Murphy
Trådstartare
Att avliva två älskade katter.
När ingen enskild faktor är avgörande nog att definitivt ta det stora beslutet... men ackumulativet av elände bara växer (och kommer fortsätta växa). Multisjuka i flera - små och stora - diagnoser där alla rör på sig åt det sämre i maklig takt. Ganska mycket läkemedel och kostbehandling. Handmatning när det krävs.Tidvis osämja när smärtlindringen inte är korrigerad. Läkemedelsadministration upp till 8ggr/dag på två individer (började känna igen vibbarna från arbete som SSK på vårdavdelning). Bägge katterna väntar på fler operationer (varav en stor, där enbart hälften kunde bli gjord i våras) och utredningar i höst. Läget rör hur att andas, hur att äta, hur att stå upp, och faktiskt; hur att bajsa utan att ramla och att kissa utan blod. Hur att ha päls, kliande tassar och återkommande öroninflammationer är en minor i sammanhanget (kommer tyvärr ofta med ras och hårlag).
Sammantaget ser det rätt illa ut. Men ser en de två små gamla veterandamerna så ser de rätt så fräscha ut. Och knallar väl på som det anstår flerbarnsmödrar på 12 år. Men det kostar tid, pengar och energi att hålla dem där. Non-stop dygnet runt sen 12 månader tillbaka. Har i ett svagt ögonblick funderat på att gå ner i arbetstid för att kunna vara hemma och vaka över dem.
Hur sätter en ned foten (inför sig själv)?
Jag har tagit bort flertalet djur genom åren av olika skäl, och är av åsikten att en död katt lider aldrig. Är ärrad av att ha låtit beslutet vänta aningen för länge i ett av fallen (kanske inte påtagligt tydligt enligt andra, men jag inser ju efteråt att jag skulle tagit mitt ansvar något tidigare). Samtidigt som det nu känns som att beslutet nu tas av min egen bekvämlighet och ekonomi. Uppriktigt rädd att ifrågasättas på klinik om att jag vill avbryta utredningarna och stoppa operationen för att istället låta dem somna in. Tillsammans, som de har levt hela sitt liv bortsett från de 10 månader äldre den äldsta är. Låta dem slippa operationer, narkos, rehab och konvalescens. Undersökningar, behandligar och läkemedelskorrigeringar. Och ständiga kontroller av mig som försöker avgöra vad som har effekt av vad och när.
Jag är helt trasig i själen av det här. Trasig i bankboken trots försäkringar. Helt utmattad av att hålla på och hålla på, inte trött på själva sysslorna och uppoffringen utan på den eviga jakten efter att de ska få leva sitt bästa liv. Eller iallafall vara mätta, sams och smärtfria. Idag tror jag inte ens jag kan vara säker på att jag kan lindra smärtan. Och det sliter hjärtat i bitar att ständigt undra.
Jag har redan tagit beslutet, det är ju så självklart så det finns inte. Och min fulla rätt som kattägare att vara så myndig. Jag söker nog mer en rättfärdigan. Har tyvärr haft ynnesten tidigare att slutliga förloppet har har varit hastigt och avlivningen i skedet akut och oundvikligt - nu brottas jag med samvetet om att ingen av oss orkar mer: är det verkligen en saklig grund för beslutet när det rent hypotetiskt finns massvis mer att göra? (JA, det är det.)
När ingen enskild faktor är avgörande nog att definitivt ta det stora beslutet... men ackumulativet av elände bara växer (och kommer fortsätta växa). Multisjuka i flera - små och stora - diagnoser där alla rör på sig åt det sämre i maklig takt. Ganska mycket läkemedel och kostbehandling. Handmatning när det krävs.Tidvis osämja när smärtlindringen inte är korrigerad. Läkemedelsadministration upp till 8ggr/dag på två individer (började känna igen vibbarna från arbete som SSK på vårdavdelning). Bägge katterna väntar på fler operationer (varav en stor, där enbart hälften kunde bli gjord i våras) och utredningar i höst. Läget rör hur att andas, hur att äta, hur att stå upp, och faktiskt; hur att bajsa utan att ramla och att kissa utan blod. Hur att ha päls, kliande tassar och återkommande öroninflammationer är en minor i sammanhanget (kommer tyvärr ofta med ras och hårlag).
Sammantaget ser det rätt illa ut. Men ser en de två små gamla veterandamerna så ser de rätt så fräscha ut. Och knallar väl på som det anstår flerbarnsmödrar på 12 år. Men det kostar tid, pengar och energi att hålla dem där. Non-stop dygnet runt sen 12 månader tillbaka. Har i ett svagt ögonblick funderat på att gå ner i arbetstid för att kunna vara hemma och vaka över dem.
Hur sätter en ned foten (inför sig själv)?
Jag har tagit bort flertalet djur genom åren av olika skäl, och är av åsikten att en död katt lider aldrig. Är ärrad av att ha låtit beslutet vänta aningen för länge i ett av fallen (kanske inte påtagligt tydligt enligt andra, men jag inser ju efteråt att jag skulle tagit mitt ansvar något tidigare). Samtidigt som det nu känns som att beslutet nu tas av min egen bekvämlighet och ekonomi. Uppriktigt rädd att ifrågasättas på klinik om att jag vill avbryta utredningarna och stoppa operationen för att istället låta dem somna in. Tillsammans, som de har levt hela sitt liv bortsett från de 10 månader äldre den äldsta är. Låta dem slippa operationer, narkos, rehab och konvalescens. Undersökningar, behandligar och läkemedelskorrigeringar. Och ständiga kontroller av mig som försöker avgöra vad som har effekt av vad och när.
Jag är helt trasig i själen av det här. Trasig i bankboken trots försäkringar. Helt utmattad av att hålla på och hålla på, inte trött på själva sysslorna och uppoffringen utan på den eviga jakten efter att de ska få leva sitt bästa liv. Eller iallafall vara mätta, sams och smärtfria. Idag tror jag inte ens jag kan vara säker på att jag kan lindra smärtan. Och det sliter hjärtat i bitar att ständigt undra.
Jag har redan tagit beslutet, det är ju så självklart så det finns inte. Och min fulla rätt som kattägare att vara så myndig. Jag söker nog mer en rättfärdigan. Har tyvärr haft ynnesten tidigare att slutliga förloppet har har varit hastigt och avlivningen i skedet akut och oundvikligt - nu brottas jag med samvetet om att ingen av oss orkar mer: är det verkligen en saklig grund för beslutet när det rent hypotetiskt finns massvis mer att göra? (JA, det är det.)
och att jag beklagar att du behöver ta de här besluten 
"
"
