Ja jag vet att all panik är vansinne och att jag bara borde vara tacksam för det jag har. Men just nu har jag svårt att se det, jag faller liksom tillbaka på allt som hänt och allt jag förlorat dom senaste 3 åren..
Jag vart lämnad av min fd sambo för en annan han haft vid sidan om ett halvår - grävde ner mig, men tog tag i livet.. fick fast jobb och flyttade till ny lägenhet och livet kändes lite lättare i 1 månad tills jag fick mina brännskador som tog 2 månader och 2 penicillinkurer att läka. Efter det en tredje penicillinkur och jag vart då oplanerat gravid med en snubbe jag bara dejtat några veckor. Sen följde all ångest och vånda som till slut vart en abort som inte heller den gick som den borde, killen försvann med ett sms, jag avlivade min hund, lånade ut min häst som skadade sig allvarligt efter 2 veckor och som pricken över i:t dog morfar.
Jag vart sjukskriven, började jobba igen, men sjönk igen och vart sjukskriven ett par månader till. Tog mig så småningom tillbaka till livet och började ut och dansa, träffade kärleken och det kändes som att äntligen är det min tur. Efter 1 år skulle vi bli sambos, men det satte hans ex stopp för och där började jag gräva ner mig igen. Och för 2 veckor sedsn fick jag avliva min häst, endast 7 år gammal och han var mitt allt, han var ljuset i mitt liv, den fysiska smärta jag känner av att ha förlorat honom är vidrig.
Jag vet inte var jag ska hitta orken att återigen ta tag i mitt liv och finna meningen med det.
Jag har en lägenhet, men det är allt, jag har inget hem. Min säng är en luftmadrass, knappt några möbler, inga gardiner, inga blommor, inga tavlor, ingen tv.. jag hittar inte varken pengarna eller motivationen att göra det till ett hem igen. Jag gjorde mig av med allt när jag skulle bli sambo, vilket jag ångrar brutalt. Och det är väl just där mitt största problem är, jag fastnar i det jag förlorat, har så svårt att finna glädjen och styrkan att gå vidare. Jag vet att det hos mig själv problemet ligger, men det hjälper inte när jag inte orkar göra något åt det, när allt känns meningslöst.