Min sambo mår dåligt av hunden

[vintervila]

Jag känner mig helt knäckt och behöver input, om så bara av främmande människor på nätet...

För att försöka göra en lång historia kort så skaffade jag och sambon hund för 3 månader sen ungefär. Det var jag som ville det mest, men sambon var med på det och upplägget kring valptiden. Hade alla möjligheter att backa ur (sagt rakt ut att jag kan leva ett liv utan hund).

Nu är det katastrof hemma, så fort det är "hans dagar" att ta hand om valpis så mår han dåligt. Jag försöker stötta, avlasta och ge tips om vissa saker han tycker är jobbigt men det biter inte. Tror egentligen största problemet är att han måste ta hänsyn till valpis i första hand och inte sig själv. På senaste tiden har vi bråkat enormt om detta för jag känner att jag inte orkar med sura miner mer. Jag står för mornar, kvällar, vissa veckodagar och helger. Då är sambon fri att göra precis vad han vill. Men det räcker inte.

Jag vill inte omplacera valpis, dels då jag är oerhört fäst vid honom men främst för att vi har tagit på oss ett ansvar att vara valpens familj. Det märks på valpen att den är fäst vid oss båda och även om det givetvis finns en del valpbeteenden som är jobbiga så är det i grunden en fantastisk liten individ vi fått hem.

Det ska sägas att sambon är jättefin med valpen. Det är mest jag som får ta smällen. Annars hade jag såklart agerat för länge sen.

Vad göra? Går det över? Någon med liknande erfarenhet?

 

[Amaranthe]

Vad är det han behöver göra på "sina dagar" med valpen? Är det anpassningen och inte enbart att valpen faktiskt finns, så hade jag absolut helt enkelt tagit ansvar för den själv. Kan det hjälpa honom, om han ändå tycker valpen är go och typ klappar den osv?

Vi har fyra hundar hemma (2 var), så sambon är förvisso intresserad, men vi tar väldigt sällan hand om varandras hundar då det är helt olika typer och så vidare. Vi hjälps åt enstaka dagar vid behov naturligtvis, men hans dagar är aldrig anpassade efter mina hundar och tvärtom.

 

[Roheryn]

Jag hade nog faktiskt i ditt ställe hanterat situationen lite som @Amaranthe är inne på - som om det var enbart min hund. Kanske använt sambon som "hundvakt" när det är nödvändigt men inte mer. Förstår dock inte vad det är som får honom att må dåligt? Visst kan det vara jobbigt att ta hand om en valp, men så till den grad att han mår dåligt?? (jag hade nog också sett detta som en varning att aldrig någonsin skaffa barn ihop med mannen ifråga, om det nu skulle vara aktuellt för er)

 

[nejlica]

Det är en stor omställning att hela tiden behöva ta hänsyn till en annan individ på det sättet, speciellt en liten som inte kan ta hand om sig själv. Vare sig det är barn, djur eller annat så tänker jag att det inte är så konstigt om det ibland behövs en invänjningsperiod med det där att ständigt sätta någon annans behöv före sina egna. Men om det blir ständiga bråk och sura miner känns det ju inte hållbart, är det så i alla situationer och valpen mest blir en katalysator för det hela eller gäller det bara valpen? Kan ni prata om det vid ett tillfälle ni inte är upprörda och bena i vad det faktiskt är som skaver?

Jag kan bara prata för mig själv, men jag tyckte att det blev jobbigt med vår hund efter att vi fick vårt andra barn och tycker fortfarande emellanåt. Hunden är fantastisk och lättsam på alla sätt och vis men med två barn, hund, då katter, ett hus och våra jobb var makens prioriteringslista proppfull och det blev liksom inte bara att jag hamnade längst ned på den utan jag upplevde liksom att jag inte ens fanns med bland prioriteringarna. Allting ovan är ju självpåtaget och något jag vill ha så jag fattar att jag inte kan vara högst upp på listan, men ibland vill jag också känna mig prioriterad. Så det är något vi pratat om hemma att jag ibland måste få känna mig viktigare än hunden (och jobbet och huset och sådär också givetvis) liksom.

 

[Lingon]

Han mår alltså dåligt över att behöva vara den som tar ansvar för hunden? I så fall, skaffa aldrig barn med honom! Snacka om ansvar!

 

[Stergo]

Vad gör att han mår dåligt av att ta hand om en valp? Det kan vara jättejobbigt, och har man aldrig haft ansvar för ett annat litet liv så är det en enorm omställning! Min man som aldrig haft hand om vare sig barn eller djur var enormt tafatt med vår hund i början när hon var en liten valp och tyckte det var jobbigt när han inte bara kunde dra på typ en spontan AW. Men att må dåligt av att ta hand om en valp låter mest som att han inte vill ha ansvar för någonting. Jag skulle se det som en varningssignal för hela relationen och börja fundera på om det här är något isolerat eller om det här är något som går igenom i allt. Typ fördelning hushållssysslor, vem köper födelsedagspresenter, vem gör de där grejerna ingen av er vill göra men måste fixas etc. Det förmildrande är ju om han faktiskt har mental ohälsa som han kämpar med och aktivt jobbar med (typ ångestproblematik, depression eller så ) och antingen har eller kämpar med att få kontakt med sjukvården.

 

[Amaranthe]

Jag tycker det är en märklig jämförelse med barn. Dels har vi ingen aning om ifall det redan finns barn, är uttalat att inga barn önskas eller vad som helst.
Dels kan man älska föräldraskapet och allt som kommer med det utan att nödvändigtvis vilja ta ansvar för en hund, det är ju inte alls samma sak?

Jag har barn som jag tar hand om på heltid men skulle absolut inte vilja ha ansvar för en orm eller en häst bara för det?

 

[Springer]

Jag ser på det så här. TS var drivande och och sambon gick med på det, så TS har det största ansvaret. Begär inte för mycket av sambon utan var glad om han tar eget initiativ.

 

[SiZo]

Läs på om weaponized incompetence.
Och som andra har skrivit, skaffa inte barn med honom om han inte på riktigt ändrar sig. Jag vill också tipsa om instagramkontot "mansbebisar", hojta till på pm så fixar jag en inbjudan om du vill.

 

[AraSlei]

Jag tänker att han har en del dagar för att ni ska få ihop livet nu när hunden är valp?
Jag hade nog peppat honom med att valptiden är kort och sedan tagit allt ansvar själv så snabbt det går.
Är valpen fem månader är det ju förhoppningsvis inte lång tid kvar som du behöver förlita dig på sambon.

Sedan hade jag personligen nog funderat på förhållandets vara eller inte vara, om det är en sådan dealbreaker för ens partner att ”tvingas” ta hänsyn och sätta någon annan före sig själv. Särskilt när hen varit med på beslutet och det är inom en överskådlig framtid.

 

[Stergo]

Dels kan man älska föräldraskapet och allt som kommer med det utan att nödvändigtvis vilja ta ansvar för en hund, det är ju inte alls samma sak?

Dunno där, syrrans sambo är förskolelärare utan djurvana och han behandlar vår hund ungefär som en 2-3 åring. De kommer enormt bra överens och förstår varandra.

Lite mer seriöst: nu verkar ändå sambon ha haft möjlighet att lägga in veto innan köpet och inte gjort det. Sedan verkar den stora grejen egentligen bara att valpen behöver tillsyn när TS inte kan jobba hemifrån. Om det här var ett gemensamt beslut så behöver de här 2-3 dagarna i veckan lösas konstruktivt. Att dra ”jag mår dåligt och du behöver fixa det” är inte det bästa sättet. Valpar är jobbiga, det konstruktiva kan ju vara att försöka rida ut valperioden och om det är ett genuint kvarstående problem efter valperioden ”tex stör sömnen pga nattjobb” eller ”kan inte fokusera på jobbet” så finns dagmatte/husse och hunddagis. Men grundformuleringen låter inte så öppen för den konstruktiva lösningen.

 

[Amaranthe]

Dunno där, syrrans sambo är förskolelärare utan djurvana och han behandlar vår hund ungefär som en 2-3 åring. De kommer enormt bra överens och förstår varandra.

Mjo, det är ju fint. Och säkert vanligt att man gillar både hund och barn. Det säger dock ingenting om att man skulle vara en kass förälder för att man inte vill ha ansvar för en hund?

 

[Lingon]

Sen kan man ju resonera så här också: sambon kanske gick med på det trots att han inte vet vad det innebär att ha hund? Jag vet att jag inte vill bo med en hund och skulle aldrig gå med på det. Men, det är ju för att jag har bott med hund i många år. Jag vet hur det är och jag vet att den livsstilen inte tilltalar mig. Men, hade jag inte haft den erfarenheten och hade en partner som gärna ville ha hund så hade jag nog lätt kunnat övertalas till det då jag tycker om hundar och djur. Men jag hade ju fortfarande kommit till slutsatsen att jag inte trivs med att bo med hund. Men vet ju inte förrän man provat på det.

Frågan är väl vad de ska göra nu för att alla i hemmet ska må bra? Räcker det att TS tar hela ansvaret för valpen? Eller vill sambon inte ens ha hunden i hemmet? Eller har det att göra med att det är en valp? Det blir ju helt olika anpassningar som behöver göras i de olika fallen.

 

[Grazing]

Jag känner mig helt knäckt och behöver input, om så bara av främmande människor på nätet...

För att försöka göra en lång historia kort så skaffade jag och sambon hund för 3 månader sen ungefär. Det var jag som ville det mest, men sambon var med på det och upplägget kring valptiden. Hade alla möjligheter att backa ur (sagt rakt ut att jag kan leva ett liv utan hund).

Nu är det katastrof hemma, så fort det är "hans dagar" att ta hand om valpis så mår han dåligt. Jag försöker stötta, avlasta och ge tips om vissa saker han tycker är jobbigt men det biter inte. Tror egentligen största problemet är att han måste ta hänsyn till valpis i första hand och inte sig själv. På senaste tiden har vi bråkat enormt om detta för jag känner att jag inte orkar med sura miner mer. Jag står för mornar, kvällar, vissa veckodagar och helger. Då är sambon fri att göra precis vad han vill. Men det räcker inte.

Jag vill inte omplacera valpis, dels då jag är oerhört fäst vid honom men främst för att vi har tagit på oss ett ansvar att vara valpens familj. Det märks på valpen att den är fäst vid oss båda och även om det givetvis finns en del valpbeteenden som är jobbiga så är det i grunden en fantastisk liten individ vi fått hem.

Det ska sägas att sambon är jättefin med valpen. Det är mest jag som får ta smällen. Annars hade jag såklart agerat för länge sen.

Vad göra? Går det över? Någon med liknande erfarenhet?

Ha ansvaret för hunden som om du hade haft den själv, är han fortfarande inte nöjd så kanske det inte är hunden som är grundproblemet. Jag vet att det kan vara bökigt att vara ensam med hunden under första tiden men det går fort över och hunden blir lättare att ha. Valpar tar ju mycket tid och kräver engagemang, det är nog inte alla helt beredda på.

 

[Motacilla]

Måste säga att jag inte förstår sambon alls.
Att må dåligt för att man inte kan tänka 100 % på sig själv alla dagar?

Ja det är jobbigt med valp och är man inte hundvan kan det vara mycket att vänja sig vid, men MÅ DÅLIGT?

Vore jag TS hade jag nog funderat både en och två gånger på om inte jag och valpen ska flytta ut och bo för oss själva. (Ursäkta, förstår att detta är en ovälkommen synpunkt). Men en deal-breaker för mig är folk som inte kan visa hänsyn.

 

[Lingon]

Måste säga att jag inte förstår sambon alls.
Att må dåligt för att man inte kan tänka 100 % på sig själv alla dagar?

Ja det är jobbigt med valp och är man inte hundvan kan det vara mycket att vänja sig vid, men MÅ DÅLIGT?

Vore jag TS hade jag nog funderat både en och två gånger på om inte jag och valpen ska flytta ut och bo för oss själva. (Ursäkta, förstår att detta är en ovälkommen synpunkt). Men en deal-breaker för mig är folk som inte kan visa hänsyn.

Jag hade mått dåligt av det. Jag tycker att det är jobbigt att hela tiden ha någon som kräver uppmärksamhet och omsorg. Det passar inte mig och det gör att jag mår dåligt och blir stressad när jag inte får tänka färdigt tankarna. Jag behöver få egentid och tänka färdigt mina tankar utan att bli avbruten av någon. Nä, jag tyckte inte att bebistiden och småbarnsåren var roliga. Ja, jag mådde dåligt då och var väldigt stressad.

Det handlar inte om att inte kunna visa hänsyn. Det handlar om att det är en livsstil som får mig att må dåligt. Jag ser ju på en del i min bekantskapskrets att de älskar att ha någon som är beroende av dem! Det ger dem nån sorts tillfredsställelse. En mening. Så är det inte för mig. Det betyder inte att jag inte kan visa hänsyn. Det är en helt annan sak. Men jag trivs inte i en påtvingad omhändertagande roll. Jag tar däremot gärna hand om andra vid de tillfällen jag har energi över och kan välja att göra det. Men att vara bunden till att göra det oavsett om min energi räcker till det eller inte får mig att må dåligt.

 

[skiesabove]

Om jag läser rätt, så är sambon hemma själv med valpen dagtid under veckodagarna.

Om hen jobbar eller pluggar hemifrån är det ju en rejäl omställning, förmodligen svårt att få något gjort. Bli avbruten hela tiden. Om hen dessutom inte är passionerad i eget hundintresse blir det ju bara jobbigt (går inte att jämföra med att ta hand om ens eget barn).

Och om sambon är hemma pga sjukskriven kanske hen inte alls har orken för en intensiv liten valp, och blir skitstressad hela tiden?

Det känns som att vi saknar sambons perspektiv i den här historien.

 

[Mia_R]

Mjo, det är ju fint. Och säkert vanligt att man gillar både hund och barn. Det säger dock ingenting om att man skulle vara en kass förälder för att man inte vill ha ansvar för en hund?

Visserligen inte, men vad säger att han skulle steppa upp och bli den som tar halva ansvaret för ett ev barn när han inte orkar ta hand om en valp de båda var överens om att skaffa? Hur ofta är det inte kvinnan som axlar huvudansvaret för ev avkommor, tar ut större delen av föräldraledigheten, går ner i tid och är den som tar allt VAB?

Nä, jag hade aldrig skaffat familj med en sån typ.

 

[Motacilla]

Jag hade mått dåligt av det. Jag tycker att det är jobbigt att hela tiden ha någon som kräver uppmärksamhet och omsorg. Det passar inte mig och det gör att jag mår dåligt och blir stressad när jag inte får tänka färdigt tankarna. Jag behöver få egentid och tänka färdigt mina tankar utan att bli avbruten av någon. Nä, jag tyckte inte att bebistiden och småbarnsåren var roliga. Ja, jag mådde dåligt då och var väldigt stressad.

Det handlar inte om att inte kunna visa hänsyn. Det handlar om att det är en livsstil som får mig att må dåligt. Jag ser ju på en del i min bekantskapskrets att de älskar att ha någon som är beroende av dem! Det ger dem nån sorts tillfredsställelse. En mening. Så är det inte för mig. Det betyder inte att jag inte kan visa hänsyn. Det är en helt annan sak. Men jag trivs inte i en påtvingad omhändertagande roll. Jag tar däremot gärna hand om andra vid de tillfällen jag har energi över och kan välja att göra det. Men att vara bunden till att göra det oavsett om min energi räcker till det eller inte får mig att må dåligt.

Ja man kan ju se olika på saker och ting.

Som jag skrev så vore det en deal-breaker för mig om en person enbart kunde tänka på sig själv 100 % av tiden, oavsett anledning.

Jag har för övrigt inte hund för att känna mig behövd eller att någon är beroende av mig. Jag har hund för att jag är INTRESSERAD av hundar och gillar den livsstil som hunderiet för med sig. Men det är givetvis inte för alla.

Och jag skulle definitivt välja bort en man som inte kunde tänka sig att bo med en hund, och som mår dåligt av att dela bostad med en hund.
Har man väldigt olika syn på hur man ska göra så är min uppfattning att det inte är värt att kompromissa ihjäl sig, ibland är det bättre att vara särbos eller göra slut.

 

[Lingon]

Om jag läser rätt, så är sambon hemma själv med valpen dagtid under veckodagarna.

Om hen jobbar eller pluggar hemifrån är det ju en rejäl omställning, förmodligen svårt att få något gjort. Bli avbruten hela tiden. Om hen dessutom inte är passionerad i eget hundintresse blir det ju bara jobbigt (går inte att jämföra med att ta hand om ens eget barn).

Och om sambon är hemma pga sjukskriven kanske hen inte alls har orken för en intensiv liten valp, och blir skitstressad hela tiden?

Det känns som att vi saknar sambons perspektiv i den här historien.

Ja, sitter man med en komplicerad uppgift att lösa kan det ju vara stressande att behöva dela uppmärksamheten mellan uppgiften och valpen. Speciellt om man inte sen innan är van vid att ha hund. Och beroende på ens personlighet såklart!