När allt vänds upp och ner...

[monster1]

Jag håller helt med dig i detta men jag kan inte lägga den pressen på honom om det nu som läget är.

Det skulle nog göra att jag om jag var i din sits backat ur den relationen. Om har fortsätter att vara mot dig som han är nu, kan du tänka dig att leva med honom då?

 

[Nyponblomman]

Det skulle nog göra att jag om jag var i din sits backat ur den relationen. Om har fortsätter att vara mot dig som han är nu, kan du tänka dig att leva med honom då?

Om han fortsätter så nej, det är inget jag vill leva med resten av mitt liv men människor kan förändras också och vi har ju pratat om det nu, han har själv insett att det är ett problem och han vill förändra sig och jobba på det hela. Jag vill i alla fall ge honom chansen att komma tillrätta med det. Det hade varit en helt annan sak om han själv inte kännt att det var ett problem och inte velat göra något åt det. Då hade jag valt att gå.

 

[Nyponblomman]

Ta hand om dig själv extra mycket nu. Tänk på ditt eget mående i första hand och ju starkare du blir själv och får bättre självkänsla så orkar du även finnas där för honom när han behöver dig.

Det är svårt att veta vad som kommer att hända i framtiden, men du måste tänka på dig själv om du ska orka ställa upp för honom och oavsett vad som händer mellan er så kommer du gå starkare ur det hela med hjälp och stöttning av någon som har erfarenhet och focus på dig.

Ta det som en uppgift i morgon bitti, hitta någon som du kan prata med. Jag har hört att kyrkan kan hjälpa med samtalsterapi om det inte finns andra alternativ i närheten.

Jag tänkte faktiskt tanken i dag, att ta kontakt med min gamla kurator och se om hon kunde klämma in mig någonstanns. Jag ska försöka få tag i henne i morgon och se om det går att få en tid.

Jag tror att min tanke om hur jag skulle hantera det hela har varit lik dina råd, jag tror däremot att pga av min egen osäkerhet så har jag inte lyckat hantera allt särskilt bra...men jag ska försöka göra om och göra rätt.

 

[Mia_R]

Jag tänkte faktiskt tanken i dag, att ta kontakt med min gamla kurator och se om hon kunde klämma in mig någonstanns. Jag ska försöka få tag i henne i morgon och se om det går att få en tid.

Jag tror att min tanke om hur jag skulle hantera det hela har varit lik dina råd, jag tror däremot att pga av min egen osäkerhet så har jag inte lyckat hantera allt särskilt bra...men jag ska försöka göra om och göra rätt.

Låter som en utmärkt plan. Det är bättre att du pratar med henne som känner dig och är utbildad än random bukefalist som inte känner dig alls.

 

[Sonic76]

Han är ju i en sorts kris just nu och alla människor hanterar det olika, men samtidigt är det inte ok att bete sig illa mot andra för det. Vet han med sig att han just då inte är på humör är det bättre att inte prata eller träffas utan säga att just nu är jag inte på humör. Sen att du känner dig osäker då det är förståeligt, men kanske bäst att ta ett steg tillbaka och se vad som sker när allt lugnat sig kring gården. Kanske ses lite kravlöst när det känns ok. För hur det än är så måste han bearbeta detta, inte du.

 

[Görel]

Alla klarar inte av att prata och formulera sig när de är i kris. De använder andra sätt för att hålla näsan ovanför vattenytan, de har andra behov för att hantera sin mentala hälsa. Om man pressar en sådan person till att formulera sig kan denne bli elak för att slippa pressen att göra något som den inte klarar av. Olika parters olika behov krockar.

Råden du fått att söka samtalsstöd för din egen del tycker jag är bra. Du behöver hjälp att hitta ett sätt att förhålla dig till det som händer just nu, ett sätt som inte involverar att din partner får göra avkall på sina egna behov för att tillgodose dina.

 

[pimy]

Jag vill varna redan nu för ett långt, rörigt och osammanhängande inlägg. Om nån listar ut vem jag är så håll det gärna för er själva. Jag tar redan nu en risk som skriver om det här men jag har ingen att prata med och ångesten gör att jag inte vet var jag ska ta vägen snart...

Jag träffade en man för ett par månader sen. Vi jobbar ihop, eller snarare om varandra och det har fungerat bra. Vi bor båda på landet. Har samma intressen. Jag hyr och han äger en gård med sin ena förälder som är en passiv ägare.
Allt var frid och fröjd, vi hade det bra, vi planerade framtiden ihop och jag kände att jag hittat mannen i mitt liv....

För några veckor sen kom en bomb där det visar sig att föräldern är skuldsatt. Det är inte första gången hen inte kan hantera pengar och jag vet att det funnits en viss oro för att detta skulle ske. Det finns plötsligt en risk att att han ska förlora gården. Föräldrarna vill inte delge honom hur illa det är men att pengar behövs och att det är bråttom. Det blir bankmöten och värderingar. Nu väntas besked om lånet går igenom så han kan lösa ut föräldern. Annars förlorar han sin gård, sin planerade framtid och sitt boende. Han mår just nu fruktansvärt dåligt över att inte ha kontroll på framtiden, att allt ligger i händerna på nån annan (banken). Det är just nu ett väldigt pressat läge.Han är också tillsagd att han inte får prata om detta med någon, nog att han är privat om sig men han får alltså inte ens dela detta med mig för sina föräldrar.

Och han stänger mig ute....jag förstår ju att han inte mår bra. Han sover mycket, han känner sig inte längre glad för något säger han och har själv funderat på om han är deprimerad. Vi har bråkat mycket sista tiden. Han blir ganska elak verbalt. Vi har pratat om det med och han säger själv att han vet om att det är ett problem och att han måste jobba med sig själv där och att det inte är okej att han agerar så.
Han stänger samtidigt av, han vet inte längre om han älskar mig, han tror det men han kan inte säga det. Han tror också att det kan bero på allt som händer runt omkring, att han stänger av för att orka. Vi har pratat om att gå skilda vägar, samtidigt så märker jag att han vill hålla mig kvar. Han är den där som han själv säger som har lättare för att visa vad någon betyder än att säga det. Jag är hans första seriösa förhållande och han har själv sagt att han inte riktigt vet alltid hur han ska och borde hantera för honom nya situationer. Han har precis som jag väldigt svårt att lita på andra människor och har dessutom en riktigt dålig självkänsla som till stor del kommer från hans föräldrars sätt att "stötta" honom.

Jag känner att jag vrider ut och in på mig för att hantera allt, för att han inte ska lämna mig. Jag älskar honom och vill dela mitt liv med honom, men inte såhär.......När vi pratar och han öppnar sig så kommer vi närmare varandra och det känns bra, som att det går framåt men det krävs ganska mycket för att han ska göra det och jag vill inte försöka tvinga fram nåt, samtidigt kan jag inte vänta ut honom för han fungerar inte så utan sluter sig bara ännu mer då. Jag vill finnas där och stötta honom men utan att förlora både mig själv och honom men jag vet inte hur.

Jag vet inte helt riktigt vad jag vill med den här tråden, men jag behöver få ur mig allt för ångesten håller mig i ett järngrepp och jag skulle vilja få rätsida på hur jag ska hantera saker och ting när allt bara känns kaos. Som det är just nu är ångesten ständigt närvarande och jag vaknar ofta mitt i natten av ångesten och jag känner mig ensam, utelämnad och otillräcklig. Jag tar en ganska stor risk som skriver det här, han skulle nämligen aldrig förlåta för att jag går ut så i hans ögon "offentligt" med allt men jag har aldrig riktigt fått så fantastiskt stöd och råd som här på buke.

Hur ska jag göra för att hantera allt?

Utan att ha läst hela tråden ;
Ni har varit ett par ett par månader, intr jättekonstigt att hans föräldrar inte vill ge dig full insyn i deras ekonomiska förehavanden, tycker jag. Kanske ska du backa lite, ge.dem space att reda ut det.ekonomiska, det borde ju inte ta mer n några veckor att få svar om lån och ev övertagande av gården!? Berätta att du finns här men på hans initiativ. Detta är en (första?) prövning för.ert förhållande, det är fortfarande nytt och fixar ni inte detta kanske det inte var meningen...

 

[corzette]

Jag förstår verkligen grejjen med att man vill ha bekräftelse osv.. Men om man pratar om saken och vet att "just nu har jag enormt mkt" (läs FÖR mkt) i huvvet så skulle jag nog sätta mej själv på "sparlåga"...
Inte säga till honom att "vi tar en paus" men för EGEN del tänka så...
Säga att "jag vet att du har mkt nu och mot mej är du bara otrevlig för "de här anledningarna" så jag låte r dej få sköta det helt själv, hör av dej när du känner att du vill prata"

Hör han inte av sej så låt de va så... ÄR han intresserad borde han ju rimligen höra av sej nån gång...
Och gör han det inte så NEJ då va de inte menat...

Visst ni har setts några månader men jag anser att det är skillnad på att "jobba" med ett förhållande vs "jaga" ett förhållande... Måste jag "jaga" den jag vill ha är jag inte den han vill ha...

 

[tanten]

Visst ni har setts några månader men jag anser att det är skillnad på att "jobba" med ett förhållande vs "jaga" ett förhållande... Måste jag "jaga" den jag vill ha är jag inte den han vill ha...

Klokt!

 

[Vallmo]

Jag vill varna redan nu för ett långt, rörigt och osammanhängande inlägg. Om nån listar ut vem jag är så håll det gärna för er själva. Jag tar redan nu en risk som skriver om det här men jag har ingen att prata med och ångesten gör att jag inte vet var jag ska ta vägen snart...

Jag träffade en man för ett par månader sen. Vi jobbar ihop, eller snarare om varandra och det har fungerat bra. Vi bor båda på landet. Har samma intressen. Jag hyr och han äger en gård med sin ena förälder som är en passiv ägare.
Allt var frid och fröjd, vi hade det bra, vi planerade framtiden ihop och jag kände att jag hittat mannen i mitt liv....

För några veckor sen kom en bomb där det visar sig att föräldern är skuldsatt. Det är inte första gången hen inte kan hantera pengar och jag vet att det funnits en viss oro för att detta skulle ske. Det finns plötsligt en risk att att han ska förlora gården. Föräldrarna vill inte delge honom hur illa det är men att pengar behövs och att det är bråttom. Det blir bankmöten och värderingar. Nu väntas besked om lånet går igenom så han kan lösa ut föräldern. Annars förlorar han sin gård, sin planerade framtid och sitt boende. Han mår just nu fruktansvärt dåligt över att inte ha kontroll på framtiden, att allt ligger i händerna på nån annan (banken). Det är just nu ett väldigt pressat läge.Han är också tillsagd att han inte får prata om detta med någon, nog att han är privat om sig men han får alltså inte ens dela detta med mig för sina föräldrar.

Och han stänger mig ute....jag förstår ju att han inte mår bra. Han sover mycket, han känner sig inte längre glad för något säger han och har själv funderat på om han är deprimerad. Vi har bråkat mycket sista tiden. Han blir ganska elak verbalt. Vi har pratat om det med och han säger själv att han vet om att det är ett problem och att han måste jobba med sig själv där och att det inte är okej att han agerar så.
Han stänger samtidigt av, han vet inte längre om han älskar mig, han tror det men han kan inte säga det. Han tror också att det kan bero på allt som händer runt omkring, att han stänger av för att orka. Vi har pratat om att gå skilda vägar, samtidigt så märker jag att han vill hålla mig kvar. Han är den där som han själv säger som har lättare för att visa vad någon betyder än att säga det. Jag är hans första seriösa förhållande och han har själv sagt att han inte riktigt vet alltid hur han ska och borde hantera för honom nya situationer. Han har precis som jag väldigt svårt att lita på andra människor och har dessutom en riktigt dålig självkänsla som till stor del kommer från hans föräldrars sätt att "stötta" honom.

Jag känner att jag vrider ut och in på mig för att hantera allt, för att han inte ska lämna mig. Jag älskar honom och vill dela mitt liv med honom, men inte såhär.......När vi pratar och han öppnar sig så kommer vi närmare varandra och det känns bra, som att det går framåt men det krävs ganska mycket för att han ska göra det och jag vill inte försöka tvinga fram nåt, samtidigt kan jag inte vänta ut honom för han fungerar inte så utan sluter sig bara ännu mer då. Jag vill finnas där och stötta honom men utan att förlora både mig själv och honom men jag vet inte hur.

Jag vet inte helt riktigt vad jag vill med den här tråden, men jag behöver få ur mig allt för ångesten håller mig i ett järngrepp och jag skulle vilja få rätsida på hur jag ska hantera saker och ting när allt bara känns kaos. Som det är just nu är ångesten ständigt närvarande och jag vaknar ofta mitt i natten av ångesten och jag känner mig ensam, utelämnad och otillräcklig. Jag tar en ganska stor risk som skriver det här, han skulle nämligen aldrig förlåta för att jag går ut så i hans ögon "offentligt" med allt men jag har aldrig riktigt fått så fantastiskt stöd och råd som här på buke.

Hur ska jag göra för att hantera allt?

Jag tänker att du ska ta två kliv tillbaka.
Kort och gott, lämna honom ifred. Han behöver space nu.

Begär ingen bekräftelse från honom i det här läget.
Det handlar inte om dig utan om honom, hans familj, deras ekonomi osv.
Han är inte där just nu.
Du måste försöka inse det och förstå att hans reaktioner, sätt att vara osv inte har med dig att göra.

Har ni dessutom varit tillsammans så kort tid så finns det ännu större anledning för dig att inte "lägga dig i".
Hade ni haft boende, barn osv hade det ju varit ett helt annat läge....
Men som det är idag, nej.....
Ge honom space.
Tala om att du finns där, men lämna honom ifred sen.

 

[Cattis_E]

@monster1
Det svåra är min egen osäkerhet i det hela, att jag inte får nån bekräftelse alls och att det känns väldigt otryggt att inte veta om det jag gör duger eller inte. Jag vet inte riktigt heller hur jag ska hantera hans utbrott han kan få. Det går verkligen inte att prata honom tillrätta då om han har bestämt sig för att något är på ett visst sätt.

Kan du försöka se det som en bekräftelse att han inte tagit steget och sagt att han vill att ni går skilda vägar?
Hans osäkerhet i allt kaos tror jag kan vittna om att han vill något men inte orkar just nu.
Han kanske skäms för att hans förälder satt honom i skiten och känner sig isäker på om han "duger till dig".
Med det inte sagt att du ska försöka bekräfta att han gör det, utan backa men finns där vid behov som de andra sa.
Kram

 

[Nyponblomman]

Kan du försöka se det som en bekräftelse att han inte tagit steget och sagt att han vill att ni går skilda vägar?
Hans osäkerhet i allt kaos tror jag kan vittna om att han vill något men inte orkar just nu.
Han kanske skäms för att hans förälder satt honom i skiten och känner sig isäker på om han "duger till dig".
Med det inte sagt att du ska försöka bekräfta att han gör det, utan backa men finns där vid behov som de andra sa.
Kram

Jag vet att han skäms massor över hela situationen som föräldern satt honom i och precis som du säger har han sagt att han är rädd för att inte duga åt mig.
Jag försöker se en bekräftelse i det hela och jag har backat. Jag låter honom göra det han vill och behöver. Jag är fullt medveten om att jag inte kan tvinga fram någonting utan han måste vilja själv.

 

[Lampan]

Hela situationen känns helt hysterisk

Ni har dejtat ett par månader, säger du?

Backa och låt dom i familjen reda ut allt som ska redas ut
Du har inte med saken att göra öht (efter några månaders dejtande)
Om ni sen vill fortsätta dejta så kommer ni att göra det

 

[Nyponblomman]

Jag backade och han kom tillbaka. Han ville ge det hela ett seriöst försök igen och vi sågs två gånger och han sa att vi kändes bra igen.Vi var okej.
I söndags morse innan jag skulle byta av honom på jobbet så plussade jag oväntat och jag fick en chock. Jag sa inget på jobbet, jag visste inte heller vad jag skulle säga, jag ville ta det sen när vi var ensamma på eftermiddagen när vi skulle iväg och bada och planera vår lilla roadtrip vi skulle ha nästa helg för att han ville komma bort från allt och umgås med mig.
Väl framme hos honom vänder han totalt och gör slut. Han vill inte hålla kvar mig för det är inte schysst mot mig att vänta ifall att han inte kommer hitta det där lilla extra igen. I samma veva säger han att han å andra sidan känner han sig bara trött på allt...

Jag berättar till slut om att jag är gravid. Att det inte alls var så här jag hade tänkt det men att han förtjänade att veta. Han får panik. Tar bilen och drar för att tänka men lovar att komma förbi mig sen. Han ringer efter en kvart och säger att han står fast vid sitt beslut men att det nog hade sett annorlunda ut om jag hade berättat om graviditeten på morgonen. Men nu är det som det är.....

Ena stunden vill han inte veta av mig nu, andra stunden vill han att vi kanske ska försöka igen och tar initiativet till sex men väl där så säger han plötligt att vi har ju gått i sär så vi ska inte ha sex och så går han därifrån. Andra gången frågade jag tom om han tänke avbryta mitt i men nej han ville ju ha mig och sen bröt han mitt i igen med samma ord. Jag känner mig utnyttjad. Han behöver tid att tänka och jag förstår det och han får det jag känner inte alls för att prata med honom just nu i denna stund.

Och jag sitter här hemma, ensam, gravid och kände att hela världen rasade igen. Abort är inget alternativ känner jag även om läget är som det är. Jag vill väldigt gärna ha barn och har velat ha länge men inte så här. När jag inte trodde det kunde rasa mer så kom den ena chocken efter den andra och jag känner mig som om jag lever i en dimma imellanåt. Jg arken kan äta eller dricka fastän jag vet att borde.

I morgon ha vi tid hos en BM och han ska med för att se så jag verkligen är gravid för han far sa nåt om att det inte är så förrän man varit hos BM *suck* Han ska ju ta sitt ansvar för barnet. Han verkar knappt ha förstått att han ska bli pappa ens.

Och jag vet inte ens om jag vill att han kommer i morgon. Jag känner mig fortfarande utnyttjad, ledsen och det gör ont. Jag försöker hitta ett sätt att hantera allt och jag faller varje gång vi ses så egentligen vill jag nog inte att han kommer men han har väl rätten till det. Han vill ju dessutom det oavsett vad som känns bäst för mig.

 

[Meggan]

Har inget råd att ge men skickar en kram iallafall, vilken soppa

 

[Amha]

Jag backade och han kom tillbaka. Han ville ge det hela ett seriöst försök igen och vi sågs två gånger och han sa att vi kändes bra igen.Vi var okej.
I söndags morse innan jag skulle byta av honom på jobbet så plussade jag oväntat och jag fick en chock. Jag sa inget på jobbet, jag visste inte heller vad jag skulle säga, jag ville ta det sen när vi var ensamma på eftermiddagen när vi skulle iväg och bada och planera vår lilla roadtrip vi skulle ha nästa helg för att han ville komma bort från allt och umgås med mig.
Väl framme hos honom vänder han totalt och gör slut. Han vill inte hålla kvar mig för det är inte schysst mot mig att vänta ifall att han inte kommer hitta det där lilla extra igen. I samma veva säger han att han å andra sidan känner han sig bara trött på allt...

Jag berättar till slut om att jag är gravid. Att det inte alls var så här jag hade tänkt det men att han förtjänade att veta. Han får panik. Tar bilen och drar för att tänka men lovar att komma förbi mig sen. Han ringer efter en kvart och säger att han står fast vid sitt beslut men att det nog hade sett annorlunda ut om jag hade berättat om graviditeten på morgonen. Men nu är det som det är.....

Ena stunden vill han inte veta av mig nu, andra stunden vill han att vi kanske ska försöka igen och tar initiativet till sex men väl där så säger han plötligt att vi har ju gått i sär så vi ska inte ha sex och så går han därifrån. Andra gången frågade jag tom om han tänke avbryta mitt i men nej han ville ju ha mig och sen bröt han mitt i igen med samma ord. Jag känner mig utnyttjad. Han behöver tid att tänka och jag förstår det och han får det jag känner inte alls för att prata med honom just nu i denna stund.

Och jag sitter här hemma, ensam, gravid och kände att hela världen rasade igen. Abort är inget alternativ känner jag även om läget är som det är. Jag vill väldigt gärna ha barn och har velat ha länge men inte så här. När jag inte trodde det kunde rasa mer så kom den ena chocken efter den andra och jag känner mig som om jag lever i en dimma imellanåt. Jg arken kan äta eller dricka fastän jag vet att borde.

I morgon ha vi tid hos en BM och han ska med för att se så jag verkligen är gravid för han far sa nåt om att det inte är så förrän man varit hos BM *suck* Han ska ju ta sitt ansvar för barnet. Han verkar knappt ha förstått att han ska bli pappa ens.

Och jag vet inte ens om jag vill att han kommer i morgon. Jag känner mig fortfarande utnyttjad, ledsen och det gör ont. Jag försöker hitta ett sätt att hantera allt och jag faller varje gång vi ses så egentligen vill jag nog inte att han kommer men han har väl rätten till det. Han vill ju dessutom det oavsett vad som känns bäst för mig.

Ingen av de tre gångerna jag varit gravid har jag gjort test hos BM. Det har rört sig om samtal och kostrådgivning första besöket. Han behöver inte följa med om du inte vill.

 

[Mia_R]

Jag backade och han kom tillbaka. Han ville ge det hela ett seriöst försök igen och vi sågs två gånger och han sa att vi kändes bra igen.Vi var okej.
I söndags morse innan jag skulle byta av honom på jobbet så plussade jag oväntat och jag fick en chock. Jag sa inget på jobbet, jag visste inte heller vad jag skulle säga, jag ville ta det sen när vi var ensamma på eftermiddagen när vi skulle iväg och bada och planera vår lilla roadtrip vi skulle ha nästa helg för att han ville komma bort från allt och umgås med mig.
Väl framme hos honom vänder han totalt och gör slut. Han vill inte hålla kvar mig för det är inte schysst mot mig att vänta ifall att han inte kommer hitta det där lilla extra igen. I samma veva säger han att han å andra sidan känner han sig bara trött på allt...

Jag berättar till slut om att jag är gravid. Att det inte alls var så här jag hade tänkt det men att han förtjänade att veta. Han får panik. Tar bilen och drar för att tänka men lovar att komma förbi mig sen. Han ringer efter en kvart och säger att han står fast vid sitt beslut men att det nog hade sett annorlunda ut om jag hade berättat om graviditeten på morgonen. Men nu är det som det är.....

Ena stunden vill han inte veta av mig nu, andra stunden vill han att vi kanske ska försöka igen och tar initiativet till sex men väl där så säger han plötligt att vi har ju gått i sär så vi ska inte ha sex och så går han därifrån. Andra gången frågade jag tom om han tänke avbryta mitt i men nej han ville ju ha mig och sen bröt han mitt i igen med samma ord. Jag känner mig utnyttjad. Han behöver tid att tänka och jag förstår det och han får det jag känner inte alls för att prata med honom just nu i denna stund.

Och jag sitter här hemma, ensam, gravid och kände att hela världen rasade igen. Abort är inget alternativ känner jag även om läget är som det är. Jag vill väldigt gärna ha barn och har velat ha länge men inte så här. När jag inte trodde det kunde rasa mer så kom den ena chocken efter den andra och jag känner mig som om jag lever i en dimma imellanåt. Jg arken kan äta eller dricka fastän jag vet att borde.

I morgon ha vi tid hos en BM och han ska med för att se så jag verkligen är gravid för han far sa nåt om att det inte är så förrän man varit hos BM *suck* Han ska ju ta sitt ansvar för barnet. Han verkar knappt ha förstått att han ska bli pappa ens.

Och jag vet inte ens om jag vill att han kommer i morgon. Jag känner mig fortfarande utnyttjad, ledsen och det gör ont. Jag försöker hitta ett sätt att hantera allt och jag faller varje gång vi ses så egentligen vill jag nog inte att han kommer men han har väl rätten till det. Han vill ju dessutom det oavsett vad som känns bäst för mig.

Har du skaffat någon du kan prata med? Om inte tycker jag du ska göra det för oavsett hur det går mellan er två så kommer du för din egen skull behöva någon att prata med om vad som händer i ditt liv och i synnerhet nu när du är gravid och varken du eller han vet vilket ben ni ska stå på.

 

[Cattis_E]

Jag backade och han kom tillbaka. Han ville ge det hela ett seriöst försök igen och vi sågs två gånger och han sa att vi kändes bra igen.Vi var okej.
I söndags morse innan jag skulle byta av honom på jobbet så plussade jag oväntat och jag fick en chock. Jag sa inget på jobbet, jag visste inte heller vad jag skulle säga, jag ville ta det sen när vi var ensamma på eftermiddagen när vi skulle iväg och bada och planera vår lilla roadtrip vi skulle ha nästa helg för att han ville komma bort från allt och umgås med mig.
Väl framme hos honom vänder han totalt och gör slut. Han vill inte hålla kvar mig för det är inte schysst mot mig att vänta ifall att han inte kommer hitta det där lilla extra igen. I samma veva säger han att han å andra sidan känner han sig bara trött på allt...

Jag berättar till slut om att jag är gravid. Att det inte alls var så här jag hade tänkt det men att han förtjänade att veta. Han får panik. Tar bilen och drar för att tänka men lovar att komma förbi mig sen. Han ringer efter en kvart och säger att han står fast vid sitt beslut men att det nog hade sett annorlunda ut om jag hade berättat om graviditeten på morgonen. Men nu är det som det är.....
.

Nu ska du ju till BM i alla fall i och för sig. Men har du plussat en gång eller testat igen?
Jag tror att testen är väldigt säkra men tanker att man vet aldrig.

Angående att det skulle varit annorlunda om du sagt något på morgonen är enligt mig totalt skitsnack!
Det står knappast och väger med en sådan sak. Det gör väl ingen som helst skillnad?
Jag tycker att han låter som han vill ha dig när det är ensamt och jobbigt men bara då?
Jag tycker han verkar vara en skitstövel tyvärr..

 

[Javan]

Du vill ha barn men vill du verkligen ha HONOM som pappa?

Att vara själv med barn piece of cake - att ha en pappa som är verbalt elak och deprimerad önskar jag inget barn.

Off topic: att han inte förstår att du är gravid är väl inte konstigt? Det gjorde jag knappt själv när jag plussade. Den delen skulle jag inte bekymmra mig om.

 

[Monstermom]

Jag backade och han kom tillbaka. Han ville ge det hela ett seriöst försök igen och vi sågs två gånger och han sa att vi kändes bra igen.Vi var okej.
I söndags morse innan jag skulle byta av honom på jobbet så plussade jag oväntat och jag fick en chock. Jag sa inget på jobbet, jag visste inte heller vad jag skulle säga, jag ville ta det sen när vi var ensamma på eftermiddagen när vi skulle iväg och bada och planera vår lilla roadtrip vi skulle ha nästa helg för att han ville komma bort från allt och umgås med mig.
Väl framme hos honom vänder han totalt och gör slut. Han vill inte hålla kvar mig för det är inte schysst mot mig att vänta ifall att han inte kommer hitta det där lilla extra igen. I samma veva säger han att han å andra sidan känner han sig bara trött på allt...

Jag berättar till slut om att jag är gravid. Att det inte alls var så här jag hade tänkt det men att han förtjänade att veta. Han får panik. Tar bilen och drar för att tänka men lovar att komma förbi mig sen. Han ringer efter en kvart och säger att han står fast vid sitt beslut men att det nog hade sett annorlunda ut om jag hade berättat om graviditeten på morgonen. Men nu är det som det är.....

Ena stunden vill han inte veta av mig nu, andra stunden vill han att vi kanske ska försöka igen och tar initiativet till sex men väl där så säger han plötligt att vi har ju gått i sär så vi ska inte ha sex och så går han därifrån. Andra gången frågade jag tom om han tänke avbryta mitt i men nej han ville ju ha mig och sen bröt han mitt i igen med samma ord. Jag känner mig utnyttjad. Han behöver tid att tänka och jag förstår det och han får det jag känner inte alls för att prata med honom just nu i denna stund.

Och jag sitter här hemma, ensam, gravid och kände att hela världen rasade igen. Abort är inget alternativ känner jag även om läget är som det är. Jag vill väldigt gärna ha barn och har velat ha länge men inte så här. När jag inte trodde det kunde rasa mer så kom den ena chocken efter den andra och jag känner mig som om jag lever i en dimma imellanåt. Jg arken kan äta eller dricka fastän jag vet att borde.

I morgon ha vi tid hos en BM och han ska med för att se så jag verkligen är gravid för han far sa nåt om att det inte är så förrän man varit hos BM *suck* Han ska ju ta sitt ansvar för barnet. Han verkar knappt ha förstått att han ska bli pappa ens.

Och jag vet inte ens om jag vill att han kommer i morgon. Jag känner mig fortfarande utnyttjad, ledsen och det gör ont. Jag försöker hitta ett sätt att hantera allt och jag faller varje gång vi ses så egentligen vill jag nog inte att han kommer men han har väl rätten till det. Han vill ju dessutom det oavsett vad som känns bäst för mig.

Valet är ditt, men jag rekommenderar dig att gå in på Föräldrar och läsa några trådar om hur livet blir när man binder sig vid en hopplös karl för 20 år framåt... Och hur det blir för barnet att ha den som pappa.