Min hund bet min son

[Lipperta]

Om man straffar hundar o hästar skall man nog inte ha djur ö h t.

Precis som jag skrev ja.

 

[Migo]

Det handlar inte om huruvida den fiktiva hunden inte tycker om barn eller inte, det som det handlar om är om hunden är pålitlig eller inte och är den Inte det så lämpar jag inte problemet vidare.

Precis. Jag vet vad jag har i kopplet och har möjlighet att se till att min barnrädda hund inte träffar barn alls. Men att omplacera honom är helt otänkbart - de flesta fattar inte allvaret i en hund som är rädd och ändå står kvar och kanske tom kliver in i "hotet".

 

[Gnist]

förutom med barn

vara närmare barn

aldrig umgås med barn.

(Nu är de snälla med barn, men ja...)

som ogillar barn.

Fortfarande så handlar det Inte om huruvida hunden tycker om barn eller inte.

Jag personligen skulle aldrig, någonsin Ever omplacera en så pass opålitlig hund att den initiala responsen på vad än det månde vara är att bita.

 

[linnsan]

Jag hade aldrig accepterat att en hund morrade åt mitt barn. Den hunden hade inte fått träffa mitt barn mer. Redan där har det gått för långt tycker jag. En hund ska i mitt tycke gå undan om barnet är jobbigt. Barn ska ha fasta regler för hur man beter sig mot hundar: klappa bara om hunden söker kontakten, aldrig gå fram till hunden när den vilar och så ska hunden ha en plats som alltid är fredad från barnet.

Varför? Varför är just morr mer tabu än att gå undan?
En hund som morrar behöver absolut inte ha närmare till bett eller vara mer aggressiv än en hund som går undan. Hundar kommunicerar ju olika innan de tar till nafs eller bett. Och morr är ju ett av dom tydligaste för folk som inte riktigt kan läsa hund.

.

 

[Lipperta]

Och morr är ju ett av dom tydligaste för folk som inte riktigt kan läsa hund.

Barnet/okunniga ska inte behöva läsa av så värst, de vuxna/ägaren ska hålla nog koll och säga till i god tid om hunden känner sig trängd eller irriterad och få barnet/personen därifrån.

Men om det händer att det blir morrning mot barn eller vuxna så får mina hundar gå iväg och blir sedan inbjudna när det är lugnare.

 

[Lovisaleonora]

Vi fick noggranna instruktioner att vi inte fick hålla på med hunden. Och det gjorde vi ju ändå. Som barn gör, när föräldrar inte är där.

"Nej, håll inte på med henne - låt henne vara ifred" Vi fortsatte, och snäpp! fick vi ett nafs.

Jag vidhåller - bra lärdom. Hunden var nog ungefär lika pressad som andra medlemmar av en familj.

 

[linnsan]

Barnet/okunniga ska inte behöva läsa av så värst, de vuxna/ägaren ska hålla nog koll och säga till i god tid om hunden känner sig trängd eller irriterad och få barnet/personen därifrån.

Men om det händer att det blir morrning mot barn eller vuxna så får mina hundar gå iväg och blir sedan inbjudna när det är lugnare.

Nu tänkte jag inte bara på dig, utan att det allmänt är så tabu med morr och man hellre vill att hunden ska gå iväg. Min poäng var att en hund som morrar inte behöver vara mer arg, obekväm eller aggressiv än en hund som går undan.

Morr är ju bara en kommunikation att hunden vill ha avstånd. Precis som att gå undan är, eller titta bort, gäspa osv. Det ena eller andra leder inte till mer bett eller större aggression.

Så varför är inte morrande okej?

 

[Lipperta]

Nu tänkte jag inte bara på dig, utan att det allmänt är så tabu med morr och man hellre vill att hunden ska gå iväg. Min poäng var att en hund som morrar inte behöver vara mer arg, obekväm eller aggressiv än en hund som går undan.

Morr är ju bara en kommunikation att hunden vill ha avstånd. Precis som att gå undan är, eller titta bort, gäspa osv. Det ena eller andra leder inte till mer bett eller större aggression.

Så varför är inte morrande okej?

Jag kan ju endast svara för mig själv.

Morrning tyder på obehag, hunden tycker situationen är väldigt jobbig därför får den gå bort ett tag och lugna ner sig.
Märker jag att de som är runt hunden beter sig på ett sätt som påverkar hunden negativt säger jag givetvis åt dom.

Men jag har inget emot morrandet i sig.

 

[Lovisaleonora]

Men jag har inget emot morrandet i sig.

För mig är morrande bara ett symptom. Vad problemet är får jag lista ut själv om jag ska lösa situationen.

Morr kan ju vara en överretad hund som blivit förföljd hela dagen av samma unge, och nu verkligen vill vila. Morr kan vara att den andra hunden verkligen inte lägger ner lekförsöken efter 10 timmar utan följer efter när min går undan. Morr kan vara nervositet över en situation.

 

[linnsan]

Jag kan ju endast svara för mig själv.

Morrning tyder på obehag, hunden tycker situationen är väldigt jobbig därför får den gå bort ett tag och lugna ner sig.
Märker jag att de som är runt hunden beter sig på ett sätt som påverkar hunden negativt säger jag givetvis åt dom.

Men jag har inget emot morrandet i sig.

Fast du skrev att du aldrig hade accepterat morrande mot ditt barn. Att hunden ska få vara ifred när den är obekväm är vi överens om. Oavsett om den morrar eller inte.

 

[Lipperta]

Fast du skrev att du aldrig hade accepterat morrande mot ditt barn. Att hunden ska få vara ifred när den är obekväm är vi överens om. Oavsett om den morrar eller inte.

Nej då skrev jag slarvigt igen eller så missförstod du mig.

 

[Aionee]

Det är värre att straffa morrandet så att hunden lär sig att det är dåligt att morra (kommunicera), då vet man inte när hunden fått nog och man kan vara säker på att nästa gång den är trängd kan sista droppen för hunden komma utan varning.

Jag skulle aldrig tabu belägga signaler där hunden försöker kommunicera med oss människor. Det är viktigt att den får berätta hur den känner så att den inte blir mer stressad över att inte få kommunicera och sen känna att den inte blir respekterad (t.ex. när den värnar om sitt space). En sån hund kan känna att den måste bita för att den inte klarar av att hantera situationen vilket är bra mycket farligare.

 

[Lovisaleonora]

Nu har jag en ras som är känd för att kommunicera med morrande (rottweiler) och det är ett himla kurrande emellanåt. Hos fel människor hade ju rottisarna åkt på stryk och bestraffning konstant.

 

[Is]

Och jag säger lyft den i bakbenen så den tappar fotfästet i fram då släpper dom också,då riskerar man inte att ta livet av sin hund samtidigt eller skada den för livet.

Den provade vi men hunden släppte ändå inte.

 

[Is]

Tips till @Is o övriga som kan hamna i liknande situation. Stryp hunden med ett koppel/liknande, då släpper den taget.

Att "stryp" hunden (antar att du menar hänga upp hundens i halsbandet för att aktivera kväljningsreflexen- brukar tas till vid exempelvis skyddsträning när hunden inte släpper bytet) så är det lite svårt att dels hänga upp en hund som sitter fast i en annan jämnstor hund och dels är det svårt att då inte hetsa hunden än mer och riskera att den tar omtag (i det här fallet bet han bara några millimeter från ögat).
Men alla sätt att lyckas på är ju bra i nödsituation som denna. Man hade säkert kunna strypt honom till släpande om vi hade läst situvationen annorlunda.

 

[Sel]

Nu har jag en ras som är känd för att kommunicera med morrande (rottweiler) och det är ett himla kurrande emellanåt. Hos fel människor hade ju rottisarna åkt på stryk och bestraffning konstant.

Tumme upp!
Har också en hund som är mycket vokal, och morrandet samt raggen kommer vid en väldigt låg nivå av retning hos henne. Hon får gärna både morra och grina för att kommunicera innan jag känner att det är nödvändigt för mig att gå in och bryta.
Givetvis beroende på situation, men det är absolut ingen 'akutsignal' hos oss. Med just henne då.

 

[Seabaz]

Min kusin hade en schäfer för månha år sedan. När dom fick barn så var det rätt enkelt, hunden hade aldrig tillåtits att vara i vardagsrummet så där hade dom barnet på golvet osv... när barnet blev äldre och började gå och springa så var det inte lika enkelt då han kunde springa pp hunden i hallen.

Hunden morroade på barnet vid ett par olika tillfällen och min kusin blev rädd att hunden en dag skulle bita.
Går ju inte att kommunicera så bra med en 1-åring heller liksom...

Det blev en enkelresa till veterinären.

Hunden tror jag var 5-6 år gammal och visst hade den kunnat bli omplacerad men kusinen ville inte riskera att hunden bet någon annans barn 'istället' och sedan kanske få höra efteråt vilken lynnig hund han prackat på någon... man vet ju ändå inte hur nya ägare kommer behandla hunden och även om man klargör si och så och man vet innerst inne att det inte är ens eget ansvar längre.....

 

[linnsan]

Jag hade aldrig accepterat att en hund morrade åt mitt barn. Den hunden hade inte fått träffa mitt barn mer. Redan där har det gått för långt tycker jag. En hund ska i mitt tycke gå undan om barnet är jobbigt. Barn ska ha fasta regler för hur man beter sig mot hundar: klappa bara om hunden söker kontakten, aldrig gå fram till hunden när den vilar och så ska hunden ha en plats som alltid är fredad från barnet.

Här ovan skrev du det så jag vet inte riktigt vad jag missförstod?

Nej då skrev jag slarvigt igen eller så missförstod du mig.

 

[Killaloe]

Här ovan skrev du det så jag vet inte riktigt vad jag missförstod?

Olika användare som skrivit de olika citaten - det är nog @Lingon du ska vända dig till

 

[Sel]

Min kusin hade en schäfer för månha år sedan. När dom fick barn så var det rätt enkelt, hunden hade aldrig tillåtits att vara i vardagsrummet så där hade dom barnet på golvet osv... när barnet blev äldre och började gå och springa så var det inte lika enkelt då han kunde springa pp hunden i hallen.

Hunden morroade på barnet vid ett par olika tillfällen och min kusin blev rädd att hunden en dag skulle bita.
Går ju inte att kommunicera så bra med en 1-åring heller liksom...

Det blev en enkelresa till veterinären.

Hunden tror jag var 5-6 år gammal och visst hade den kunnat bli omplacerad men kusinen ville inte riskera att hunden bet någon annans barn 'istället' och sedan kanske få höra efteråt vilken lynnig hund han prackat på någon... man vet ju ändå inte hur nya ägare kommer behandla hunden och även om man klargör si och så och man vet innerst inne att det inte är ens eget ansvar längre.....

Fast just det här tycker jag är lite trist - och då är jag verkligen inte någon som tycker 'omplacering till varje pris!'.... men att göra en direktresa till veterinären för att en hund grumlar lite eller nafsar efter ett extra påfluget barn känns också lite sorgligt om hunden fungerar utmärkt i andra situationer. Hemma hos mig, till exempel, hade det varit en ickefråga, och uppenbarligen är jag inte ensam i tråden om att kunna erbjuda ett sådant hem.
Man kan ju i alla fall höra sig för. Barnlösa hushåll blir fler och fler, och ungar växer förhoppningsvis upp tills de också kan erbjuda en mijö där hunden känner sig trygg, så en tonårsfamilj kan vara lösningen.

Allmänt:
TS tycker jag har fått goda råd och rresonerar klokt. Go Ts!
Har ingenting att tillägga utöver att brorsan också tillämpade rätt mycket tough love när barnen i familjen störde hundarna. Jag vet inte om jag håller med om att det är okej att låta hunden ta det ansvaret... men.. tja.. det blev folk av de hundarna och ungarna också.
Skullle aldrig utsätta mina egna hundar för det, men så har de inte växt upp med barnen heller.