Nu har jag så mycket funderingar i mitt huvud så jag tror snart att det sprängs. Måste ventilera mina känslor lite. Kanske finns det någon som kan komma med något konkret tips, tröst, sympatier, tankar, vad som helst. Känner mest för att ta mina ungar under armen och flytta in under en sten i skogen.
Har nämnt 8-åriga sonen förut, att han har problem med att visa sina känslor på ett sätt som är begripligt för omgivningen. På det planet har det hänt enormt mycket. Nu kan han faktiskt prata om att han blir ledsen/arg/glad mm, i alla fall med mig, så länge jag lovar att hålla det hemligt. Han är mycket noga med att det är i förtroende. Han visar fortfarande inte så begripligt vad han känner, men han kan sätta ord på det, och det är jag fantastiskt nöjd med. Han har väl helt enkelt mognat massor. Men nu är det andra nygamla "problem" som måste adresseras....
Sonen traskar konstant på gränserna till det tillåtna, med sin attityd, förhållningssätt och sitt beteende.
*Han vill gärna dra igång lite bus och spex, men har t.ex lite svårt att faktiskt sluta när inte kompisarna längre är med på det, exempelvis om buset går ut lite på att driva med varandra. Han ger sig alltså in i ett socialt spel som han inte riktigt kan behärska. Han blir lätt "carried away". Lätt att bli lite smått retsam, i all fall kan det nog uppfattas så av andra. Själv inser han inte det alla gånger.
*Han kan ha lite svårt att dela med sig - är lite egoistisk, och är även i andra sammanhang lite egoistisk, men kan samtidigt andra gånger vara otroligt omtänksam och förnuftig.
*Är det vikarier på skolan så traskar han mer än gärna i gråzonen och försöker utnyttja situationen, är betydligt mer respektlös än om han har sin ordinarie personal.
*Han har svårt att sätta sig in i hur andra ser på det han säger och gör. Han blir ofta förvånad över att andra har tagit illa upp.
*Han har en hög integritet och har svårt att inse att man kan säga förlåt, fast det inte var med flit som hände. Han känner sig väldigt kränkt om han måste be om ursäkt för något han inte gjort med flit, eller där andra agerar på exakt samma sätt som han, då tycker han att han är ursäktad, oavsett om alla gjort rätt eller fel. Han ser världen som ganska svart eller vit. Han kan säga nej "bara för att", utan att motivera det. Och om man då säger åt honom att han måste fundera över varför han säger nej, så tror han att han alltid gör fel, och alltid måste säga ja, vilket ju inte är poängen. Svart eller vitt som sagt. Lite svårt att reflektera och komma till självinsikt.
*Han är osäker på sig själv och funderar en hel del på vad som är rätt och fel. Han tycker själv att han är jättedum och jättedålig, men kan inte hjälpa det säger han. När man försöker diskutera med honom om att det inte är så, så tror han inte på oss.
*Han har svårt att koncentrera sig i skolan just nu, vilket jag också tror har att göra med att han är osäker. Han behöver väldigt mycket stöd i att han tänker rätt. Han kan och gör rätt, men behöver veta det. Han har egentligen inga problem med att lösa sina uppgifter, kompetensmässigt, men blir ändå väldigt osäker.
*När han inte kan lösa problemen i skolan blir han lite arg/frustrerad, och då blir det andra grejer istället, flamsar, petar sönder suddet, ritar i boken mm, och får då ingenting gjort.
*Han är dålig på att be om hjälp i skolan.
*Han har på sistone kommit hem och sagt att han kanske är sjuk, att det kanske är något fel på honom, eftersom han ibland blir arg, ibland har svårt att koncentrera sig, ibland inte är "snäll". Jag blir väldigt bestört över det han säger, och undrar vart han fått det ifrån, om någon sagt något eller så. Men så är det inte enligt honom. Han blir väldigt förvånad när jag förklarar att hans reaktioner i vissa givna situationer är helt naturlig. Han tror inte att andra blir ledsna när de känner sig utanför till exempel.
*Just nu är han inne i en intensiv fas, där det är fokus kring väldigt mycket kompisar. Det ska lekas varje dag helst. Han är väldigt uppe i varv i största allmänhet.
Han har naturligtvis en massa positiva sidor också, han är smart, rolig, spexar gärna och bjuder på sig själv, är väldigt underfundig, självgående, konstruktiv, och har en jäkla energi. Hans utveckling senaste åren är enorm. Han har gått från att inte våga göra något på egen hand, till att vara i princip helt självgående, vilja vara hos kompisar, sova över hos kompisar, vara med på aktiviteter mm. Från att vara väldigt osäker, introvert, och samtidigt utåtagerande, till en betydligt mer balanserad nivå. Men jag blir så frustrerad av att han fortfarande alltid går på gränsen till vad som är acceptabelt. Alla dessa diskussioner kring vad han gör, hur han gör, både hemma och i skolmiljön. Både han och vi blir alldeles sjukt trötta av det. Men man kan ju inte se mellan fingrarna, man måste ju ta upp hur hans beteende i vissa situationer kan uppfattas av andra. Det han gör är småsaker, det är aldrig allvarliga incidenter, utan alltid lite halvt tveksamma fall. Men när det varit tillräckligt många såna i rad så blir man lite less på det.
Nu är det utvecklingssamtal på gång. Jag undrar vad jag kan kräva av skolan? Han har ju egentligen inga problem kompetensmässigt, men jag känner ändå att han behöver mer stöd än han får idag, och det känner han också. Men det finns ju aldrig resurser. Min tanke annars är att jag ska vara med i skolan en eller ett par tillfällen i veckan, plus att vi för en dialog kring hans skolarbete, för det får inte bli lidande av hans osäkerhet och okoncentration känner jag. Han kommer få hem läxor att jobba med i lugn och ro, om han inte hinner med det som planerats i skolan.
Hans beteende? Ja, kan man göra annat än fortsätta prata om det, resonera kring det, förklara, reflektera? Han har ju mognat massor, och jag hoppas så innerligt att han någon gång mognar ifrån resten av gråzonen också.
Har nämnt 8-åriga sonen förut, att han har problem med att visa sina känslor på ett sätt som är begripligt för omgivningen. På det planet har det hänt enormt mycket. Nu kan han faktiskt prata om att han blir ledsen/arg/glad mm, i alla fall med mig, så länge jag lovar att hålla det hemligt. Han är mycket noga med att det är i förtroende. Han visar fortfarande inte så begripligt vad han känner, men han kan sätta ord på det, och det är jag fantastiskt nöjd med. Han har väl helt enkelt mognat massor. Men nu är det andra nygamla "problem" som måste adresseras....
Sonen traskar konstant på gränserna till det tillåtna, med sin attityd, förhållningssätt och sitt beteende.
*Han vill gärna dra igång lite bus och spex, men har t.ex lite svårt att faktiskt sluta när inte kompisarna längre är med på det, exempelvis om buset går ut lite på att driva med varandra. Han ger sig alltså in i ett socialt spel som han inte riktigt kan behärska. Han blir lätt "carried away". Lätt att bli lite smått retsam, i all fall kan det nog uppfattas så av andra. Själv inser han inte det alla gånger.
*Han kan ha lite svårt att dela med sig - är lite egoistisk, och är även i andra sammanhang lite egoistisk, men kan samtidigt andra gånger vara otroligt omtänksam och förnuftig.
*Är det vikarier på skolan så traskar han mer än gärna i gråzonen och försöker utnyttja situationen, är betydligt mer respektlös än om han har sin ordinarie personal.
*Han har svårt att sätta sig in i hur andra ser på det han säger och gör. Han blir ofta förvånad över att andra har tagit illa upp.
*Han har en hög integritet och har svårt att inse att man kan säga förlåt, fast det inte var med flit som hände. Han känner sig väldigt kränkt om han måste be om ursäkt för något han inte gjort med flit, eller där andra agerar på exakt samma sätt som han, då tycker han att han är ursäktad, oavsett om alla gjort rätt eller fel. Han ser världen som ganska svart eller vit. Han kan säga nej "bara för att", utan att motivera det. Och om man då säger åt honom att han måste fundera över varför han säger nej, så tror han att han alltid gör fel, och alltid måste säga ja, vilket ju inte är poängen. Svart eller vitt som sagt. Lite svårt att reflektera och komma till självinsikt.
*Han är osäker på sig själv och funderar en hel del på vad som är rätt och fel. Han tycker själv att han är jättedum och jättedålig, men kan inte hjälpa det säger han. När man försöker diskutera med honom om att det inte är så, så tror han inte på oss.
*Han har svårt att koncentrera sig i skolan just nu, vilket jag också tror har att göra med att han är osäker. Han behöver väldigt mycket stöd i att han tänker rätt. Han kan och gör rätt, men behöver veta det. Han har egentligen inga problem med att lösa sina uppgifter, kompetensmässigt, men blir ändå väldigt osäker.
*När han inte kan lösa problemen i skolan blir han lite arg/frustrerad, och då blir det andra grejer istället, flamsar, petar sönder suddet, ritar i boken mm, och får då ingenting gjort.
*Han är dålig på att be om hjälp i skolan.
*Han har på sistone kommit hem och sagt att han kanske är sjuk, att det kanske är något fel på honom, eftersom han ibland blir arg, ibland har svårt att koncentrera sig, ibland inte är "snäll". Jag blir väldigt bestört över det han säger, och undrar vart han fått det ifrån, om någon sagt något eller så. Men så är det inte enligt honom. Han blir väldigt förvånad när jag förklarar att hans reaktioner i vissa givna situationer är helt naturlig. Han tror inte att andra blir ledsna när de känner sig utanför till exempel.
*Just nu är han inne i en intensiv fas, där det är fokus kring väldigt mycket kompisar. Det ska lekas varje dag helst. Han är väldigt uppe i varv i största allmänhet.
Han har naturligtvis en massa positiva sidor också, han är smart, rolig, spexar gärna och bjuder på sig själv, är väldigt underfundig, självgående, konstruktiv, och har en jäkla energi. Hans utveckling senaste åren är enorm. Han har gått från att inte våga göra något på egen hand, till att vara i princip helt självgående, vilja vara hos kompisar, sova över hos kompisar, vara med på aktiviteter mm. Från att vara väldigt osäker, introvert, och samtidigt utåtagerande, till en betydligt mer balanserad nivå. Men jag blir så frustrerad av att han fortfarande alltid går på gränsen till vad som är acceptabelt. Alla dessa diskussioner kring vad han gör, hur han gör, både hemma och i skolmiljön. Både han och vi blir alldeles sjukt trötta av det. Men man kan ju inte se mellan fingrarna, man måste ju ta upp hur hans beteende i vissa situationer kan uppfattas av andra. Det han gör är småsaker, det är aldrig allvarliga incidenter, utan alltid lite halvt tveksamma fall. Men när det varit tillräckligt många såna i rad så blir man lite less på det.
Nu är det utvecklingssamtal på gång. Jag undrar vad jag kan kräva av skolan? Han har ju egentligen inga problem kompetensmässigt, men jag känner ändå att han behöver mer stöd än han får idag, och det känner han också. Men det finns ju aldrig resurser. Min tanke annars är att jag ska vara med i skolan en eller ett par tillfällen i veckan, plus att vi för en dialog kring hans skolarbete, för det får inte bli lidande av hans osäkerhet och okoncentration känner jag. Han kommer få hem läxor att jobba med i lugn och ro, om han inte hinner med det som planerats i skolan.
Hans beteende? Ja, kan man göra annat än fortsätta prata om det, resonera kring det, förklara, reflektera? Han har ju mognat massor, och jag hoppas så innerligt att han någon gång mognar ifrån resten av gråzonen också.
