När det börjar bli nog...

[Murphy]

Klockan 9:45.
Under svart himmel, med åskan dånande utanför, fick Mamsellerna vandra över till andra sidan.

 

[Murphy]

Och nu vet uppfödaren.
Nu vet den trogna kattvakten (aka Murphys mamma).

...och nu vet den lokala floristen på kullen, pga köpte två handbuketter i Damernas färgställningar att ha till sorg.

 

[MJLee]

 

[Murphy]

Nu återstår att informera försäkringsbolaget.
Skadeanmälan för själva avlivningen, yrkande på ersättning för palliativa läkemedel, och att sammanfatta varför jag i samråd med veterinär tagit beslutet som ledde till denna handling. Men djurSSK log snett och meddelade att de skulle lämpa över all journal de hade på minsta förfrågan, och konstaterade att försäkringsbolaget också bör ha en hel del info redan via all reglering som redan skett. Jotack, typ nådiga luntan. Jag skriver duktigt och utförligt. Ingen behöver nog undra varför de här skonavlivas.

Sen den bittraste kontakten av alla - att handgripligen ringa upp sagda försäkringsbolag och avsluta två försäkringskonton.

 

[athena_arabians]

Jag beklagar förlusten så @Murphy

 

[athena_arabians]

Sedan är det naturligtvis för tidigt just nu med tanke på vilken pers det varit med damerna... men stäng inte dörren för en ny liten kompis. För mig var det självklart att ha en ny katt efter Missia, jag går sönder utan djur. Nu tog det rätt lång tid innan jag hittade min Isis (över ett halvår) men det var inte förrän jag tagit hem henne som jag insåg hur dåligt jag mått utan katt. Allt hade liksom varit grått. Jag blev faktiskt lite chockad av hur illa det hade blivit.

 

[MJLee]

När jag ringde för att avsluta försäkringen så grät jag hejdlöst under hela samtalet och är en av de få gissar jag som mer eller mindre tiggde den jag pratade med om att det var fel beslut och kanske jag skulle gjort något annat. Hen sa bara att det var det enda som kunde göras och att jag bara skulle fokusera på att må bättre och hen skulle se till att det gick igenom snabbt. Jag direktreglerade så de hade alla journaler.

Jag håller med @athena_arabians utan katt gick jag sönder. Det var en god och vis vän som fick mig att börja leta igen, trots att jag svurit att jag aldrig skulle ha katt någonsin. Och fick mig att bära ner alla säckar med kattsaker till källaren, inte till tippen som jag tänkt.

Men vi är alla olika och hur vi hanterar sorgen och saknaden. Gör det som känns rätt för dig.

 

[Keb71]

Jag beklagar verkligen din förlust @Murphy, stor kram och många tankar!

 

[Murphy]

Tack för omtankar.
Jag läser vad ni skriver och tar in varje ord, jag vet sen länge att ord och mening från Bukefalos väger tungt. Här vet folk saker och har sett en hel del skit och motsatt.

Det totala sammanbrottet kom när jag klev in hemma, med tom bur i ett totalt handikappanpassat hem för två gamla kattdamer. Det var totalt vidrigt! Bröt ihop på golvet och greps att total panik. Jag började höra katter överallt, hela kroppen var på helspänn med hög puls i väntan på observation av tecken på att någon behöver hjälp (hostar, krafsar på lådan, ramlar, kräks, haltar). Men det fanns ju ingen där. Men den perceptionsnivån har jag levt i under 2-3 år. Dygnet runt. Det blev inte märkligt förrän det inte längre fanns någon anledning till det. Att alltid vara på helspänn hade blivit normalt (112 i vilopuls som inneliggande patient på rejäla doser morfin tex...).

Jag är nu totalt utmattad och vilsen som människa. Jag måste finna en distansering från detta för att återfå förståendet. Det här har varit en sjuk situation. Sjukare än jag själv förstått. Allt jag upplevt under tre år (utmattning, pandemi, nytt jobb, att begrava en förälder, evakuering hemmifrån pga tvångsrenovering, ofrivilligt avbrott från studier relaterat till renoveringen) har fått vänta och istället plöjts ner i katternas sjukvård. Det paketet håller på att brisera nu i all sin kraft och behöver bearbetas.
Jag vill nog fortsätta använda tråden framöver som ventil. I slutänden kommer det vända till en hyllning av två små lockiga honkatter som verkligen har satt spår i en människas liv.

 

[Squie]

Skriv @Murphy, skriv. Det läker, det bearbetar. Att sätta ordet det man varit med om, det som hänt en. Det är en tuff situation som du gått igenom kanske känner du en dag att det behövs ett proffs o räta ut allt med.

 

[Mia_R]

Jag håller med föregående talare, skriv, skriv, skriv, vi läser och delar din sorg. Hoppas du kan sova inatt även om tomheten och tårarna finns där.

 

[kma]

Så otroligt ledsamt, beklagar din stora förlust och sorg

Inte konstigt att du fick ett totalt sammanbrott när du kom hem. Jag känner så med dig. Jag hoppas du får sova inatt trots den enorma tomheten.

 

[Kilauea]

Jag beklagar din förlust och sänder dig varm tankar .

 

[Murphy]

Har kunnat sova litet.
Ett glas vin på sängkanten (ett trevligt bubbel) hjälpte att sova, men fasen vilka mardrömmar det gav.
Att jaga någon med en tunn, vass stråle gift ur en oralspruta metacam för katt till exempel. Sen att vakna i panik 06:15 av att ingen jamar från katträdet i sovrummet. Att inte vilja gå ensam ut i badrummet för morgontoalett för att slippa ryggmärgskänslan av att tunnla Plups i hallen, sitta på toaletten och mummla harangen om att gofika kommer om två timmar, gå in och resonera om att nattmaten finns kvar och sen se katten gå lägga sig för en tupplur.

Att inte kliva upp och besiktiga katterna, kolla av matskålar, detaljstudera och rensa lådorna, bedöma ordination och förbereda morgonens läkemedel, lägga upp dagens kost... det var hemskt. Vi hade till slut en rigorös morgonrutin. Bara att lägga upp kattmat var en hel procedur med individuell konsistensanpassning (spädning), uppläggning i munsbitar och användning av hjälpmedel. Handmatning om det krävs.

Rensning av lådor efter varje besök - för att upptäcka även om någon klivit i utan att göra ifrån sig = tecken på cystit/förstoppnig - och kolla av volym och konsistens. Det har varit helt sjuka omvårdnadsinsatser, vilka alla nog inte har varit medicinskt motiverade. Varenda minut hade nog kunnat motats in i ett schema till slut. Ju mer jag gjorde, ju jobbigare blev det... men kändes ädå rimligt. Hade jag kunnat bära dem överallt på slutet hade jag nog gjort det. Dygnet runt.
Men det gick ju inte, rent praktiskt. Och ett dåligt samvete inträdde, av att inte göra ÄNNU mer... att en smet från en uppgift av ren bekvämlighet. Den känslan tickar i ryggmärgen nu; eftersom det inte finns någon att ge frukost längre så har jag inte blandat foder... OCH DET GÅR JU INTE FÖR SIG! Slarv!

Vanor och impulser tar en stund att komma ifrån. Och alla läkemedelstider.
Jobbigt.

 

[Murphy]

Har åtminstone orkat scanna, organisera och skicka in alla relevanta dokument från bägge. Det var en del pappersexercis.
Skickat in till försökringsbolaget.
Ring och avslutat försäkringarna.

 

[Murphy]

Nu har det gått en vecka. Jag vågade till slut berätta för folk som vet vem jag är IRL att jag låtit avliva dem, att de är borta. Det finns förvisso folk här på Bukefalos som känner/känner till mig, men detta främst hästledes och inte kattledes.
Allt från katterna försvann snabbt. Klösträd demonterades och kördes till magasin, kattmat och dyra leksaker såldes. Textilier har tvättats och vikts undan. Katternas två egna syntetdunstäcken, ett dussin filtar och mjuka dynor, alla trasmattor... Sitter nu bara med en platta z/d med fullpris 960:- för 24 burkar. Det enda jag vet vad det kostar på rak arm.

Började räkna efter på deras driftskostnad per vecka, men slutade när jag passerade 1000:- på bara läkemedel och foder.
Vilket värde det ligger i läderselar, koppel, tröjor, jackor, strumpor(!), aktivitetsleksaker (tex kickeroo & daBird x flera av varje)... det vill jag inte ens tänka på. 4 transportburar (2 flygcertifierade), 8 kattlådor i olika utföranden, 4 takfästa klösträd (varav ett jag själv kan sitta i), prylar för senioranpassning (ramper, trappor, podium för matskål, sittstöd i kattlådan). Egna värmefiltar, kylvästar. Helt enormt vad de hade grejer. Mycket värre än att packa ihop i "groomens bil" när jag slutade med hästar.

I övrigt har den förbjudna lättnaden börjat komma. Det är tomt härhemma, men det är lugnt. Ingen sjukdom, stress eller oro som kryper längs väggarna. Lidandet vibrerade nästan synligt i lufter på slutet. De har fått frid, de ljuva Mamsellerna, och jag mår till och med fysiskt bättre. Mentalt utbränd och skör, men ställer nu enbart klockan för att kliva upp och åka till jobbet - inte för att ge läkemedel eller tempa och räkna andetag, inte för att dra upp antibiotika, inte för att baka en smällkaramell av laktulos, metacam och allergifoder till för-frukost, inte för att vakta på 6:30besöket på lådan.

Nu vet jag att de inte har ont längre.

 

[Murphy]

...och någonstans känns det att det i framtiden kommer finnas plats i hjärtat för en bastant katt med skägg och fjällvana. Hejja Norge, friskt humör! Det blir nog bra att äntligen landa i rätt kategori av hårlag. Men först ska Umeå Universitet få distrahera mig ett par år. Den som lever får se.

 

[Murphy]

Idag är det tungt. Jag trodde att jag börjat sörja dem redan när de levde. Tänkte ofta på hur det skulle vara att låta dem somna in. Tillsammans, eller var och en för sig och vad det skulle innebära för den som blev kvar. Jag har gråtit så bittert under lång tid redan. Egentligen har det inte ens börjat. Jag har mått "bra" en tid pga totalt avstängd.

Igår på väg till jobbet började det komma flashbacks av att gå i trapphuset med en transportbur; för att fly hemmet pga skada i fastigheten, med en riktigt sjuk katt på jourtid, och för sista gången någonsin.

Idag small det till i bakhuvudet att jag aldrig mer kommer micra ett fat kattmat i 8 sekunder. Eller torka rexludd från blurayspelaren.

Det är stora känslor av skuld och otillräcklighet som sköljer över mig. Känsla av att desperat vilja fånga en ung och frisk katt i famnen, trycka henne tätt intill mig och försöka be om ursäkt för att jag inte skulle komma att orka älska dem på slutet. All energi gick åt till att vårda. Mer på rutin, än av kärlek. Kanske var det så jag i över huvud taget klarade att hålla ihop det sista tiden. Det var ju inte så här det skulle vara att ha katt. Men framför allt; det var inte såhär det skulle bli att vara katt hemma hos mig.

Och det är fortfarande tyst och lugnt. De är inte här längre, i någon form. Den grinige gamle huskatten hörde jag i flera år efter sin död hoppa ner på parketten från hurtsen i sovrummet, eller kliva över soffkuddarna i vardagsrummet. Nu är han också borta. Tyst, tomt, lugnt och övergivet.

 

[Squie]

Jag är fullt övertygad om att de båda damerna vet om att du gjorde allt för dem. O din kärlek till dem visade du genom att ge dem den vård som du gav dem … under så lång tid som det ändå blev.
Att du verkligen gjorde all.
Är inte det att verkligen älska någon eller några?

 

[Murphy]

Saknade.
Men när en ser tillbaka har det varit mycket. Bilden är från våren 2020, och pälsen har kommit tillbaka på Spiggs efter en minituös utredning av kostallergi. Men Misse blev tjock, och istället hamnade tankar och rädsla för något slags metabolt syndrom. Fysisk aktivitet planerades och kosten anpassades en sväng till. Den lilla blå katten hade precis börjat hänga lite med Spiggs efter att sorgen efter den gamle huskatten lagt sig något - efter drygt ett år gick det an att ha en ny katt till sovsällskap.