Min pappa har dött - hantera sorgen

[BusBarro]

Min pappa har dött och jag vet inte hur jag ska hantera sorgen efter honom.
Det är snart ett år sedan, han dog 2 mars förra året. Han hade cancer som upptäcktes sent och det gick inte att bota eller bromsa.
Enligt mig var han alldeles för ung för att dö, 67 år...
När han dog var jag gravid med vårt första barn och på begravningen var jag i v. 35.
Att hantera sorgen samtidigt som att bli förälder har varit en berg och dalbana. Det är väl därför jag skriver det här, för att jag vet inte hur jag ska någonsin kunna gå vidare.
Min pappa var en otroligt snäll man som det inte fanns något ont i och vi hade en jättefin relation.
Min mamma är bara 60 år och nu änka och "ensam" i det stora huset dom byggde tillsammans.
Jag bor 50 mil från henne och det känns supertufft att inte kunna vara nära henne, speciellt nu. Jag vill flytta men min man och jag är inte överens om det och det är ett stort steg att flytta så långt, med tanke på att man måste byta jobb osv.
Jag åker upp ofta och vi pratar minst varannan dag i telefon.
Jag vet bara inte hur jag ska kunna gå vidare och kunna må helt ok igen. Jag tänker på pappa varje dag och är ledsen ofta för att jag saknar honom så mycket. Har väl stängt in mig lite speciellt nu när jag varit mammaledig sen april. Nu har jag börjat jobba deltid.

Ni som förlorat någon nära eller har andra liknande erfarenheter, hur går man vidare?
Hur klarar man av att hantera sorgen?

 

[monster1]

Min pappa har dött och jag vet inte hur jag ska hantera sorgen efter honom.
Det är snart ett år sedan, han dog 2 mars förra året. Han hade cancer som upptäcktes sent och det gick inte att bota eller bromsa.
Enligt mig var han alldeles för ung för att dö, 67 år...
När han dog var jag gravid med vårt första barn och på begravningen var jag i v. 35.
Att hantera sorgen samtidigt som att bli förälder har varit en berg och dalbana. Det är väl därför jag skriver det här, för att jag vet inte hur jag ska någonsin kunna gå vidare.
Min pappa var en otroligt snäll man som det inte fanns något ont i och vi hade en jättefin relation.
Min mamma är bara 60 år och nu änka och "ensam" i det stora huset dom byggde tillsammans.
Jag bor 50 mil från henne och det känns supertufft att inte kunna vara nära henne, speciellt nu. Jag vill flytta men min man och jag är inte överens om det och det är ett stort steg att flytta så långt, med tanke på att man måste byta jobb osv.
Jag åker upp ofta och vi pratar minst varannan dag i telefon.
Jag vet bara inte hur jag ska kunna gå vidare och kunna må helt ok igen. Jag tänker på pappa varje dag och är ledsen ofta för att jag saknar honom så mycket. Har väl stängt in mig lite speciellt nu när jag varit mammaledig sen april. Nu har jag börjat jobba deltid.

Ni som förlorat någon nära eller har andra liknande erfarenheter, hur går man vidare?
Hur klarar man av att hantera sorgen?

Din mamma kan inte tänkas flytta till er? Att förlora sina föräldrar i förtid är otroligt tufft . Jag tror att man delvis måste acceptera att man behöver sörja och att livet kommer att vara tufft ett tag snarare än att kämpa emot.

 

[Murphy]

Min pappa dog i fredags (68 år).
Går vidare genom att få begravningen å stad, samt hantering av dödsboet så snart och effektivt som möjligt.

Sorgen är redan hanterad.

Familjenära förluster är alltid individuellt att hantera. Gör det DU måste för att få ett avslut eller att på ett hanterbart sett kunna bära med dig situationen i vardagen (det är också OK, men ska vara hanterbart).

 

[BernT]

Min pappa har dött och jag vet inte hur jag ska hantera sorgen efter honom.
Det är snart ett år sedan, han dog 2 mars förra året. Han hade cancer som upptäcktes sent och det gick inte att bota eller bromsa.
Enligt mig var han alldeles för ung för att dö, 67 år...
När han dog var jag gravid med vårt första barn och på begravningen var jag i v. 35.
Att hantera sorgen samtidigt som att bli förälder har varit en berg och dalbana. Det är väl därför jag skriver det här, för att jag vet inte hur jag ska någonsin kunna gå vidare.
Min pappa var en otroligt snäll man som det inte fanns något ont i och vi hade en jättefin relation.
Min mamma är bara 60 år och nu änka och "ensam" i det stora huset dom byggde tillsammans.
Jag bor 50 mil från henne och det känns supertufft att inte kunna vara nära henne, speciellt nu. Jag vill flytta men min man och jag är inte överens om det och det är ett stort steg att flytta så långt, med tanke på att man måste byta jobb osv.
Jag åker upp ofta och vi pratar minst varannan dag i telefon.
Jag vet bara inte hur jag ska kunna gå vidare och kunna må helt ok igen. Jag tänker på pappa varje dag och är ledsen ofta för att jag saknar honom så mycket. Har väl stängt in mig lite speciellt nu när jag varit mammaledig sen april. Nu har jag börjat jobba deltid.

Ni som förlorat någon nära eller har andra liknande erfarenheter, hur går man vidare?
Hur klarar man av att hantera sorgen?

Min pappa dog också ganska oväntat förra året, han var 73 och visserligen sjuk men ändå inte så att vi trodde han skulle dö än på några år. Jag har inte riktigt haft tid bearbeta heller tror jag, jag var mitt uppe i pluggande och uppsatsskrivande och heltidsjobb när det hände och stängde mest av, sköt på det typ. Kan fortfarande tänka om vissa saker att jag ska ringa pappa och berätta om det. Sen kommer jag på att det inte går.

 

[360]

Mina djupaste kondoleanser!

En nära anhörig till mig avled i leukemi 3 månader efter ställd diagnos för tre år sedan. Det var en chock.
Sorgearbetet kan ta tid och energi men det är ju viktigt att bearbeta för att kunna acceptera förlusten och på så sätt göra den hanterbar.
Det finns inget universellt sätt att bearbeta sorg på, det är ju väldigt individuellt. Jag har haft många mörka dagar där jag varit nära att gå ner mig fullständigt. Men istället för att gräva ner mig, vara ledsen över att jag aldrig får se honom mer och allt han missar i livet nu när han är borta så försöker tänka på hur tacksam och glad jag är över att få ha varit en del i hans liv och vilket rikt liv han fick leva.
Första tiden var en berg- och dalbana men det har blivit lättare med tiden. Jag tänker på honom ibland, jag plockar fram de fina minnena, gråter en skvätt och släpper det sedan.

 

[Snurrfian]

Min pappa har dött och jag vet inte hur jag ska hantera sorgen efter honom.
Det är snart ett år sedan, han dog 2 mars förra året. Han hade cancer som upptäcktes sent och det gick inte att bota eller bromsa.
Enligt mig var han alldeles för ung för att dö, 67 år...
När han dog var jag gravid med vårt första barn och på begravningen var jag i v. 35.
Att hantera sorgen samtidigt som att bli förälder har varit en berg och dalbana. Det är väl därför jag skriver det här, för att jag vet inte hur jag ska någonsin kunna gå vidare.
Min pappa var en otroligt snäll man som det inte fanns något ont i och vi hade en jättefin relation.
Min mamma är bara 60 år och nu änka och "ensam" i det stora huset dom byggde tillsammans.
Jag bor 50 mil från henne och det känns supertufft att inte kunna vara nära henne, speciellt nu. Jag vill flytta men min man och jag är inte överens om det och det är ett stort steg att flytta så långt, med tanke på att man måste byta jobb osv.
Jag åker upp ofta och vi pratar minst varannan dag i telefon.
Jag vet bara inte hur jag ska kunna gå vidare och kunna må helt ok igen. Jag tänker på pappa varje dag och är ledsen ofta för att jag saknar honom så mycket. Har väl stängt in mig lite speciellt nu när jag varit mammaledig sen april. Nu har jag börjat jobba deltid.

Ni som förlorat någon nära eller har andra liknande erfarenheter, hur går man vidare?
Hur klarar man av att hantera sorgen?

Det kan vara välbehövligt att ta hjälp av en samtalskontakt, någon som kan hjälpa en att reda ut alla känslor. Jag förlorade min pappa väldigt tidigt och helt oväntat, just där och då tog jag mig bara igenom det. Men när jag sedan fick min dotter fem år senare och min svärfar dog i samma veva så bubblade min sorg upp igen tillsammans med maken. Vi hade hjälp av varandra att prata och älta det vi ville men en samtalskontakt hade nog varit bra också inser jag så här i efterhand.

 

[Kilauea]

Min pappa har dött och jag vet inte hur jag ska hantera sorgen efter honom.
Det är snart ett år sedan, han dog 2 mars förra året. Han hade cancer som upptäcktes sent och det gick inte att bota eller bromsa.
Enligt mig var han alldeles för ung för att dö, 67 år...
När han dog var jag gravid med vårt första barn och på begravningen var jag i v. 35.
Att hantera sorgen samtidigt som att bli förälder har varit en berg och dalbana. Det är väl därför jag skriver det här, för att jag vet inte hur jag ska någonsin kunna gå vidare.
Min pappa var en otroligt snäll man som det inte fanns något ont i och vi hade en jättefin relation.
Min mamma är bara 60 år och nu änka och "ensam" i det stora huset dom byggde tillsammans.
Jag bor 50 mil från henne och det känns supertufft att inte kunna vara nära henne, speciellt nu. Jag vill flytta men min man och jag är inte överens om det och det är ett stort steg att flytta så långt, med tanke på att man måste byta jobb osv.
Jag åker upp ofta och vi pratar minst varannan dag i telefon.
Jag vet bara inte hur jag ska kunna gå vidare och kunna må helt ok igen. Jag tänker på pappa varje dag och är ledsen ofta för att jag saknar honom så mycket. Har väl stängt in mig lite speciellt nu när jag varit mammaledig sen april. Nu har jag börjat jobba deltid.

Ni som förlorat någon nära eller har andra liknande erfarenheter, hur går man vidare?
Hur klarar man av att hantera sorgen?

Beklagar sorgen

Min pappa gick bort, knappt 66 år gammal, för snart 6 år sen. Hade verkligen velat ha hans stöd när vi genomgick IVF och jag sörjer att sonen aldrig får lära känna sin morfar. Sonen är snart två år och både här och hos mormor finns bilder på morfar som vi tittar på.

Jag hade hjälp av att få prata i en sorgegrupp. Det fanns via universitetskyrkan, som jag gick, och även via svenska kyrkan (min mamma gick hos dom). Tilläggas ska att ingen av oss är kyrkliga eller troende, men det var oerhört lite "kyrklighet" i det hela. Att träffa andra i samma situation och höra deras historia och hur de tar sig vidare var nyttigt för oss.
Mamma har fortfarande kontakt med en ifrån sin grupp. Visserligen träffades de redan i anhöriggruppen på onkologen, men de har hittat stöd hos varandra sen dess.

Min mamma bor 10 mil bort så inte alls lika långt som din mamma. Vi träffas en gång i månaden och hörs varje dag med Messenger/sms och ringer ett par gånger i veckan.

Visst blir sorgen lättare att leva med för varje år, men sen återkommer sorgen emellanåt, i alla fall för mig. Varje höst, dvs tiden innan pappa fick diagnosen och började bete sig konstigt, är en påminnelse om hur jobbigt det var då. Sen minnet över tiden på hospice och hans bortgång.

I din sits skulle jag se mig om efter samtalskontakt. Antingen på VC eller nån sorgegrupp.

 

[Tassetass]

Min mamma dog när jag var 18 år, men det var först några år senare som jag kunde börja bearbeta det hela. Hade en enormt bra samtalskontakt som jag gick till i två års tid, utan henne vet jag ärligt talat inte hur det hade gått för mig. Nästan tio år senare var det dags igen; när jag var 28 år dog pappa. Jag klarade det "bättre" än när mamma dog, för jag var ju äldre, bodde i en annan stad och hade ett eget liv på ett annat sätt jämfört med när mamma gick bort. Dock fick pappas död den effekten att jag ända sedan dess känt mig väldigt rotlös. Han var den sista som fanns kvar eftersom både mina mor- och farföräldrar var döda sedan länge. Den rotlösheten är en enormt jobbig känsla som jag fortfarande kämpar med, och nog alltid kommer att få kämpa med. Varje gång det händer något roligt ligger saknaden efter mina föräldrar som en blöt filt över allting, och den känslan tror jag aldrig att man blir av med. Jag blev också förälder efter att pappa dog, och sorgen över allt man inte kommer att få dela med den man förlorat är så jävla hemsk.

Fan vad osammanhängande det där blev, men vad jag vill ha sagt är att hitta någon att prata med, försök sätta ord på saker och kom ihåg att man får fortsätta sörja och sakna ungefär hur länge man vill. När jag gick hos min samtalskontakt sa hon att för många så tar det inte ett eller två år innan man arbetat sig igenom sorgen, utan det tar långt fler år än så innan merparten av sorgen klingat av. För dig har det inte ens gått ett år, och dessutom har du blivit mamma under den tiden. Ge dig själv mer tid, att det inte börjat ljusna än är verkligen inte konstigt.