AlwaysAwake80
Trådstartare
Jag läser här i relationsforumen om ofrivilliga singlar, huruvida man måste vara kär/attraherad etc för att inleda en relation, hur man ska göra för att träffa en partner, kan man bli lycklig utan passion, osv osv. Jag känner visserligen igen mig i väldigt mycket som skrivs på Buke (blev medlem för typ 5 min sedan! ... Men varken här eller på andra sajter & diskussionsforum har jag läst om någon kvinna som har samma återkommande problem som jag...
Såhär är det nämligen:
Jag har otroligt svårt för att tycka om människor "från hjärtat", och är inte särskilt intresserad av att ha nåt annat än ytliga relationer med de allra flesta, helt enkelt för att jag inte är intresserad av människor på det sättet att jag orkar engagera mig så som djupa relationer kräver. Och likaså så har jag /alltid haft väldigt svårt att få känslor för killar/män överhuvudtaget - framförallt för de som uppvaktar/visar intresse. Jag hittar bara fel på dem och "kasserar" dem direkt.. Istället har jag alltid haft killar jag drömt om (de har varit allt ifrån nära vänner, bekantas bekanta, till svenska kända musiker) som jag jämfört alla andra jag träffat med! Blir inte lätt kär, men när jag väl blir det så fastnar jag så hårt..! Och tappar då intresset totalt för alla andra människor än han, bryr mig knappt om någon eller något annat.. har försökt men inte fått relationer att funka pga att jag bara längtat efter "drömkillen"!
Jag hade olyckliga förälskelser i grundskolan vilket de allra flesta verkar haft..Men har fortsatt att bli olyckligt förälskad på samma sätt hela mitt vuxna liv. (Jag är 36.) På ett himlastormande sätt, oftast i män jag av olika anledningar inte kan få.. Det är så barnsligt, jag vet, jag borde växa upp! Men verkar känslomässigt ha frusit fast i mellanstadiet! Andra verkar bara vilja "träffa nån", men vad gör man om det bara finns en enda man som en kan vilja ha och vara med?! Varje sån här förälskelse brukar hålla i sig i ca 3-5 år(!!)
Det är ju inte det att det är nåt fel på de som faktiskt vill ha mig (och de är en hel del,kan tilläggas), MEN:
De är ju inte HAN!!
FINNS DET INGEN ANNAN ÄN JAG SOM HAR DET SÅHÄR???
Snälla, skriv nu inte att jag ska gå och prata med nån professionell! Har gjort det flera ggr (kanske inte just om detta dock..) och det ger mig inget; jag vill/behöver hellre prata med vanliga medmänniskor =Er, tex
Är ointressant hur psykiatrin ser på detta, men väldigt intressant & stärkande att däremot diskutera tankar och erfarenheter med vanliga människor med vanliga livserfarenheter!
Såhär är det nämligen:
Jag har otroligt svårt för att tycka om människor "från hjärtat", och är inte särskilt intresserad av att ha nåt annat än ytliga relationer med de allra flesta, helt enkelt för att jag inte är intresserad av människor på det sättet att jag orkar engagera mig så som djupa relationer kräver. Och likaså så har jag /alltid haft väldigt svårt att få känslor för killar/män överhuvudtaget - framförallt för de som uppvaktar/visar intresse. Jag hittar bara fel på dem och "kasserar" dem direkt.. Istället har jag alltid haft killar jag drömt om (de har varit allt ifrån nära vänner, bekantas bekanta, till svenska kända musiker) som jag jämfört alla andra jag träffat med! Blir inte lätt kär, men när jag väl blir det så fastnar jag så hårt..! Och tappar då intresset totalt för alla andra människor än han, bryr mig knappt om någon eller något annat.. har försökt men inte fått relationer att funka pga att jag bara längtat efter "drömkillen"!
Jag hade olyckliga förälskelser i grundskolan vilket de allra flesta verkar haft..Men har fortsatt att bli olyckligt förälskad på samma sätt hela mitt vuxna liv. (Jag är 36.) På ett himlastormande sätt, oftast i män jag av olika anledningar inte kan få.. Det är så barnsligt, jag vet, jag borde växa upp! Men verkar känslomässigt ha frusit fast i mellanstadiet! Andra verkar bara vilja "träffa nån", men vad gör man om det bara finns en enda man som en kan vilja ha och vara med?! Varje sån här förälskelse brukar hålla i sig i ca 3-5 år(!!)
Det är ju inte det att det är nåt fel på de som faktiskt vill ha mig (och de är en hel del,kan tilläggas), MEN:
De är ju inte HAN!!
FINNS DET INGEN ANNAN ÄN JAG SOM HAR DET SÅHÄR???
Snälla, skriv nu inte att jag ska gå och prata med nån professionell! Har gjort det flera ggr (kanske inte just om detta dock..) och det ger mig inget; jag vill/behöver hellre prata med vanliga medmänniskor =Er, tex
Är ointressant hur psykiatrin ser på detta, men väldigt intressant & stärkande att däremot diskutera tankar och erfarenheter med vanliga människor med vanliga livserfarenheter!