Var bekant med en man som höll på med trav, och när jag var som ledsnast efter att ha fått lämna tillbaka min foderponny med kort varsel, sa han att han hade en häst som jag kunde få. gratis.
ett fyraårigt varmblod som inte dög till travet, han skulle slaktas annars om jag inte ville ha honom. Kändes mycket skumt att bara få en häst sådär, men det var inga problem det fanns veterinärbesiktnings papper och allting! som han skulle skicka till mig, hästen var helt frisk... enligt honom.
Och jag tänkte att jag får väl åka och titta på honom åtminstonde, så jag och pappa satte oss i bilen med transporten påkopplad om det var så att jag ville ha honom. Vi åkte mot åbo travbana där det skulle komma en transport från danmark med hästar..
Transporten rullade in på gruset efter en stunds väntan och ut trippade stora ståtliga travhästar ut, en efter en. Alla hästar hade ledits in i stallarna och jag undrade vilken som var "min" .
Sist av allt kom en avmagrad och liten brun häst ut ur transporten på vingliga ben, långa hovar och mycket småsår på kroppen, med en sliten, röd grimma.
Jag visste direkt att det var den som var menad till mig. Min första tanke var Nej aldrig i livet att jag tar den där hästen! Aldrig!
Men ha var så snäll, och så hjälplös. Tyckte så fruktansvärt synd om den stackars hästen, och han var ju bara fyra år fyllda. Allt gick så snabbt och dom danska gubbarna slängde snart in honom i vår transport och stängde.
Jag skulle ta hand om honom, han skulle få det bra nu hos mig. Jag lovade honom det. Han var som sagt otroligt mager, tuffsig päls, och han hade även tappat pälsen på endel ställen, han hade en stor knuta på bakbenet, stor som en apelsin ungefär.
Han var väldigt försiktig av sig och otroligt vänlig, han skulle aldrig göra en fluga förnär den där hästen. Minns att han hade problem med att gå in i boxen, han fick liksom panik och rusade in i boxen jämt, och slog i benen som stack upp ur skinnet och skrapade sig..
Jag var bara 14-15 år och mamma och pappa helt okunniga vad det gäller hästar. Så jag avmaskade och tog ut veterinär och hovslagare som fick titta på honom. Hovarna var så långa att dom liksom var böjda uppåt, usch.
Dom sa väl inte så mkt.. ännu ett fall av en oduglig travare ungefär.. lycka till.
Jag gjorde en ordentlig foderstat och han fick tonvis med hö och kraftigt kraftfoder, men han hade svårt att gå upp. Men sakta sakta ökade han i vikt och jag började rida lite försiktigt. Vilket gick bra (snällare häst får man leta efter).
Han blev efter en kort tid halt, och fick något slags medicin mot kotledsinflammation om jag inte minns fel. Det hjälpte inte, och han fick boxvila och ytterligare en kur medicin. Han blev lite bättre, men snabbt sämre igen. Han fick ännu mer medicin och fick gå i en liten sjukhage mest hela dagarna i tre veckor eller något sådant. Men blev inte bättre, snarare tvärtom. Det var benet med den stoooora bölden som var boven, vilket ledde till att han belastade andra ben som i sin tur blev dåliga osv osv osv....
Jag vägrade inse att han inte skulle bli bra, men en dag när vet. kom ut för femtioelfte gången så sa han att släpp honom på bete några månader nu och se om han blir bättre till hösten annars finns det nog tyvärr bara en lösning och så tittade han upp mot himlen.
Jag tror jag fattade då att det inte var rättvist mot min älskade lilla vän att låta honom leva längre, samtidigt som det kändes som en käftsmäll när han sa det. Usch vilken jobbig tid..
Folk var så himla elaka också, det satt lappar på min boxdörr där det stod att han hade skabb så man fick inte röra hästen. Han hade INTE skabb! (Däremot kan jag tänka nu i efterhand att han kan ha lidit av borelia eller något liknande iom att han var så smal och dålig i pälsen.) Folk pratade bakom min rygg, jag hörde ofta hur dom stod och snackade skit. Det var väl det bästa dom visste, tanterna i stallet. En dag när jag ledde ut honom i hagen sa dom just när jag gick förbi "den hästen borde dö" eller nåt.
Kanske hade dom rätt men man säger inte så till en 14 åtig flicka. Usch den perioden var så himla hemsk!!! Och inte så mkt stöd från mina päron iom att dom var så okunniga heller.
Han hade hunnit bli fem år, och det känns så orättvist att han aldrig fick smaka på det goda livet, min älskade pålle. Hoppas att han fick det okej hos mig de sesta månaderna iallafall.
Och som sagt vi var väldigt okunniga och idag hade jag handlat helt annorlunda. Och dett var bara en liten del av historien, inga påhopp snälla. Men jag blev en erfaranhet rikare iallafall. och jag önskar så att jag hade kunnat rädda mina fina vän.
Saknar dig Make my holidays a.k.a "macken".
Han var så vacker också med vågig lång kolsvart pannlugg och fin brun glansig bebismjuk päls fick han så småningom, och huvudet var också väldigt vackert, smäckert och väl format.
Oj, vad långt om någon orkat läsa ända hit så blir jag glad
