Minns ni tiden innan det fanns mobiltelefoner?

[hastflicka]

Da jag ar fodd i antiken har jag mycket gott minne av nar alla telefoner var i svart bakelit med snurrskiva ... och hur coolt det var pa 60-talet nar cobra telefonen kom, med snurrskiva under, sa klart.

Vi reste sa mycket och var pa olika hall sa vi hade mobil i familjen mycket tidigt ... barnen fick dock vanta tills de var gamla nog att sjalva betala sina mobiler och rakningarna till dem.

 

[Sofie.S]

Nu är jag bara 26 år gammal men kommer ihåg när pappa skaffade sin första mobiltelefon, han bytte ofta och det var alltid häftigt att få låna den. Han är en riktig tekniknörd!

Hemtelefonen hade vi placerad i pappas kontor och när bärbara telefoner kom blev det friare vart man kunde prata. Jag kommer även ihåg en funktion - om det var upptaget i andra änden kunde man slå en kod som gjorde att ens hemtelefon ringde när den andra personen la på luren.
Kommer även ihåg att det inte gick att surfa på datorn när någon i familjen pratade i telefon.

Vi har en gammal väggtelefon i duschen (!) som första husägaren satte dit. Vår lilla dotter (4 år) fick syn på den och fick hålla i den. Hon försökte fotografera oss och vände på telefonen - ”vart är kameran?”

 

[sjoberga]

När jag var barn bodde vi utomlands, oftast utan el o telefon, att ringa släkten i Sverige var en heldagsutflykt. Först ta sig till en storstad där det fanns post o telefonkontor, beställa samtal o sedan vänta på ledig telefonlinje. Vi fick tränga in oss i en telefonbox o vänta på en oftast dålig o skrapande uppkoppling.
Som vuxen skaffade jag mobil ganska tidigt, bodde på en ö i skärgården utan fast telefon, mobilen var en säkerhet vid färd över isen.
Nu är det nog över 12 - 13 år sedan jag hade fast telefon, hur ser era minnen ut?

Yes. Man kom överens om tidpunkter och platser och sedan gjorde man vad man kunde för att uppfylla det. Idag är det alldeles för lätt att höra av sig med ett SMS.

Framförallt är minnet att det kostade mycket flis att ringa - och för undertecknad som både använde och drev Internetliknande forum (BBS) långt innan Internet fanns för allmänheten blev det många timmar att debitera för allehanda telefonoperatörer runt om i världen.

(För övrigt kunde undertecknad inte heller nöja sig med tillgängliga programvaror utan skrev en egen BBS-programvara från scratch. Startade och drevs med det fantastiska 300bps-modemet jag kommit över begagnat. Folk pratar nu om 100MBit. 300 BPS är 300 bitar per sekund. 100 MBit är 100 miljoner bitar per sekund. Det är alltså bara 333333 gånger snabbare än var jag kom från.)

Sidenote: Lyckades googla fram en referens till en BBS-lista ur Datormagazin på tidigt 1990-tal. Nostalgikick. "Internet" öppet 20-07 stod det. Tider.

 

[Sonic76]

Vi hade mobiltelefon ganska tidigt
En jättestor man knappt kunde bära
Pappa fick den via jobbet då han var grävmaskinist och skulle greja jobben själv. Värsta med den var att man var tvungen att hålla nere ringknappen tills den kopplat upp, så fick man inte lyfta luren förrän signalen gick fram.
Pappa lärde sig aldrig att sluta med det så det var hopplöst med de nyare sen.
Sen blev det en vikbar motorola.
Själv fick jag lillesyrrans år 2000 för att kunna ringa när jag flyttade 50 mil bort.

 

[Luff]

Minns att folk umgicks mer spontant. Man ringde på hos varandra för att kolla om någon ville leka. Gör barn så idag? Tror inte det och långt ifrån i samma utsträckning som förr.
Man var ute mer i den riktiga världen som barn.
Nu ser jag barn som sitter med telefonen framför sig. Som föredrar det framför umgänge och sport.
Ja och det gäller vuxna också.
Nu låter jag som hundra år men vart är världen påväg ??!

Ungarna umgås på nätet. Det är ett jäkla tjöt på olika plattformar.

 

[starcraft]

Jag hade visserligen mobil rätt tidigt, men minns ändå tiden innan. När jag var med farmor i Spanien och vi trängdes vid telefonautomaten för att ringa hem och säga att allt gått bra.

Och vad det kostade pengar! Man tänkte många gånger om man ringde något annat än lokala nummer, för det var dyrt.

Hur man lärde sig alla sina kompisars telefonnummer och andra viktiga nummer utantill.. jag kan bara mitt egna typ idag. Men jag minns fortfarande både mitt hemnr och bästa kompisens hemnr från när jag var liten.

Men jag föredrog att man var bättre på att stämma möte och hålla tider när man skulle ses. Man bestämde att vi ses vid den och den statyn kl 15.00 och då var man där. Nu är allt ”vi hörs närmare” vilket jag kan störa mig på, det blir så otydligt för mig.

 

[bettysmatte]

Da jag ar fodd i antiken har jag mycket gott minne av nar alla telefoner var i svart bakelit med snurrskiva ...

Sådan hade min mormor och morfar.....

Vi hade en senapsgul telefon med snurrskiva. Den står kvar - som ett minne - i ett skåp hemma hos mina föräldrar.

 

[hastflicka]

Visst var det dyrt att ringa forr.
Jag minns nar vi forst kom till USA och insag att lokalsamtalen var gratis och sedan blev det progressively dyrare ju langra bort man ringde. Vi var vana vid att det i Sverige var dyrt vart man an ringde.

 

[svea]

Man åkte på läger och hade med sig enkronor för att kunna ringa, men mamma sade klokt: Om du inte ringer så utgår jag ifrån att allt är bra.

 

[Araminta]

Jag minns hur jag stod utanför porten till kompisen och hade glömt att fråga efter portkoden. Inte mycket mer att göra än att knalla hem igen, leta rätt på kompisens hemtelefonnummer i listan på anslagstavlan och ringa upp och förklara varför man inte dykt upp 30 minuter efter överenskommen tid.

 

[Hedinn]

Oh ja. Man tjuvringde ofta, ingen nummerpresentatör fanns då så det var enkelt. Och en kompis till mig, hennes föräldrar hade firma de drev hemifrån och därmed 2 olika linjer. Då ringde man upp 2 olika och höll lurarna mot varandra så de fick skälla ut varandra Fy vad hemsk man var.
Dyrt som skrutt att ringa från telefonautomat och rätt jobbigt, myntet gick ju åt innan de hann landa i telefonen minns jag.

Det var ju enkelt även med nummerpresentatör. #31#

 

[MiniLi]

Absolut, minns det tydligt!
Vi hade en mynttelefon i stallet som alla föräldrar ringde till och tjatade om att det var dags att åka hem

Jag fick min första mobil på högstadiet tror jag. Omkring typ år 99-02 kanske. Jag fick ärva pappas. Jag har fortfarande kvar samma telefonnummer
Vi hade ingen sån tidig mobil ala jätteantenn eller tegelsten utan det var först när mobiler blev mindre och mer vanliga.

 

[Hedinn]

Det där med att internet bröts om nån ringde gällde dock inte hos oss, eller någon av mina vänner. Däremot gick det inte att ringa när någon var ute på internet, tror det tutade upptaget eller nåt när man lyfte på luren? Men internet bröts inte, utan man fick snällt stänga ned det när nån kom på att de skulle ringa.

Vad gällde att inte kunna kontakta varandra med mobil tycker jag ju idag att mina föräldrar var lite smågalna. Vi bilade några år till medelhavet, ibland tillsammans med vänner så vi hade två bilar. Dvs tre dagars bilåkande, större delen på autobahn, utan att kunna kontakta varandra på vägen. Det var liksom etapper på nivån ”vid den där tiden/ungefärlig plats stannar vi vid en mack nånstans efter vägen” i princip. Mindre vägar var ju en sak, då kunde man ju se varandra, men på större motorvägar... Men det gick.

 

[Bonica]

Oh ja. Man tjuvringde ofta, ingen nummerpresentatör fanns då så det var enkelt. Och en kompis till mig, hennes föräldrar hade firma de drev hemifrån och därmed 2 olika linjer. Då ringde man upp 2 olika och höll lurarna mot varandra så de fick skälla ut varandra Fy vad hemsk man var.
Dyrt som skrutt att ringa från telefonautomat och rätt jobbigt, myntet gick ju åt innan de hann landa i telefonen minns jag.

Helt underbart

 

[MissFideli]

Det var ju enkelt även med nummerpresentatör. #31#

Var dåligt med "brädgårdar" på nummerskivorna bara

 

[Lupino]

Förr när man antingen gick hem till kompisar och ringde på eller ringde hem till dem så fick unga träna på att prata med vuxna. Det sker inte längre eftersom de ringer varandra direkt - det tror jag är något de missar.

Jag såg en annons i tidningen om ett ridläger när jag var 10. Det var bara att ringa numret och läsa upp mitt inövade meddelande om att vi ville få ett prospekt hemskickat. Det skulle mina barn idag hellre dö än att göra!

Apropå nummerskiva var korta telefonnummer med låga siffror bäst!

 

[Lupino]

Vi hade alltid ett utrivet exemplar av gula sidorna i bilen om man körde vilse. Men det gällde att man hittade vilken gata man var på innan man kunde slå upp den i registret och se att den var på sidan 35 i ruta A3.

 

[hastflicka]

Jag hade ett par kompisar, tvillingar, som talade mycket i telefonen som de flesta tonnaringar gjorde. Det var pa den gamla svarta bakelit telefonens tid och om man inte lagt pa luren ordentligt eller nagon pratade i telefon sa gick det inte att ringa dit.
En dag lessnade deras pappa som jobbade och inte fick tag pa mamman for att det tutade upptaget. Han satte sig i bilen och korde hem ... stegade in och utan ett ord tog telefonen ur handen pa den dottern som just da pratade och med en distinkt "klunk" la pa luren med en rynka mellan ogonbrynen. Fortfarande utan ett ord gick han ut, tog bilen tillbaka till jobbet och ringde till sin hustru.

 

[escodobe]

Jag hade ingen telefon när jag flyttade hemifrån 98, ville jag ringa fick jag gå till macken och stoppa mynt i en automat. Inget internet heller. Förmodligen skaffade Jag en mobil nån gång under det året.

(Vi hade dock internet i familjehemmet extremt tidigt, tack vare min mamma, men för oss barn var det det väldigt svåranvänt innan det blev mer grafiskt och det kom sidor på svenska)

 

[escodobe]

Kommer nån ihåg Everydaychatten som måste ha varit populärt runt 94-96?
Bengtssons hunderi hängde jag på tidigt och när Allt om hundar tog över det mesta av trafiken däriftån.
Min nick har ju 22år på nacken nu!