Min hund bet min son

[linnsan]

Olika användare som skrivit de olika citaten - det är nog @Lingon du ska vända dig till

Haha så sant, fick för mig att Lipperta svarade på det

 

[linnsan]

@Lipperta och @Lingon Ser nu att jag blandade ihop er efter att Lipperta svarade på mitt svar till Lingon Ber om ursäkt.

 

[Seabaz]

Fast just det här tycker jag är lite trist - och då är jag verkligen inte någon som tycker 'omplacering till varje pris!'.... men att göra en direktresa till veterinären för att en hund grumlar lite eller nafsar efter ett extra påfluget barn känns också lite sorgligt om hunden fungerar utmärkt i andra situationer. Hemma hos mig, till exempel, hade det varit en ickefråga, och uppenbarligen är jag inte ensam i tråden om att kunna erbjuda ett sådant hem.
Man kan ju i alla fall höra sig för. Barnlösa hushåll blir fler och fler, och ungar växer förhoppningsvis upp tills de också kan erbjuda en mijö där hunden känner sig trygg, så en tonårsfamilj kan vara lösningen.

Allmänt:
TS tycker jag har fått goda råd och rresonerar klokt. Go Ts!
Har ingenting att tillägga utöver att brorsan också tillämpade rätt mycket tough love när barnen i familjen störde hundarna. Jag vet inte om jag håller med om att det är okej att låta hunden ta det ansvaret... men.. tja.. det blev folk av de hundarna och ungarna också.
Skullle aldrig utsätta mina egna hundar för det, men så har de inte växt upp med barnen heller.

Jag håller till viss del med. Nu vet ju varken du eller jag hur eller i vilken situation hunden morrade.
Min kusin valde att inte på något sätt riskera att hans hund skulle bita hans eller nån annans barn.

Sen vet jsg inte om man kan kalla ett barn som nyss lärt sig gå men inte kan prata/förstå 100% för "extra påfluget" men det är nog en annan diskussiin.

I ts fall hade jag blivit nervös av att hunden nu stigit över en betydande gräns och att det steget har kortats nu...

 

[movi]

Har själv en hund som inte gillar barn och jag blev farmor för 1,5 år sen. Från den dagen barnet började krypa så var hunden big no no att störa. Jag har varit stenhård att skydda hunden från ett klåfingrigt barn som ska dra i skägg och benhår och klättra på. Nu när hon kan gå så hjälps vi åt att ge hunden mat, vi 3 leker ihop, går på promenader. Idag har dom en toppen relation. Så här har vi dresserat barnet och därmed har hunden känt sig trygg med barnbarnet. Men andra barn gillar hon inte, kastar sig gärna ifrån dom eller kan morra om dom springer mot henne.

 

[MayGrace]

Hm de där är en svår sits ni hamnat i ..
när min syster var ca 3 år hade vi en hovawart spm var lite äldre. Hon bet min syster illa strax under ögat när de var ute på tomten, ingen såg egentligen vad som hände .. tyvärr valde mina föräldrar att låta henne somna in dagen efter då de ansåg henne som opålitlig efter händelsen .hoppas de löser sig för er

 

[Milosari]

Jag sällar mig till skaran som tycker att situationen låter allvarlig. Jag har själv en hund som inte gillar barn något vidare men hade han saknat tålamod eller hävdat sin plats så hade han fått flytta. Det är inte möjligt för mig att hålla barn och hundar åtskilda utan att livskvaliteten för hundarna blir allt för dålig. Det går inte ens att ha konstant uppsikt. Jag menar, ibland behöver jag gå på toa och laga mat. Det är alltså jätteviktigt att hundarna står ut med att barnet ramlar över dem och att de går undan om de inte vill bli kramade. Givetvis gör jag mitt bästa för att se till så att barnet låter hundarna vara ifred men en aktiv och viljestark 1,5 åring är allt annat än pålitlig.

Hade hunden varit större eller barnet mindre så hade mitt råd varit att göra sig av med hunden. Nu finns kanske alternativet bättre koll/stäng undan hunden och hoppas på att barnet (som ändå börjar bli lite halvstort) får bättre impulskontroll snart. Å andra sidan, om en 3-4 är kanske hunden blir ännu mer sur gubbe pga ålder. Men då kanske man kan fatta nytt beslut då.

 

[Raderad medlem 94602]

En hund som är stabil nog tål att ett barn kommer för nära tex råkar slänga sig i soffan el liknande även om den har integritet
En hund som inte fixar det ska inte bo i ett hem med barn för varken sin eller barnets skull. Den dagen ett misstag uppstår med en öppen grind eller någon glömmer sig och vänder ryggen till kan bli mycket tråkig.

Angående att omplacera en sådan hund så beror det på hur låg toleransnivå hunden har. Är problemet ringa, så kanske. Men det är ett stort ansvar att omplacera en hund som bits, ffa när det gäller barn. Jag vet inte många jag litar tillräckligt på som hundägare att jag skulle ge dem det ansvaret då barn finns överallt i vårat samhälle. Jag skulle troligtvis ta bort en sådan hund.

Absolut att en hund får morra. En tydlig kommunikation som är viktig. Och den ska tas på allvar. En hund som ofta behöver säga till med morr eller annan kommunikation bor inte under situation som är bra för den som individ.

 

[Lovisaleonora]

Jag tycker också det är skillnad om vi pratar papillon och om vi snackar rottweiler.

 

[Raderad medlem 94602]

Jag tycker också det är skillnad om vi pratar papillon och om vi snackar rottweiler.

Fysiska skador ja.
Dock tråkigt om ett barn ska få en rädsla el osäkerhet för hundar eller ett ärr i ansikte av ett pappisbett för det kan också hända.

 

[Lovisaleonora]

Fysiska skador ja.
Dock tråkigt om ett barn ska få en rädsla el osäkerhet för hundar eller ett ärr i ansikte av ett pappisbett för det kan också hända.

Visst kan det hända. Men handen på hjärtat, jag har sett många fall där föräldrar bedyrar att hunden aldrig blir förföljd av barn, men så snart föräldern är ute så börjar barnet terrorisera hunden,förfölja den och även den hund som går undan blir utsatt.

Jag blev själv uppfostrad av en fralla, varken jag eller syrran är hundrädda. Och jag skulle aldrig någonsin släppa fram barn till rottweilern, ever. Det är för mig skillnad på storlek. Och på ungar.

 

[Raderad medlem 94602]

Visst kan det hända. Men handen på hjärtat, jag har sett många fall där föräldrar bedyrar att hunden aldrig blir förföljd av barn, men så snart föräldern är ute så börjar barnet terrorisera hunden,förfölja den och även den hund som går undan blir utsatt.

Jag blev själv uppfostrad av en fralla, varken jag eller syrran är hundrädda. Och jag skulle aldrig någonsin släppa fram barn till rottweilern, ever. Det är för mig skillnad på storlek. Och på ungar.

Jag blev biten i benet av en liten kanintax som 8-10 åring när jag klev in genom grinden hos en vän. Blodvite, stelkrampsspruta och det tog tid att komma över osäkerheten runt skällande hundar.
Jag skulle aldrig chansa med ett barn.

 

[tuaphua]

Jag har en just Papillon som jag inte skulle vilja lämna med barn.
Hon är osäker och skulle eventuellt kunna bita ett barn om hon blir trängd. Förmodligen skulle hon varna och hota först. Men ignoreras det kan hon nog bita för att freda sig.

Förmodligen skulle det inte bli några allvarliga fysiska skador på barnet.
Och jag förstår helt att med en tex Cane Corso kan det bli värre även om den inte tar i en hälften av sin styrka.

Men för min del så hade jag ändå inte velat utsätta vare sig barn eller hund för ett sånt läge.
Hunden blir knappast mindre osäker av att sättas i situationer den inte klarar att lösa riktigt.
Och ett litet pappi-nafs kan skrämma en del barn rejält.
En släkting blev biten utan blodvite av en yorkie som liten och var rädd i flera år(innan vi terapiade med mina dåvarande coola pappisar) och är fortf mer osäker än normalt.

Så att någon hund tål det och att någon människa tål det betyder inte att det är lämpligt för alla.

Jag hade sett till att aldrig lämna hund och barn själva i det här läget.
Ska de funka måste de få en annan relation till varann. Och innan det(om det går..) hade jag inte velat riskera barnets hälsa eller att hunden blir värre.
Tränare som hjälper på plats tycker jag känns klok.

 

[dender]

Vad har det med saken att göra?

Då vet man hur fort det kan gå, att trots man tror sig ha koll är barnet kanske i andra änden av huset eller så vill hunden absolut ha närhet och kärlek samtidigt som barnet är i värsta åldern.

 

[ginnies]

Då vet man hur fort det kan gå, att trots man tror sig ha koll är barnet kanske i andra änden av huset eller så vill hunden absolut ha närhet och kärlek samtidigt som barnet är i värsta åldern.

Nu hade ju barnet vid upprepade tillfällen trakasserat hunden.
Det är inte samma som att något kan gå fort en "enstaka gång"

 

[Raderad medlem 94602]

Nu hade ju barnet vid upprepade tillfällen trakasserat hunden.
Det är inte samma som att något kan gå fort en "enstaka gång"

Om situationen uppstår upprepaade gånger känns det hela än värre för både hundens trivsel och barnets hälsa

 

[Badger]

Vi fick noggranna instruktioner att vi inte fick hålla på med hunden. Och det gjorde vi ju ändå. Som barn gör, när föräldrar inte är där.

"Nej, håll inte på med henne - låt henne vara ifred" Vi fortsatte, och snäpp! fick vi ett nafs.

Jag vidhåller - bra lärdom. Hunden var nog ungefär lika pressad som andra medlemmar av en familj.

I det här fallet tycker ju hunden distinkt illa om en viss familjemedlem men låter alla andra klappa och gå nära? Dvs det verkar inte alls handla om att pojken ska lära sig hantera hunden och gå på lite nitar, han får ju inte ens gå nära utan morr? Medan barn 2 får gå nära, klappa, gosa, krama osv.

Ena barnet har inte gjort något mot hunden såvitt ts vet sedan han blev äldre? det var när han var 1 och hunden var jätteavundsjuk och barnet var hårdhänt som hunden lärde sig tycka illa om barn 1? När barn 2 kom så förändrades inte allt lika radikalt? Så barn 2 är inte illa omtyckt.

Så frågan är hur bra känsla för djur (och sig själv?) barn 1 får av att bara rätt och slätt få infon, hunden tycker illa om dig personligen, du var hårdhänt när du var 1 år. Rör inte hunden, lillasyster får krama och pussa. Alla tänker sig att femåringen definitivt gjorde fel, men ts själv kan kliva på hunden utan att riskera bli biten... dvs hunden har självkontroll även om den sover och även om den vaknar av plötslig smärta, så länge den gillar personen? Det är ju så svårt att skylla på någon som var 1-3 när det gick åt skogen. Det är liksom aldrig en tvåårings fel? är det?

(Jag har inte hund såklart, men har vuxit upp med släktinghundar och aldrig blivit biten. Men jag tänker mig känslan som barn av att vara hatad av hunden, inte älskad och det gör lite ont i mig. Sedan när den hunden var 13 hade lite ont och blev fruktansvärt avundsjuk på mattes bebis, morrade och var arg, så avlivades han. Han var van vid barn, mig, jag hade hängt i hans päls när jag lärde mig gå (en Saluki), men ändå klarade han inte avundsjukan med en ny liten krypande på golvet på äldre dar.)

 

[ginnies]

I det här fallet tycker ju hunden distinkt illa om en viss familjemedlem men låter alla andra klappa och gå nära? Dvs det verkar inte alls handla om att pojken ska lära sig hantera hunden och gå på lite nitar, han får ju inte ens gå nära utan morr?

Men just det barnet hade ju trakasserat( tillåtits) hunden , varit hårdhänt, klåfingrig o bråkat.Med hunden.
Som TS skrev.
Hunden minns och kan inte förlåta.

 

[ginnies]

Det är liksom aldrig en tvåårings fel? är det?

Självklart inte, det är föräldrarnas fel.
Tycker synd om hunden, och det är nog inte så många härinne som tror jag skulle tycka det.

 

[Badger]

Nu tänkte jag inte bara på dig, utan att det allmänt är så tabu med morr och man hellre vill att hunden ska gå iväg. Min poäng var att en hund som morrar inte behöver vara mer arg, obekväm eller aggressiv än en hund som går undan.

Morr är ju bara en kommunikation att hunden vill ha avstånd. Precis som att gå undan är, eller titta bort, gäspa osv. Det ena eller andra leder inte till mer bett eller större aggression.

Så varför är inte morrande okej?

Det är ett, du ska flytta på dig! istället för ett -jag flyttar på mig?
Så om barnet ska in i köket och hunden är i dörröppningen och morrar så får ju barnet inte gå in i köket. Om hunden går undan så kan barnet/gäster gå in i alla rum i ett hus, kök, toa, sovrum osv.

Nu kanske jag gör hundar smartare än vad de är men jag vet att hunden vi kände gick undan från mammas säng om han låg i hennes säng och hon gick in i rummet (hon är allergisk). (delat sommarställe) Men om hon gick in i min gammelmormors rum och tänkte -där ska han inte ligga. Då morrade han. Dvs han visste att han hade rätt att vara i gammelmormors säng och bestämde över mamma där, men att mamma bestämde över sin säng (själv kunde jag krypa upp till honom och gosa).

Så jag personligen uppfattar att en hund som morrar bestämmer över var jag får vara. Och jag går definitivt undan för morrande hundar. Går inte förbi in i ett rum el dyl.

(Släktens hundar har inte morrat så i allmänhet (utom för sängen som en fick vara i då...) så jag hoppar till lite och tänker inte gå nära. Hörde om en hund som brukade ställa folk i tvättstugekorridoren i ett studentboende genom att morra, dvs gick inte undan utan då fick folk inte tvätta den dagen om ägaren var i tvättstugan bredvid helt enkelt, men hade de tur fick de i alla fall backa tillbaka hem, annars fick de stå kvar tills ägaren kom. )

 

[Badger]

Men just det barnet hade ju trakasserat( tillåtits) hunden , varit hårdhänt, klåfingrig o bråkat.Med hunden.
Som TS skrev.
Hunden minns och kan inte förlåta.

Och hunden var säkert avundsjuk när bebin kom och tog över hundens position?

Ja hunden minns och kan inte förlåta, eller ägarna har inte heller försökt hjälpa hunden att förlåta? Utan förstärkt beteendet genom att bekräfta det och hålla barnet borta, medan de låter det andra barnet klappa och hålla på. Hunden vet att det är ok att inte gilla det här barnet även om barnet vuxit till sig och inte varit hårdhänt på många år.

Barnet är 5, dvs inte jättemoget. Det är synd om barnet också. Om han sedan råkade ramla över hunden, ville klappa -för en gångs skull? ledsen var han ju över att hunden hatar honom. Eller -femåring, vill minsann visa att, något, testa. Så är det fortfarande ett barn som inte får vara med i familjen helt. Och får höra att det är hans eget fel -för han var en elak ettåring som får skylla sig själv.

Ettåringar och femåringar skyller inte sig själva. Det är synd om honom och säkert inte bra för honom att identifiera sig som hatad?

Men just det barnet hade ju trakasserat( tillåtits) hunden , varit hårdhänt, klåfingrig o bråkat.

Det är ju inte ett ondskefullt, elakt barn. Utan föräldrar som inte kunnat vägleda i rätt tid? Det är två det är synd om, en hund och ett barn. En hund tillåts morra åt och hata en familjemedlem och dela hem med någon den anser är opålitlig ett barn får lära sig och internalisera i sig själv att djur hatar honom.

Själv känns det som att barnet behöver träffa andra djur som tycker om honom. Och hunden behöver lära sig att lita på barnet. (Fast jag äger ingen hund så jag förstår inte alls att man tycker det är ok om de biter barn i ansiktet.)