L
lasseman
Sv: Nacktråd!
Jag kan nog allt känna igen mig i detta. Inte heller att jag är unik men jag har haft svårt att hitta tränare som passar mig och som jag trivs med. Jag har visserligen också stött på en del konstiga idéer hos AR-tränare...
Jag har bott i flera städer, haft hästar som varit konvalencenter länge och därmed avställda och haft svårt att hitta en kontinuitet i träning m.m. Varje gång man flyttar sörjer man sin nyss funne toppen hovslagare, kiropraktor, tränare osv. Som hästägare skaffar man sig ju ett nätverk av proffessionell hjälp och det tar tid att hitta de bästa! Likaså med tränare. Det som jag slagits av är att när jag kommit till en ny stad, tagit kontakt med en stor klubb, nästlat mig in och kanske fått rida för en av de mer ansedda tränarna (vilket jag innan då är övertygad är min räddning) har sällan den där aha-upplevelsen infunnit sig. Utan jag har fått gå rejäla omvägar, snacka in mig hur folk ser på ridning, vilka andra alternativ som finns. Resultatet har blivit både mer eller mindre kända tränare men som haft den mjuka inställningen jag söker efter. Resultatet har också blivit både AR och "vanliga" tränare.
Men det som är konstigt är att det inom den erkända dressyrtränarvärlden finns så många nötter på ganska hög tränarnivå. Att det inom en obskyr och lite sektliknande gren som AR glider med idioter som ser snabba pengar i att saliggöra tanter genom att låta dem skritta på en volt med hästen böjd 90 grader från kroppen vecka ut och vecka in (jo, det förekommer!) tycker jag, konstigt nog kanske, inte är lika märkligt.
Det positiva med AR tycker jag ändå är pedagogiken. På dressyrspeciallektionerna på vår klubb, som ges en gång i veckan, blir det mycket "sträck på dig", "mer högerskänkel, samtidigt som vänster skänkel håller emot, glöm inte stödet på ytter, inner böjer m.m." tills man är alldeles snurrig. Genom AR har jag lärt mig ett hjälpsystem som är mer logiskt för mig. Samtidigt vill jag inte skritta på stång runt, runt, runt...
Jag har hittat en tränare idag som har gått runt ganska många svängar och inriktningar själv, vanlig dressyr, AR och nu centrerad ridning. Hon är trevlig (faktiskt också en viktig ingrediens och inte alltid helt självklar hos tränare) och pedagogisk och med en utgångspunkt att hästen alltid gör sitt bästa. För att rida för henne får jag traila till en ridbana två mil bort, känns hur surt som helst! Samtidigt rider jag för en av de erkända tävlingsdressyrryttarna i klubben som genom erfarenhet av egna hästar tagit avstånd från den aggressiva ridningen och som också ger oss den tid vi behöver. Jag gillar båda lika mycket och skiter uppriktigt i vilken "sida" de står på. Det viktiga för mig är också att hela tiden söka vidare, analysera och hitta nya infallsvinklar. Önskar jag hade fler i min närhet som var intresserade av den diskussionen.
Jag kan nog allt känna igen mig i detta. Inte heller att jag är unik men jag har haft svårt att hitta tränare som passar mig och som jag trivs med. Jag har visserligen också stött på en del konstiga idéer hos AR-tränare...
Jag har bott i flera städer, haft hästar som varit konvalencenter länge och därmed avställda och haft svårt att hitta en kontinuitet i träning m.m. Varje gång man flyttar sörjer man sin nyss funne toppen hovslagare, kiropraktor, tränare osv. Som hästägare skaffar man sig ju ett nätverk av proffessionell hjälp och det tar tid att hitta de bästa! Likaså med tränare. Det som jag slagits av är att när jag kommit till en ny stad, tagit kontakt med en stor klubb, nästlat mig in och kanske fått rida för en av de mer ansedda tränarna (vilket jag innan då är övertygad är min räddning) har sällan den där aha-upplevelsen infunnit sig. Utan jag har fått gå rejäla omvägar, snacka in mig hur folk ser på ridning, vilka andra alternativ som finns. Resultatet har blivit både mer eller mindre kända tränare men som haft den mjuka inställningen jag söker efter. Resultatet har också blivit både AR och "vanliga" tränare.
Men det som är konstigt är att det inom den erkända dressyrtränarvärlden finns så många nötter på ganska hög tränarnivå. Att det inom en obskyr och lite sektliknande gren som AR glider med idioter som ser snabba pengar i att saliggöra tanter genom att låta dem skritta på en volt med hästen böjd 90 grader från kroppen vecka ut och vecka in (jo, det förekommer!) tycker jag, konstigt nog kanske, inte är lika märkligt.
Det positiva med AR tycker jag ändå är pedagogiken. På dressyrspeciallektionerna på vår klubb, som ges en gång i veckan, blir det mycket "sträck på dig", "mer högerskänkel, samtidigt som vänster skänkel håller emot, glöm inte stödet på ytter, inner böjer m.m." tills man är alldeles snurrig. Genom AR har jag lärt mig ett hjälpsystem som är mer logiskt för mig. Samtidigt vill jag inte skritta på stång runt, runt, runt...
Jag har hittat en tränare idag som har gått runt ganska många svängar och inriktningar själv, vanlig dressyr, AR och nu centrerad ridning. Hon är trevlig (faktiskt också en viktig ingrediens och inte alltid helt självklar hos tränare) och pedagogisk och med en utgångspunkt att hästen alltid gör sitt bästa. För att rida för henne får jag traila till en ridbana två mil bort, känns hur surt som helst! Samtidigt rider jag för en av de erkända tävlingsdressyrryttarna i klubben som genom erfarenhet av egna hästar tagit avstånd från den aggressiva ridningen och som också ger oss den tid vi behöver. Jag gillar båda lika mycket och skiter uppriktigt i vilken "sida" de står på. Det viktiga för mig är också att hela tiden söka vidare, analysera och hitta nya infallsvinklar. Önskar jag hade fler i min närhet som var intresserade av den diskussionen.