Jag och min sambo har snart bott tillsammans i ett år. Han har en dotter på snart 3 år som är med oss varannan vecka.
Jag studerar till lärare och har alltid haft den där längtan efter att skaffa hus, bli klar med skolan och bilda familj.. ja, som många drömmer om. Men jag börjar bli så kluven och jag känner mig så vilsen.
Min sambo är underbar och jag vill satsa på honom. Innan vi flyttade ihop pratade vi om vad jag förväntade mig av honom eftersom han har barn, och vad han förväntade sig utav mig. Jag sa att jag ville vara så delaktig som möjligt från början för att känna få känna mig som en del i familjen. Han är otrolig, jag får vara med och varannan vecka så är vi nog som en vanlig kärnfamilj i "rutnerna".. Jag får lägga, kvällsläsa, jag göra iordning till dagis och vi delar på allt som har med hushåll och barnet att göra (När barnet inte är allt för pappigt). Jag har ju varit en del av barnets liv sedan barnet var bebis så barnet minns nog inte så mycket annat.
Trotts att allt är såhär, att jag får vara med precis så mycket jag vill. Får vara med och bestämma om allt så känner jag mig ändå inte som en i vår "lilla familj". Jag känner mig som tredje hjulet.När jag säger det så förstår inte min sambo, han tycker att vi är en familj. Min sambo berättar ofta om framsteg barnet gör och berättar det stolt för mig, längtar tills hon ska komma till oss, och han pratar ofta om att han önskar att hon bodde med oss hela tiden.. Men jag känner mig tom, tycker inte att dessa framsteg är nått märkvärdigt. Ser inte det gulliga i att barnet gjort si och så. Ibland längtar jag lite till barnet ska komma, men till största delen så tycker jag det är skönast de veckor barnet inte är här. Jag känner mig som en dålig bonusmamma.. Jag försöker verkligen, men nu när jag får vara såhär pass delaktig, och dagarna har blivit vardag vet jag inte hur jag ska komma vidare.
Jag är rädd att jag kommer känna på samma sätt när jag får egna barn. jag som tidigare längtat efter egna barn, men har nu börjat tänka om då det känns som att jag inte är en bra mamma... när jag känner såhär inför mitt bonusbarn. Jag ser inte det fina i allt detta, på samma sätt som min sambo verkar göra... Nån som har lite erfarenhet och kloka ord?
Jag studerar till lärare och har alltid haft den där längtan efter att skaffa hus, bli klar med skolan och bilda familj.. ja, som många drömmer om. Men jag börjar bli så kluven och jag känner mig så vilsen.
Min sambo är underbar och jag vill satsa på honom. Innan vi flyttade ihop pratade vi om vad jag förväntade mig av honom eftersom han har barn, och vad han förväntade sig utav mig. Jag sa att jag ville vara så delaktig som möjligt från början för att känna få känna mig som en del i familjen. Han är otrolig, jag får vara med och varannan vecka så är vi nog som en vanlig kärnfamilj i "rutnerna".. Jag får lägga, kvällsläsa, jag göra iordning till dagis och vi delar på allt som har med hushåll och barnet att göra (När barnet inte är allt för pappigt). Jag har ju varit en del av barnets liv sedan barnet var bebis så barnet minns nog inte så mycket annat.
Trotts att allt är såhär, att jag får vara med precis så mycket jag vill. Får vara med och bestämma om allt så känner jag mig ändå inte som en i vår "lilla familj". Jag känner mig som tredje hjulet.När jag säger det så förstår inte min sambo, han tycker att vi är en familj. Min sambo berättar ofta om framsteg barnet gör och berättar det stolt för mig, längtar tills hon ska komma till oss, och han pratar ofta om att han önskar att hon bodde med oss hela tiden.. Men jag känner mig tom, tycker inte att dessa framsteg är nått märkvärdigt. Ser inte det gulliga i att barnet gjort si och så. Ibland längtar jag lite till barnet ska komma, men till största delen så tycker jag det är skönast de veckor barnet inte är här. Jag känner mig som en dålig bonusmamma.. Jag försöker verkligen, men nu när jag får vara såhär pass delaktig, och dagarna har blivit vardag vet jag inte hur jag ska komma vidare.
Jag är rädd att jag kommer känna på samma sätt när jag får egna barn. jag som tidigare längtat efter egna barn, men har nu börjat tänka om då det känns som att jag inte är en bra mamma... när jag känner såhär inför mitt bonusbarn. Jag ser inte det fina i allt detta, på samma sätt som min sambo verkar göra... Nån som har lite erfarenhet och kloka ord?