Har en liknande erfarenhet på en gammal huskatt. En multiorgansvikt som både gick fort den sista tiden, samtidigt som tillräckligt långsamt för att en skulle ha tagit sitt ägaransvar långt tidigare. Där var det också ett skov i en av diagnoserna som skrek i hela kroppen att vi måste åka NU.

Ett lättare beslut att ta - men hårdare är samvetskvalet som följer.

 

[Lyan]

Jag beklagar så hemskt hela skeendet med Pärla.
Har en liknande erfarenhet på en gammal huskatt. En multiorgansvikt som både gick fort den sista tiden, samtidigt som tillräckligt långsamt för att en skulle ha tagit sitt ägaransvar långt tidigare. Där var det också ett skov i en av diagnoserna som skrek i hela kroppen att vi måste åka NU.

Ett lättare beslut att ta - men hårdare är samvetskvalet som följer.

Tack Pärlas hjärta var helt oväntat, men allt det andra fanns ju fortfarande och hade varit lika illa även om hon klarat sig så på sätt och vis är det en lättnad för jag slipper ta ett mycket svårare beslut om ett par veckor. Jag vet också att jag gjorde allt och hon klarade sig inte ändå. Och utifrån vad du skriver så verkar du verkligen ha gjort allt och lite mer för dina älsklingar

Och angående vem man är sedan så har jag också gått igenom det och det är jobbigt Tidigare har jag alltid varit ”Lyan med alla marsvinen” och sedan blev jag ”Lyan med alla hundarna”, men nu har jag varken många marsvin eller många hundar utan är bara helt vanlig och vet knappt vem jag är

 

[Mia_R]

Jag fattar vad det här handlar om nu, varför det kryper så under skinnet på mig jämfört med andra avlivningar.
Katter är en identitetsfråga för mig. Jag har alltid haft katt. Vem är jag utan katter?

Jag har aldrig fött upp katter, eller varit aktiv i utställningar (även om jag borde tagit mig samman och ställt både katten Farmor och den lilla blå som kastrater för att visa den fina pälsen). Men jag har deltagit i gräsrotsverksamheten kring katt. Kattstatus och opinionsbildning. Varit ute på byn med huskatter i koppel och visat bilder i sociala medier på när bonnkatterna går till veterinären för friskvård. Visat att de knasiga och fula aliengremlins jag har (devon och cornish) inte är skönhetstävlande substantiv, utan härligt korkade kompisar och sällskapsdjur. Höja statusen på huskatten och normalisera raskatten, typ.

Har synligt efterlyst (för att mejka statement) katter med stamtavla med tydlig ambition att ha koll på hälsotrender och förväntnigar som det är självklart att betala för, liksom kynnet på di sma rackerne. Sen att jag blev fast med en serie nötter från södra England är en annan sak... De kostade inte fem kronor tassen iallafall - varken för eller efter inköp.

Och under många år av oflyt och misslyckanden har kattägandet varit vad jag klamrat mig fast vid. Det jag kunde, gjorde och försökte lära mig och andra. Jag har varit "hon med katterna".

Steg i våras av en buss i en söderförort till Sthlm jag bara sett på karta och stog vilsen utanför en kyrka i en mindre samling lika vilsna människor. Efter visst samspråk visade det sig att vi skulle till samma gudstjänst. Systersonen skulle döpas, och de andra visade sig vara musikerna och tillika vänner till barnets mor. Jag erkände att jag aldrig hade hört talas om dem. De frågade: "Du har katter, eller hur?" Eller när The Sicnificant Other hade hälsat på nyinflyttade grannen och fått motfrågan: "Är det du som bor med hon med katterna?"

Så vem är jag nu?
Vad ska jag göra nu?
Vem kommer känna igen mig nu - utan katter, utan medlemsskap i en ridklubb.

Jag försökte vara kattlös när min första katt dog pga cancer, hon blev ändå 19/20 år och hade nog ett på det stora hela haft ett gott kattliv. Sedan träffade jag en man som var allergiker och de åren var jag utan katt. Det första jag gjorde nästan var att skaffa katt igen när det tog slut, det var den definitiva spiken i kistan för vårt förhållande och ingen återvändo efter det. Något jag aldrig ångrat.

 

[Murphy]

Jag försökte vara kattlös när min första katt dog pga cancer, hon blev ändå 19/20 år och hade nog ett på det stora hela haft ett gott kattliv. Sedan träffade jag en man som var allergiker och de åren var jag utan katt. Det första jag gjorde nästan var att skaffa katt igen när det tog slut, det var den definitiva spiken i kistan för vårt förhållande och ingen återvändo efter det. Något jag aldrig ångrat.

Haha, tror jag det!
Är det därför de sjunger i visan, om att Alla snubbar vill ju vara katt?


The Significant Other (som hade två katter när vi träffades) har deklarerat: Det här var de sista husdjuren,
Jag frågade försiktigt om jag får ha nån katt sen..? Verkar som att det kan gå an.

Morsan hörde just av sig och kontrollerade läget för Mamsellerna, och förbjöd mig direkt att göra mig av med alla klösträd, koppel, selar och jackor (sammantaget femsiffriga värden), och erbjöd sig till och med att härbärgera inplastade saker på logen. Därute brukar en annars få saker från uthusen påtvingade en varje gång en kommer på fika (ens egna eller andras saker, det verkar kvitta lika sålänge lagren rensas), så det var fan stort.
Tydligen kommer jag skaffa en skogis om ett par år (), och då måste det ju finnas prima grejer kvar.

Morsan förresten, som själv är allergisk astmatiker och som aldrig är hemma, har ju skaffat katt ändå. Trots att det ju faktiskt inte går pga tidigare nämnda. Hittade några stackars hittekatter från skogen där hon bor, plockade in och besiktade, kastrerade, chippade och vaccinerade... och stoppade in dem i husbilen tillsammans men en inhalator till sig själv. Så nu lever de sitt bästa liv och har visat katterna midnattssol, dansbanor och hur att åka färja. Så... alla skaffar väl katt till slut ändå. Det är bara fråga om tid och dedikation.

Min dedikation måste bara få ladda om lite. I ett år eller fem... ton. Den som lever får se.