OK, nu har jag hunnit titta igenom filmen (och den andra också) igen. Till att börja med överskattade jag nog hur mycket han ser ut att försöka lugna sig själv, delar av det var det mer upprätta kroppsspråket men det är kombinerat med att kroppen blir kortare och stötigare i rörelserna istället så det var inte vad jag först trodde. Med det sagt tror jag fortfarande att nosandet är försök att lugna/distrahera sig själv, så jag skulle låta honom vistas på "nosvänliga" områden, där det finns gott om dofter att intressera sig för om han vill. Kanske även köra aktivt nosarbete i någon form,
om han gillar det (det inte innebär någon stress eller press för honom)
och han är i skick att faktiskt klara av det.
Han ser ut att gå runt i en cykel i filmen, där han omväxlande söker trygghet och skannar av omgivningen för hot. Tryggheten finns innanför den andra hunden mot väggen, men den väggen är full av vinklar och vrår, dörrar och fönster... Där tycker jag det är bra att både tillrättalägga miljön (ge honom en
trygg trygghet, alltså något som är pålitligt som ett stöd utan att förändras vart tredje steg) och stoppa honom från att konfrontera potentiella faror (undersöka alla förändringar). Det andra han gör är att skanna av så det inte är något hemskt på gång utifrån, i samband med det söker han kontakt med dig och slickar sig upprepade gånger om munnen. Jag tolkar det som att han söker stöd, men inte får det. När det gäller "händer det nåt"-kollandet hade jag låtit honom
stanna och titta om han visar att han behöver det, men inte gå fram och söka av så konfronterande som han gör i filmen.
Jag själv är inte (längre) något fan av att ignorera rädslor, jag tycker att en rädd hund ska få tröst. Inte "ojojoj!"-tröst, men fysisk närhet, stöd och kontakt. Jag struntar inte i ett skrämt barn, jag struntar inte i en skrämd hund. I många fall tror jag det är bra att gemensamt undersöka källan till oro tillsammans med hunden, men ser faktiskt ljudrädslor som ett undantag. I situationen i första filmen hade det sannolikt inte gjort någon skillnad när han varit pressad så länge, men
jag tror att "tröst" kan hjälpa i mer akuta faser. Likaså på gården, där ni bara skulle "vara" utan att något nytt skulle hända hela tiden, där hade jag valt att låta hunden söka fysiskt och psykiskt stöd hos mig.
Jag har provat en pulsmätare på Monster för ett tag sedan, om du kan låna (eller för all del köpa, men de är dyra!) en sådan tycker jag de är ett jättebra verktyg. Man får svart på vitt hur hunden påverkas i situationer, och kan få tänka om en hel del. (Själv håller jag tex låda närmast konstant så fort Monster blir spänd numer, förut var jag övertygad om att han blev värre om jag kommunicerade verbalt med honom i det läget men med pulsmätaren kunde jag se pulsen sjunka från ~200 till ungefär hälften på någon sekund så fort jag började prata med honom - kroppsspråket förändrades inte lika snabbt, men fortsatte jag pladdra så mjuknade även det efter en stund. Och numer sker även den förändringen mycket snabbt, i min tolkning för att han lärt sig att jag inte kommer att "överge" honom igen.)
Jag vill påpeka att jag har mycket mindre erfarenhet och utbildning än många andra, tex
@Blandrastik vet garanterat mer än jag! Men poängen med diskussionsforum är - tycker jag
- att man kan få många olika vinklar, så jag delar med mig av min också. Jag håller dock med om att rädslor är något man ska ta på allvar, och tycker du borde vända dig till någon med god erfarenhet av sådana problem som förhoppningsvis kan ge dig verktyg att hantera det hela. Jag tycker
inte den här hunden verkar vara bara lite orolig, utan faktiskt rejält rädd! Du beskriver också upprepade försök att fly... Rädslor är lite som klådor, det är lätt att både till viss del avfärda och till viss del vänja sig vid, men det är vidrigt för den som lever med det.
Jag hoppas du kommer till rätta med det och/eller skaffar hjälp, men tills vidare tycker jag absolut att du ska ge honom total semester från alla former av utmaningar.
