Hej!
Som rubriken lyder. Har en 6-årig tik som alltid gått på hunddagis. Hon har i stort sett hela sitt liv varit reserverad i möten med andra hundar, men inte gjort utfall eller så. Mest hållit sig på sin kant och sällan deltagit i lek.
Hon har haft några trogna polare sen valptiden som hon gärna busar galet med dock.
De senaste 2 åren har hon dock förändrats i hundmöten. På avstånd går det bra, men när det går upp för henne att de kommer mötas på nära håll eller rent av hälsa reser hon ragg och gör utfall. Hon känns mest rädd och nervös än arg på riktigt, men det har varit svårt att bryta.
Jag är ingen hundexpert, långt ifrån, men jag älskar henne och vill att hon ska känna sig trygg. Därför har vi undvikit att introducera henne för nya hundar den senaste tiden, så det har ju varit rätt lugnt på den fronten.
För någon vecka sen började hon på nytt dagis. Jag kunde knappt sova dagen innan med tanke på hur hon "betett sig" mot främmande hundar senaste åren. Kallsvettig gick jag dit för att hämta henne första dagen och möttes av överförtjusta dagisfröknar. Hon var såååå trevlig, gick ihop med alla - stora som små och ja allt hade gått utmärkt!
Härligt! Tänkte jag och trodde att vi äntligen kunde möta nya hundar igen. Tji fick jag då nästa hundmöte med mig var precis som vanligt. Stressat, argt, pinsamt (för mig). Vi kommer inte ens fram till de andra hundarna, hon beter sig som att hon ska äta upp dom.
Jag fattar att det helt och hållet ligger hos mig, så hur ska jag träna det här? Varför gör hon detta med oss i familjen, när hon klarar sig bra på egen hand? Jag försöker att alltid vara cool och inte göra en grej av hundmöten, men hon reagerar på en millisekund och blir som förbytt.
Jag har ingen förhoppning eller önskan om att hon ska funka ihop med och älska alla hon möter, det är helt ok att inte göra det. Men jag vill inte heller att våra hundmöten ska vara ångestladdade och pinsamma (för mig).
Tack för tips!
Som rubriken lyder. Har en 6-årig tik som alltid gått på hunddagis. Hon har i stort sett hela sitt liv varit reserverad i möten med andra hundar, men inte gjort utfall eller så. Mest hållit sig på sin kant och sällan deltagit i lek.
Hon har haft några trogna polare sen valptiden som hon gärna busar galet med dock.
De senaste 2 åren har hon dock förändrats i hundmöten. På avstånd går det bra, men när det går upp för henne att de kommer mötas på nära håll eller rent av hälsa reser hon ragg och gör utfall. Hon känns mest rädd och nervös än arg på riktigt, men det har varit svårt att bryta.
Jag är ingen hundexpert, långt ifrån, men jag älskar henne och vill att hon ska känna sig trygg. Därför har vi undvikit att introducera henne för nya hundar den senaste tiden, så det har ju varit rätt lugnt på den fronten.
För någon vecka sen började hon på nytt dagis. Jag kunde knappt sova dagen innan med tanke på hur hon "betett sig" mot främmande hundar senaste åren. Kallsvettig gick jag dit för att hämta henne första dagen och möttes av överförtjusta dagisfröknar. Hon var såååå trevlig, gick ihop med alla - stora som små och ja allt hade gått utmärkt!
Härligt! Tänkte jag och trodde att vi äntligen kunde möta nya hundar igen. Tji fick jag då nästa hundmöte med mig var precis som vanligt. Stressat, argt, pinsamt (för mig). Vi kommer inte ens fram till de andra hundarna, hon beter sig som att hon ska äta upp dom.
Jag fattar att det helt och hållet ligger hos mig, så hur ska jag träna det här? Varför gör hon detta med oss i familjen, när hon klarar sig bra på egen hand? Jag försöker att alltid vara cool och inte göra en grej av hundmöten, men hon reagerar på en millisekund och blir som förbytt.
Jag har ingen förhoppning eller önskan om att hon ska funka ihop med och älska alla hon möter, det är helt ok att inte göra det. Men jag vill inte heller att våra hundmöten ska vara ångestladdade och pinsamma (för mig).
Tack för tips!