Zody
Trådstartare
Vad fan gör man då? 
Imorgon blir Stella två veckor gammal, och enda från början har vi haft det lite småstruligt med amningen. Jag fick sår tidigt, vi hade svårt att få till läget och få henne att ta ett bra tag. Fick hjälp både på återbesöksmottagningen och av BVC vid hembesöket, men trots det så fungerar det inte.
Såren är stora och läker inte, det är lite var i dem och hela vårtan är oerhört öm och torr. Går helt topless ofta, men det känns som att det kvittar.
Varje gång Stella visar tecken på hunger så kommer känslan av otillräcklighet, av ångest och sorg. Jag vet att det kommer göra så jävla ont, jag vet att hon kommer strula vid bröstet (vifta med armar och ben, hugga efter vårtan och ta litet tag, ta och släppa upprepade gånger osv) och det har blivit en ond cirkel. Det känns som att mjölken inte längre rinner till, som att ingenting fungerar. Har försökt att pumpa ur mjölk och ge ur flaska för att få vila brösten, men inte heller pumpen fungerar. Får inte ut många droppar, senast igår fick jag ca. 10 ml från BÅDA brösten.
Jag känner mig verkligen så fruktansvärt värdelös och otillräcklig, just nu gör jag inget annat än gråter. Klockan 13 ska vi vara på amningsmottagningen, men precis som sköterskan sa så vet hon inte riktigt vad vi ska kunna göra.
Jag vill kunna ge mitt barn mat, kunna ge henne närhet och kärlek, göra henne nöjd. Nu är jag bara en värdelös mamma som inte duger till något alls.
Vad gör man egentligen? Går in i väggen och bryter ihop? Jag orkar verkligen inte ha det såhär, jag var införstådd i att amningen i de allra flesta fall är riktigt jobbig i början - men jag trodde aldrig att det skulle vara såhär.
Ersättning är ju självklart det som ligger nära till hands nu, men vid varje tanke på det kommer känslan av att inte räcka till, att jag inte är en tillräckligt bra mamma även om jag vet att det inte är så.
Är livrädd för att hon ska få ont och bli hård i magen, få kolik osv om vi ger flaska. Har ingen aning om hur nånting kring att mata med flaska fungerar, vilken ersättning och vilka flaskor man ska ha. Hur man gör, hur mycket dom ska äta. Ingenting.
Jag hade verkligen hoppats på att livet som mamma skulle vara lite bättre än det här. Nu är jag bara ett gråtande vrak som snart ger upp...
(vad jag ville med det här enormt gnälliga inlägget? Spy ur mig lite, och hoppas på att någon kanske har något vänligt ord, en kram eller lite råd och stöd att ge)
Imorgon blir Stella två veckor gammal, och enda från början har vi haft det lite småstruligt med amningen. Jag fick sår tidigt, vi hade svårt att få till läget och få henne att ta ett bra tag. Fick hjälp både på återbesöksmottagningen och av BVC vid hembesöket, men trots det så fungerar det inte.
Såren är stora och läker inte, det är lite var i dem och hela vårtan är oerhört öm och torr. Går helt topless ofta, men det känns som att det kvittar.
Varje gång Stella visar tecken på hunger så kommer känslan av otillräcklighet, av ångest och sorg. Jag vet att det kommer göra så jävla ont, jag vet att hon kommer strula vid bröstet (vifta med armar och ben, hugga efter vårtan och ta litet tag, ta och släppa upprepade gånger osv) och det har blivit en ond cirkel. Det känns som att mjölken inte längre rinner till, som att ingenting fungerar. Har försökt att pumpa ur mjölk och ge ur flaska för att få vila brösten, men inte heller pumpen fungerar. Får inte ut många droppar, senast igår fick jag ca. 10 ml från BÅDA brösten.
Jag känner mig verkligen så fruktansvärt värdelös och otillräcklig, just nu gör jag inget annat än gråter. Klockan 13 ska vi vara på amningsmottagningen, men precis som sköterskan sa så vet hon inte riktigt vad vi ska kunna göra.
Jag vill kunna ge mitt barn mat, kunna ge henne närhet och kärlek, göra henne nöjd. Nu är jag bara en värdelös mamma som inte duger till något alls.
Vad gör man egentligen? Går in i väggen och bryter ihop? Jag orkar verkligen inte ha det såhär, jag var införstådd i att amningen i de allra flesta fall är riktigt jobbig i början - men jag trodde aldrig att det skulle vara såhär.
Ersättning är ju självklart det som ligger nära till hands nu, men vid varje tanke på det kommer känslan av att inte räcka till, att jag inte är en tillräckligt bra mamma även om jag vet att det inte är så.
Är livrädd för att hon ska få ont och bli hård i magen, få kolik osv om vi ger flaska. Har ingen aning om hur nånting kring att mata med flaska fungerar, vilken ersättning och vilka flaskor man ska ha. Hur man gör, hur mycket dom ska äta. Ingenting.
Jag hade verkligen hoppats på att livet som mamma skulle vara lite bättre än det här. Nu är jag bara ett gråtande vrak som snart ger upp...
(vad jag ville med det här enormt gnälliga inlägget? Spy ur mig lite, och hoppas på att någon kanske har något vänligt ord, en kram eller lite råd och stöd att ge)
