När bara en kille duger...

[AlwaysAwake80]

Jag läser här i relationsforumen om ofrivilliga singlar, huruvida man måste vara kär/attraherad etc för att inleda en relation, hur man ska göra för att träffa en partner, kan man bli lycklig utan passion, osv osv. Jag känner visserligen igen mig i väldigt mycket som skrivs på Buke (blev medlem för typ 5 min sedan! ... Men varken här eller på andra sajter & diskussionsforum har jag läst om någon kvinna som har samma återkommande problem som jag...
Såhär är det nämligen:

Jag har otroligt svårt för att tycka om människor "från hjärtat", och är inte särskilt intresserad av att ha nåt annat än ytliga relationer med de allra flesta, helt enkelt för att jag inte är intresserad av människor på det sättet att jag orkar engagera mig så som djupa relationer kräver. Och likaså så har jag /alltid haft väldigt svårt att få känslor för killar/män överhuvudtaget - framförallt för de som uppvaktar/visar intresse. Jag hittar bara fel på dem och "kasserar" dem direkt.. Istället har jag alltid haft killar jag drömt om (de har varit allt ifrån nära vänner, bekantas bekanta, till svenska kända musiker) som jag jämfört alla andra jag träffat med! Blir inte lätt kär, men när jag väl blir det så fastnar jag så hårt..! Och tappar då intresset totalt för alla andra människor än han, bryr mig knappt om någon eller något annat.. har försökt men inte fått relationer att funka pga att jag bara längtat efter "drömkillen"!
Jag hade olyckliga förälskelser i grundskolan vilket de allra flesta verkar haft..Men har fortsatt att bli olyckligt förälskad på samma sätt hela mitt vuxna liv. (Jag är 36.) På ett himlastormande sätt, oftast i män jag av olika anledningar inte kan få.. Det är så barnsligt, jag vet, jag borde växa upp! Men verkar känslomässigt ha frusit fast i mellanstadiet! Andra verkar bara vilja "träffa nån", men vad gör man om det bara finns en enda man som en kan vilja ha och vara med?! Varje sån här förälskelse brukar hålla i sig i ca 3-5 år(!!)
Det är ju inte det att det är nåt fel på de som faktiskt vill ha mig (och de är en hel del,kan tilläggas), MEN:
De är ju inte HAN!!
FINNS DET INGEN ANNAN ÄN JAG SOM HAR DET SÅHÄR???

Snälla, skriv nu inte att jag ska gå och prata med nån professionell! Har gjort det flera ggr (kanske inte just om detta dock..) och det ger mig inget; jag vill/behöver hellre prata med vanliga medmänniskor =Er, tex
Är ointressant hur psykiatrin ser på detta, men väldigt intressant & stärkande att däremot diskutera tankar och erfarenheter med vanliga människor med vanliga livserfarenheter!

 

[mandalaki]

Tja, min teori är ju att blir man bara förälskad i såna man inte kan få så är man sketrädd för att låta någon komma nära en. Man är rädd för att bli kär, sårad och övergiven.

 

[Stereo]

Jag känner i viss mån igen mig i det här, men jag har det inte på långa vägar så jobbigt och har ingen "quick fix". Det som är likt är väl att jag inte blir kär så lätt, men om jag väl blir intresserad så sitter det intresset i väldigt länge.

Vad som har hjälpt mig - och nu får du väl ett sånt där råd som du inte ville ha men jag berättar om mina erfarenheter - var faktiskt att jag gick i KBT för något helt annat, orelaterat. Där fick jag en del verktyg som har hjälpt mig i många olika situationer, verktyg som gör att jag kan ändra mina tankebanor. På så sätt kunde jag sluta jämföra människor med varandra och kan numera släppa sådant ganska fort. Inte så att intresset totalt försvinner från min sida, men jag kan numera möta varje person som "sin egen". Därför blir jag också lättare intresserad av nya personer.

 

[AlwaysAwake80]

Mandalaki: ja du har nog rätt Är extremt mån om min integritet och vill helst inte ha "folk" nära. Inte för att det skrämmer mig kanske, snarare att jag helt enkelt inte trivs med att ha människor för nära inpå. Dock har jag haft många förhållanden, vissa av dem väldigt långa, och har även barn. Jag har älskat mina 3 senaste män, men inte på det sättet som när det är på avstånd och man har en drömbild... Helt fascinerat,förblindat!
Jag litar inte på folk och har jättesvårt för att flörta och visa intresse för de jag vill ha! Har stor erfarenhet av hånfulla avvisanden sen skoltiden, så är rätt säker på att jag är sjukt rädd för att bli avvisad om jag visar vad jag känner!

 

[mandalaki]

Mandalaki: ja du har nog rätt Är extremt mån om min integritet och vill helst inte ha "folk" nära. Inte för att det skrämmer mig kanske, snarare att jag helt enkelt inte trivs med att ha människor för nära inpå. Dock har jag haft många förhållanden, vissa av dem väldigt långa, och har även barn. Jag har älskat mina 3 senaste män, men inte på det sättet som när det är på avstånd och man har en drömbild... Helt fascinerat,förblindat!
Jag litar inte på folk och har jättesvårt för att flörta och visa intresse för de jag vill ha! Har stor erfarenhet av hånfulla avvisanden sen skoltiden, så är rätt säker på att jag är sjukt rädd för att bli avvisad om jag visar vad jag känner!

Men det är väl klart att det är lättare att vara förblindat förälskad på avstånd? Då vältrar man sig ju i sin egen drömversion av personen utan att hen tränger på som verklig människa.

 

[AlwaysAwake80]

Stereo: Gud så skönt att höra att nån känner igen sig i det här, åtminstone till viss del!
När du varit intresserad av en och samma person länge, har du då kunnat dejta andra trots det, eller har dörren liksom varit helt stängd för andra?
Hm.. Jag kanske ska ge KBT en chans till då? Att jag är skeptisk är bara för jag träffat så många idioter inom psykiatrin så du anar inte!

 

[Nepenthe]

Kan du vara rädd för att binda dig? För att få djupare känslor och därför söker dig till de "du inte kan få"?

Jag känner igen mig, för min del var det rädsla att släppa på mina känslor. Jag blev stel och gillade ingen och gav upp. Slutade leta och levde ensam med hund, häst och jobb som tog upp all min tid.
Full fart genom livet och de som betydde något var familjen och djuren. Jag visste att de alltid skulle finnas där och de blev ett säkert kort.

Sen hände det, jag ramlade av och bröt foten riktigt illa.
Jag behövde ta hjälp, det blev såklart av min familj men det var en kille från jobbet som hörde av sig. Han gav sig inte och han ringde varje morgon och han fick mig att gå upp och göra något av dagen fast jag bara kände för att ligga i sängen. Kl, 9 ringde han varje dag och vi kunde prata i timmar han visade för mig att jag kunde lita på honom och han ställde upp även om han inte fick något tillbaka (som jag ansåg det)
I samma veva sålde jag hästen, hon var mest skadad under tiden jag hade henne och sen var jag även tvungen att ta bort min hund...
I allt det här, fanns han där jag var inte alltid trevlig att prata med, negativ och trött men han fick mig alltid på gott humör och se framåt.

Jag behövde en ganska rejäl wake-up-call för att inse det själv.

Att du inte vill ha mer än ytliga relationer till de flesta tycker inte jag är konstigt, sån är jag också! Jag håller folk på avstånd men när man träffar rätt så känns det. Ibland tar det tid bara men ge inte upp hoppet.
Känner du dig osäker någon gång och målar fan på väggen i ditt huvud, satsa istället. Kasta dig rakt ut! Du kan bli sårad men det läker, du kan bli kär och det är det härligaste som finns

Nu delar jag livet med någon och det har sina dalar men det är värt, älskar honom något så otroligt mycket!

 

[AlwaysAwake80]

Mandalaki: jo det e klart..! Men varför hör man då så sällan talas om denna typ av förälskelse?? Det borde ju vara jättevanligt!?

 

[mandalaki]

Mandalaki: jo det e klart..! Men varför hör man då så sällan talas om denna typ av förälskelse?? Det borde ju vara jättevanligt!?

Nja, det borde det väl inte? De flesta är ju inte så rädda att de dyrkar folk på avstånd istället för att ha relationer och närhet.

 

[AlwaysAwake80]

Nepenthe: Grattis, vad härligt!! Ungefär så har det gått till för mig innan jag vågat lita på dem
Jo jag är nog rädd för att binda mig - för tänk om det dyker upp nån bättre sen när det är försent..?
Och så behöver jag massor med egentid, plus att jag kanske har en del ovanliga intressen och hobbys jag vill kunna pyssla med ifred... Lite så är det nog.

 

[AlwaysAwake80]

Mandalaki: som sagt så är jag inte helt säker på att det bara handlar om rädsla. Det här med närhet kanske inte är min grej bara? Jag behöver väldigt mycket space och vill inte ha människor för nära inpå mig för ofta!

 

[AlwaysAwake80]

Eller så har jag bara orimligt höga krav?

 

[AlwaysAwake80]

Men som jag skrev så har jag barn, och mina 3 senaste förhållanden har varit långa och seriösa - så det har ju uppenbarligen fungerat ibland!

 

[Stereo]

Stereo: Gud så skönt att höra att nån känner igen sig i det här, åtminstone till viss del!
När du varit intresserad av en och samma person länge, har du då kunnat dejta andra trots det, eller har dörren liksom varit helt stängd för andra?
Hm.. Jag kanske ska ge KBT en chans till då? Att jag är skeptisk är bara för jag träffat så många idioter inom psykiatrin så du anar inte!

Jag kan dejta andra trots intresse för en viss person, men jag har inte speciellt många förhållanden bakom mig och har inte dejtat så mycket, så jag vet inte riktigt hur det hade funkat tidigare faktiskt. Vad som händer är väl att det tar längre tid innan jag blir kär, men det tar så lång tid ändå så det känns inte ovanligt konstigt eller jobbigt alls.

Jag förstår dig med sjukvården, men jag tänker att man i sådana här fall får behandla sjukvården lite som nätdejting - vada igenom sjöar och hav av idioter, tills man plötsligt får någon intressant på kroken. Det FINNS bra hjälp att få, men man får vara enveten. Det är ju mer att man måste träffa en person som funkar för en själv.

Min KBT gick jag i privat. Det kanske inte är något alternativ för dig (inte gratis direkt...) men det är ju verkligen en investering också.

 

[Stereo]

Min KBT gick jag i privat. Det kanske inte är något alternativ för dig (inte gratis direkt...) men det är ju verkligen en investering också.

Sen måste jag tillägga att jag är inte säker på att KBT är det bästa för just det du beskriver, jag bara berättar om mina erfarenheter. Brasklapp!

 

[Petruska]

Mandalaki: jo det e klart..! Men varför hör man då så sällan talas om denna typ av förälskelse?? Det borde ju vara jättevanligt!?

Kanske för att de flesta som går runt och på romantiskt förälskade vis idoliserar personer på avstånd inte tar de känslorna på så stort allvar och inte heller aktivt odlar dem på det vis som du verkar göra?

 

[Diabetikern]

När jag träffade min sambo var det mer ok, han är väl trevlig. Lite tidfördriv. Något att slå dank eller vad man ska säga.
Han är lättsam, lätt att prata med och vi hittade på lite olika saker utan att gå in alltför mycket på det och en dag när jag kom hem till han och han stod och bakade paj slog det mig att den här mannen vill jag spendera resten av livet med.

Jag är en social enstöring. Dvs jag har lätt för att prata med folk, Har ett jobb med mycket kundkontakter, men jag har ett fåtal få vänner och vi umgås inte särskilt ofta. Jag gillar att vara för mig själv och min sambo har full förståelse och ger mig den andrum jag behöver.

Vet inte om mitt svar var till någon hjälp alls men tänkte jag kunde delge den iallfall

 

[Diabetikern]

Tillägg:

Med förra förhållanden var det inte alls samma känsla som nu.

 

[Nepenthe]

När jag träffade min sambo var det mer ok, han är väl trevlig. Lite tidfördriv. Något att slå dank eller vad man ska säga.
Han är lättsam, lätt att prata med och vi hittade på lite olika saker utan att gå in alltför mycket på det och en dag när jag kom hem till han och han stod och bakade paj slog det mig att den här mannen vill jag spendera resten av livet med.

Jag är en social enstöring. Dvs jag har lätt för att prata med folk, Har ett jobb med mycket kundkontakter, men jag har ett fåtal få vänner och vi umgås inte särskilt ofta. Jag gillar att vara för mig själv och min sambo har full förståelse och ger mig den andrum jag behöver.

Vet inte om mitt svar var till någon hjälp alls men tänkte jag kunde delge den iallfall

Social enstöring, perfekt beskrivning av mig med

 

[Nepenthe]

Nepenthe: Grattis, vad härligt!! Ungefär så har det gått till för mig innan jag vågat lita på dem
Jo jag är nog rädd för att binda mig - för tänk om det dyker upp nån bättre sen när det är försent..?
Och så behöver jag massor med egentid, plus att jag kanske har en del ovanliga intressen och hobbys jag vill kunna pyssla med ifred... Lite så är det nog.

Jag ville inte binda mig/bli kär för jag var rädd att de skulle lämna mig och då gör det ont. Men hellre älska och förlora än inte älska alls!

Men man går väl inte in i en relation om man inte tycker det är bra? Varför skulle någon vara bättre än den man älskar?
Det tankesättet förstår jag inte riktigt..