Moment 22 - hur fasiken gör man nu då?

[Raven_]

Sv: Moment 22 - hur fasiken gör man nu då?

Ush vad jobbigt, håller tummarna för att det löser sig till det bästa. Precis som ovanstående så tänkte jag faktiskt också på synen. Kanske kan va en ide att kolla upp?

 

[Skogstrollet]

Sv: Moment 22 - hur fasiken gör man nu då?

Jag skulle, om jag var du, ta upp detta med ultuna.

Om hunden svarar på metacam = smärta finns och detta nedtecknas som fastslaget i en veterinärjournal och du sen pratar med en annan handläggare... För (tyvärr) är min egen erfarenhet av just agria att det kan skilja rejält beroende på vem man pratar med.

Jag tänkte också på synen. En vanlig ögonläsning brukar väl inte gå på mer än 500kr (?) och inte behöver hunden sövas. Det skulle förklara "beteenderubbningarna" om det var så och bana väg för smärtutredning.

 

[Alexandra_W]

Sv: Moment 22 - hur fasiken gör man nu då?

Ang ögonlysning, så jag kan som sagt inte ett något om sådant, vet bara att man kan göra det. Men jag antar att eftersom Ultuna pratar ortoped resp neurolog beroende på metacamutfallet, så misstänker de i första hand inte synen? Varför/varför inte vet jag inte, men ögonlysning har i det här stadiet inte diskuterats iaf. Men jättebra att veta att det inte är så dyrt - det är ju i så fall något jag kan göra på 'eget bevåg' så att säga OM det skulle bli så att han endera inte svarar på metacam den här gången och jag inte har råd att göra dyra neurologiska utredningar hur jag än försöker, eller om han svarar på metacam men Agria fortfarande inte vill betala utan bekräftad, klar diagnos. Då kan jag ju 'i alla fall ögonlysa' (för det har jag råd med utan problem) och endera utesluta en sak till, eller kanske få bekräftat att det är något knas med synen. Så uperbra att veta att det är något som är både enkelt och 'billigt'. Tack!

För synen är ju en annan sådan sak som jag funderat över, samtidigt som det inte heller går ihop 'hela vägen'. Vet nämnde även synen i förbifarten, men det verkar som sagt inte som de i nuläget tror det är därifrån.

Sen är det ju det faktum att, som både hemmavet och klinikvet påpekat, att det KAN vara så att vi har mer än ett problem samtidigt här, och det är därför det är så förvirrande. Och det skulle ju mycket väl kunna vara så att han BÅDE har ont nånstans OCH ser sämre. Säg att han under en lång tid, långt innan det här började, haft lite ont någonstans, men det inte märkts, och inte besvärat honom egentligen. Och så börjar han se dåligt också, då kan ju toleransen generellt öka och så känner han av smärtan 'mer'. Eh, svårt förklara, men t ex så jag har en ryggskada som ger kronisk värk. Den värken märker jag inte om den inte ökar eller minskar i intensitet. Så länge den är på 'normalläget' tänker jag inte på den/märker den inte, för kroppen och hjärnan är så van. Däremot, om jag får lite ont någon annanstans (ont i huvudet, ont i en axel etc) - så DEN smärtan känner jag utav bara fan. Trots att det i jmf med ryggen gör mkt mindre ont, och jag 'normalt' inte skulle upplevt tilläggssmärtan som besvärlig. Men jag gissar att 'systemet' är såpass 'belastat' av ryggsmärtan eg, att läggs det till något så blir det enormt mycket svårare koppla bort det. Och får jag ont i nacken (jag lyckades ju som grädde på moset krascha med bilen och få en whiplash häromåret) så DÅ känner jag plötsligt av hela omfattningen av ryggen med. Och även där antar jag att det handlar om vad kroppen klarar av att 'hantera'. Och det känns ju inte orimligt att det skulle vara likadant för en hund?

Sen borde det finnas sjukdomar som BÅDE försämrar synen och är smärtsamma? Dvs 'allt' skulle kunna förklaras.

'För' att det är synen talar ju just de där konstiga beteendeförändringarna när han inte tycks känna igen folk förrän han kommer nära (och känner lukt?), och att han vissa gånger under sina 'dåliga' dagar betett sig som han är mörkrädd.
Mot talar att han aldrig gått/sprungit in i någonting, ens i kolmörker. Jag harfaktiskt provat att med flit ställa lite saker som inte brukar stå där annars lite här och där. T ex ställa fodertunnan mitt på golvet i köket, ställa en torkställning i sovrummet osv. Fast det tycks inte vara problem. Men det säger eg inget mer än att han inte är blind Även om man har exvis grumlad syn så ser man ju att det står 'något ivägen där'. Men kanske inte kan skilja en 'känd' människa från en okänd?

Men är ju det här/där som är del av problemet, det är en nål i en höstack, för alla symptomen stämmer inte klockrent in på något, medan valda delar av symptomen stämmer in på så himla mycket olika saker, vitt skilda med. Och alla symptom kan förklaras som 'inom rimliga gränser' för alla diagnoser. Och även om man håller sig inom smärtteorin, så t ex att han på metacam började lika mer utsträckt raklång och på golvet igen (som han brukat innan), och inte som sista tiden då han dragit sig undan och legat 'hoprullad' i korgen. Det kan tyda på att han har ont utan metacam när han ligger på hårda underlag, att han allmänt mår blä och kurar ihop sig, att han har ont i magen när han sträcker ut sig osv osv. Dvs det kan tyda på att smärtorsaken finns i magen, eller i ett ben, eller i nacken, eller..

Sen om man plockar symptom kan man få dem att backa upp eller kullkasta den teori man 'valt'. Väljer man mage som smärtutlösande ställe som teori, så kan man plocka fram symptom att backa upp det. T ex att han alltid haft en lite känslig mage. I sig helt normal känslighet, han t ex kräks om han äter för mycket märg, och det finns det ju massa 100% friska hundar som gör. Han tål inte riktigt vete helt bra, och han kan om han äter för fort kräkas upp maten direkt igen. Och de tyckte ju han kanske ev reagerade lite vid palpation på ett ställe i buken (han satte sig ner, lugnt och stilla, inte mer än så, och inga problem resa honom, eller klämma vidare). Så voila, nu har vi byggt en magteori.

Samtidigt har jag haft hundar som varit betydligt känsligare i magen än honom, absolut inte tålt vete, och kunnat få diarrer vid minsta foderbyte. Utan att de haft någon (diagnosticerbart) problem/sjukdom.

Och vill man anse det är smärta från ett ben, så för talar att han svarar på metacam, humörsvängningarna och 'håll er undan otäcka barn' är fullt rimliga och inte alls ovanliga symptom på smärta. Och EN dag (dagen innan ultunabesöket, dagen efter att han tokbusat med Viktor och pappas tik) lyckades jag ju faktiskt få fram att han höll emot lite när jag böjde-sträckte ena frambenet. Han höll emot lite i bog/armbåge. Inget mer än lite motstånd, men ändock. Och det var dagen efter han busat järnet, så vill man tro på 'fel i ett ben' så kan man med detta 'backa upp' det och hitta saker som pekar på det hur lätt som helst. Att han dagen efter jag kände motståndet var mjuk som smör när de böjde-sträckte kan enkelt förklaras med att han är tålig, och nu fgjorde det 'bara' normalont igen, men buset puttade det över gränsen.

Samtidigt som om man vill argumentera emot det så är han helt jämnt musklad enligt de veterinärer som kikat på honom, en fullt frisk hund kan sträcka sig under bus med polaren och få lite ont någon - några dagar. Utan att det betyder det är minsta lilla fel med aktuell kroppsdel.

Osv osv. Det är det där som gör mig TOKIG (och säkert vet med), att det nästan bara är att välja vilken diagnos man vill, och plocka ut vissa symptom, och luddigt förklara andra med att det inte är orimligt (för det ÄR det inte i något fall) att det beror på X. Eller Y. Eller Z, eller vilken bokstav i alfabetet (teoridiagnos) men vill. Det är nog TUR jag inte har någon 'läkarbok för hund', för han skulle nog kunna ha de flesta sjukdomar/skador från pärm till pärm i dem med undantag för ett par få diagnoser som frakturer, sårskador och allmäninfektioner

Jag muttrade mer än en gång över min extremt pipiga greyhoundhane, men banne mig om jag inte önskat han vore pipig istället Utter.

Men jo, jag ska fråga Agria igen om det visar sig att han svarar på Metacamet nu med, för det skulle ju inte vara första gången man får olika svar från olika personer. Samtidigt kan det ju vara en helt unison policy de har rakt av med, men fråga kostar inget och jag har inget och förlora på det. För just att inte ens om vi bekräftar smärta betalar de förrän det finns en konstaterad diagnos, det känns lite konstigt. Det finns ju inget 'diagnosbeviskrav' annars. Och jag har mailat behandlande veterinär på Ultuna, och berättat om Agrias ståndpunkt i nuläget, och att det ger mig problem, och bett om prisuppgift på neurolog resp otropedbesök. Dock inte fått svar än, men veterinären jobbar ju inte 7 dagar i veckan, och kanske inte ens läst det än.

Men, kommer ingenstans just nu förrän vi sett vad metacam gör. Vet vill att vi i första läget ska kolla en vecka. Om metacam inte gett resultat på en vecka, eller dte bara är bra ibland etc, dvs inte bekräftar smärta på samma sätt som de fyra dagarna, då vill hon att han snarast ska träffa en neurolog. Så snarast att hon satt upp en tid åt honom till neurolog den tionde (näst-nästa tisdag) eftersom neurologen bara är där vissa dagar, och det kan ta en stund få tid. Om han svarar på metacam avbokas givetvis den tiden (och i nuläget är risken jag får avboka den av ekonomiska skäl oavsett, men har soms agt mailat och frågat vad det ungefär skulle kostat. En hjärnröntgen är bara att glömma ur egen ficka, det är på tok för dyrt. Men ett förstabesök hos neurolog kanske jag kan skrapa ihop till om det är det som bedöms viktigast. Och om det då finns andra tecken, som inte är 'bara min utsago', te x nedsatta reflexer eller vad de nu kollar efter, kanske kan ge en öppning till diskussion med Agria)

 

[Lena Furberg]

Sv: Moment 22 - hur fasiken gör man nu då?

Oj så jobbigt!! Jag önskar jag kunde komma med en Magisk Lösning! Men...
Har ni kollat nåt så simpelt som noskvalster?? Att det kan göra att han har svårare att känna dofter. Eller något annat i nosen som stör hans doftuppfattning. Metacam (som väl är antiinflammatoriskt??) kan ju dämpa en ev inflammation i nosen någonstans och ge honom bättre luktsinne. Jag är ingen hund men jag hade en näsinfektion som fick hela tillvaron att lukta bränd kattmat i månader, det var fasansfullt! Kände inte igen några lukter/dofter, allt stank. Sen hade jag inget luktsinne alls under en tid, men det kom tillbaka så småningom.
Ett slag i luften kanske, men värt att fundera över...?
Lycka till!!

 

[Alexandra_W]

Sv: Moment 22 - hur fasiken gör man nu då?

Noskvalster är ju svårt att se, man bruka ju behandla på symptom då. Men nej vi har inte provat det. Han använder nosen på exakt samma sätt som innan, och har inga som helst problem med de små 'minispår för hobbybruk' vi lägger ibland. Dessutom om jag går ut med bara den andra hunden (både med förra och nu med nya) så släpper man ut Utter sen far han som ett spjut i det spåret för att se vad vi egentligen sysslat med.

Men, det skulle ju gå att provbehandla med interceptor om man inte hittar något annat alt inte har råd med de dyra undersökningar som men helst vill göra. Då kan man ju endera utesluta, eller se om det gjorde skillnad. För ALLT som gör skillnad är ju i nuläget av godo som ledtråd.

Men noterar interceptor på 'nödlistan' =)

 

[Brandgul]

Sv: Moment 22 - hur fasiken gör man nu då?

När ska han börja med Metacam igen?

 

[Alexandra_W]

Sv: Moment 22 - hur fasiken gör man nu då?

Började i fredags.

 

[Alexandra_W]

Sv: Moment 22 - hur fasiken gör man nu då?

*KL*

Metacam i fem dagar nu. Herrn är markant bättre, inte 100% bra, men mycket bättre. Än så länge inte en enda 'knäpp' eller knasbeteende på metacam, lite loj/drar sig undan lite i vågor, men betydligt mindre. Grymtar när man kliar, ligger mer utsträckt, börjat med andra små 'välbehagsbeteenden', håller på och leker halvt ihjäl valpen, dvs mycket mer lekfull än innan, inviterar om och om igen till lek. Och så har han fått tillbaka det där bus-dryga beteendet, som förvisso är JÄTTESKÖNT att se igen, men okej jag har väl kanske inte saknat just DET faktiskt.. (ex på bus-drygt beteende är matte säger 'kom nu ska vi gå in', och hund gör lekinviter, 'snappar' i luften, ser full i fan ut, får tokbusfnatt och måste ta tre varv runt gården i överljudsfart, och kommer sen och tycker 'kom igen matte, det svänger ju')

 

[Ulga]

Sv: Moment 22 - hur fasiken gör man nu då?

Smärta är ett svårt kapitell när det gäller djur!

De är programmerade sedan många, många generationer att INTE visa smärta. Sega raser som ex riesen gör fenomenet ännu värre genom att som ras vara lite trulig och ha stor personlig integritet.

Jag är tvärt emot många andra INTE för att göra stora undersökningar och utredningar i alla lägen! Om din hund svarar på metacam - JÄTTE bra!! Låt honom då stå på det 2-3-6 månader!! Utvärdera och se vad som händer! Om han INTE svarar på den medicinen byt till ett annat preparat!

Äldre hundar kan få ont i leder, muskler, ligament, "inre organ" utan att vi någonsin kommer hitta orsaken! Om smärt-behandling hjälper, lev då med det och "väck inte den hunde som sover"!!

Alternativet - för att slippa betala alla behandlingar själv - är ju att sätta ut smärtlindringen och pressa hunden tills du kan se var smärtan sitter! Inget jag själv skulle göra, men fullt genomförbart!

/Ulga

 

[Alexandra_W]

Sv: Moment 22 - hur fasiken gör man nu då?

Pressa fram smärtan tror jag inte är praktiskt genomförbart utan att orsaka hunden enormt lidande, så det är inget jag ens överväger. Om metacameffekten nu håller i sig, så visst metacam är inte det mest potenta smärtstillande som finns, långt ifrån. Samtidigt så har jag ju ingen aning om det vi ser på metacam är smärtfritt, eller bara 'på nivå så det går att strunta i det'. Men ändå så den stora skillnaden på metacam visar ju att - om den håller i sig - det är någon form av smärta/inflammation som gett symptomen. Och det är rätt starka symptom om man blir beteendestörd och personlighetsförändrad av smärtan.

Och då han trots att det pågått sen december, och trots att han fick röra sig och busa fritt under metacamkuren, och dagen efter röjde extremt, men ändå inte visade ett något, tror jag att läget när man provocerat honom att visa var smärtan sitter tyvärr ligger EFTER att han huggit någon eller liknande mycket olycklig effekt av personlighetsförändringen.

Jag är generellt inte nödvändigtvis så att det måste utredas, samtidigt så känns något som hållit på i 3 månader, inte som 'vrickar sig litegranna' eller något annat. Och helt okej om man kommer fram till att 'han har artros, vi kan inte göra ett skit mer än att försöka göra livet bekvämt för honom, t ex genom hitta lägsta fungerande dos metacam'. Men då VET man. I nuläget känns det som att metacam + fri rörelse riskerar att göra vad det nu är mycket VÄRRE, då han uppenbart inte tycker han har ont så det är ngt att bry sig om. Men har han ett (bara hittar på) trasigt ligament t ex, så det han skulle behöva kanske är viiiiiila, och genom att sätta honom på metacam och han far omkring som en tosing förvärrar man skadan, och en vacker dag står man där med ett ligament som gått av eller är beyond repair.

Alt är ju det min hemmavet ville (utan att ens provat klämma fram smärta, det jag vände mig emot), sätta honom på metacam och koppelvila i 2 veckor och se om vad det nu är läker ut. Det känns ju i så fall mer vettigt. Men metacam och fullt ös medvetslös.

Sen finns det en annan aspekt att jag vill veta vad det är - om det är möjligt, men iaf försöka - att det kanske finns saker som han verkligen bör undvika. Har han en artros t ex, så behöver jag ju inte låta honom röja i tung djupsnö - oavsett vad han tycker om saken. Har han någon 'grej' i ryggen eller nacken bör han kanske inte leka brottningsmatch med mer hundar än nödvändigt (Viktor är ju snudd på omöjligt få bort, men han behöver ju inte leka med pappas tik t ex).

Med en gammal hund hade jag mer kunnat tycka 'okej, tre månader metacam, och check sen'. Men inte på en 4½ år gammal hund. Ja jag är pipig

 

[Skogstrollet]

Sv: Moment 22 - hur fasiken gör man nu då?

Jag håller med dig i sista inlägget.
Historien om min första hund är nog relativt okänd på buke, men han var en cavalier som blev fyra år. De sista två åren hade han "ont". Jag fick ingen diagnos (han för känslig för kontraströntgen av ryggraden så man gissade på dubbelt diskrbråck). Det enda man sa var "metacam och vila". Han gick på metacam och vila i över ett år. Ibland var han bättre, ibland sämre. Kruxet är att hans mage pajjade, man försökte med ett annat läkemedel och då började han få dubbelslag på hjärtat istället... Till slut gav jag upp, bröt ihop och lät honom somna in. Jag fick aldrig veta vad som var fel.

Så. På en ung hund skulle jag lägga fokus på att få en diagnos.

 

[Zqathan]

Sv: Moment 22 - hur fasiken gör man nu då?

Hur går det?

 

[Alexandra_W]

Sv: Moment 22 - hur fasiken gör man nu då?

Han är pigg, glad och busig med glimten i ögat. Idag lyckades han 'leka slut' på Viktor och DET är en bedrift det.. Inte ett enda beteendestört symptom under hela tiden med metacam (1 v idag). Lite dagsskillnad, lite mer loj och drar sig undan lite vissa dagar, men generellt en STOR skillnad mot utan metacam.

Keligare, ligger mer utsträckt på golvet, grymtar när man klappar, börjat 'snappa' (han slår ihop tänderna och ser så full i bus ut att man bara måste skratta åt honom) igen när han tycker man ska bry sig i honom, ett annat (det andra var grymtandet) som jag inte ens tänkt på att det försvunnit.

Så, utan minsta tvekan har han ont någonstans. Men VAR vete gudarna. Vet remitterade vidare till ortoped, vi har tid på torsdag där (och hoppas de hittar ngt annar är jag ju där med inte råd - agria betalar inte - det behövs mer undersökningar för att lokalisera smärtan och det kostar..). Vet tog återigen upp att risken är stor att det kommer krävas scint för att försöka lokalisera smärtan. Till och med djursjukvårdaren i receptionen när jag ringde och bokade tid och hon undrade 'vad vi sökte för' och jag drog en kort resume och det slutade med att hon skrev 'smärta uns, se journal' så den stackars otropeden ska vara 'beredd', tyckte att 'ah, så det är stor risk det blir vidare utredning med magnetkamera eller så då'.. suck..

Men, han hälsar att han mår alldeles prima, speciellt nu när han återförenad med sin kompis kamelen (de har ju varit separerade inomhus ett dygn för jag skulle kunna mäta hur mkt kamelen eg dricker)