- Svar: 52
- Visningar: 7 652
Min farmor fyllde 97 förra fredagen. Vi samlades i min fasters trädgård och åt tårta och pratade gamla minnen, precis som vi brukar göra i slutet av augusti varje år. Farmor skrattade, skålade i sherry och konstaterade nöjt att hon minsann lyckats få med sig båda hörapparaterna idag. Hon blev så glad för korsordstidningen och krukväxten hon fick i present.
Två dagar senare åkte farmor in på sjukhus med andningssvårigheter och hjärtsvikt. Jag ställde in mig på att avboka min flygbiljett tillbaka till Skottland, men farmor piggnade till riktigt bra efter ett par dagar och jag bestämde mig för att flyga tillbaka som planerat i onsdags. Det såg ut som att hon lyckats lura döden ännu en gång.
Vid lunchtid idag fick jag besked om att hon blivit sämre. Hon har vatten i lungorna, men de kan inte ge henne mer vätskedrivande medicin eftersom att blodtrycket är för lågt. Först när den blodtryckshöjande medicinen börjat verka kan de åtgärda vattnet i lungorna.
I eftermiddags skrev pappa och berättade att farmor nu fått enskilt rum på sjukhuset, och att han och hans systrar fått lov att komma och hälsa på henne (vilket inte gått tidigare p.g.a corona).
För 1 timme sedan skrev han och sa att farmor nu får morfin, att det går mot slutet och att han blir kvar hos henne på sjukhuset under natten. De tillåter nu besök från samtliga anhöriga, så min bror är på väg ner från Göteborg för att träffa henne en sista gång.
Och jag känner liksom att jag går sönder lite. Min älskade, fina farmor som har spelat en så stor roll under min uppväxt. Jag har sådan ångest över att jag åkte hem medan hon fortfarande låg på sjukhus, även om det då såg ut att ordna sig och även om jag vet att det inte fanns något jag kunnat göra. Jag har sådan ångest över tanken på hur ledsen världens bästa pappa måste vara, och vad de går igenom där borta nu. Jag har sådan ångest över allt jag önskar att jag hade frågat henne, pratat med henne om, men aldrig gjorde.
Vi har ju naturligtvis varit väldigt lyckligt lottade som har fått ha farmor med oss såhär länge, och jag vet att hon verkligen levt på övertid de senaste åren. Varje gång jag träffat henne det senaste året har jag på sätt och vis hanterat det som om det vore sista gången, just för att jag vet hur fort det kan gå utför när man är så gammal som hon är. Jag gör detsamma med mormor, som är 98 och om möjligt ännu skröpligare än farmor.
På flera sätt är det nog skönt för henne att det kanske är över nu, att kroppen kanske kan få sluta kämpa efter ett långt liv med x antal fysiska åkommor men där hon ändå kunnat bo hemma i sin egen lägenhet hela tiden. Och det var ju väntat, på sätt och vis. Men när hon blev bättre där i onsdags trodde jag verkligen att hon skulle ta sig igenom det här också. Det ser det inte ut som att hon kommer att göra.
Det är så väldigt sorgligt alltihop, och jag behöver skriva av mig lite. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra med mig själv, eller var jag ska ta vägen. Jag pendlar mellan att bara gråta och att känna mig helt tom. Tanken på att min älskade farmor kan ligga och dö i just exakt denna minut, utan att jag vet om det, är outhärdlig.
Ska jag försöka flyga tillbaka till Sverige genast för att kanske hinna träffa henne en sista gång? Kommer jag att hinna? Blir jag ens bli insläppt på sjukhuset?
Ska jag sitta kvar här i Skottland och bara vänta på att få det där samtalet där pappa berättar att hon gått bort? Är det där "sista mötet" kanske överskattat, vore det bättre för oss båda om mitt sista minne av farmor var sittandes i solen med ett sherryglas i högsta hugg?
Jag vet inte vad jag vill, eller borde, eller ska. Men kanske kan det hjälpa att ha fått ner tankarna i skrift här på Buke, som stöttat mig genom så mycket redan.
Två dagar senare åkte farmor in på sjukhus med andningssvårigheter och hjärtsvikt. Jag ställde in mig på att avboka min flygbiljett tillbaka till Skottland, men farmor piggnade till riktigt bra efter ett par dagar och jag bestämde mig för att flyga tillbaka som planerat i onsdags. Det såg ut som att hon lyckats lura döden ännu en gång.
Vid lunchtid idag fick jag besked om att hon blivit sämre. Hon har vatten i lungorna, men de kan inte ge henne mer vätskedrivande medicin eftersom att blodtrycket är för lågt. Först när den blodtryckshöjande medicinen börjat verka kan de åtgärda vattnet i lungorna.
I eftermiddags skrev pappa och berättade att farmor nu fått enskilt rum på sjukhuset, och att han och hans systrar fått lov att komma och hälsa på henne (vilket inte gått tidigare p.g.a corona).
För 1 timme sedan skrev han och sa att farmor nu får morfin, att det går mot slutet och att han blir kvar hos henne på sjukhuset under natten. De tillåter nu besök från samtliga anhöriga, så min bror är på väg ner från Göteborg för att träffa henne en sista gång.
Och jag känner liksom att jag går sönder lite. Min älskade, fina farmor som har spelat en så stor roll under min uppväxt. Jag har sådan ångest över att jag åkte hem medan hon fortfarande låg på sjukhus, även om det då såg ut att ordna sig och även om jag vet att det inte fanns något jag kunnat göra. Jag har sådan ångest över tanken på hur ledsen världens bästa pappa måste vara, och vad de går igenom där borta nu. Jag har sådan ångest över allt jag önskar att jag hade frågat henne, pratat med henne om, men aldrig gjorde.
Vi har ju naturligtvis varit väldigt lyckligt lottade som har fått ha farmor med oss såhär länge, och jag vet att hon verkligen levt på övertid de senaste åren. Varje gång jag träffat henne det senaste året har jag på sätt och vis hanterat det som om det vore sista gången, just för att jag vet hur fort det kan gå utför när man är så gammal som hon är. Jag gör detsamma med mormor, som är 98 och om möjligt ännu skröpligare än farmor.
På flera sätt är det nog skönt för henne att det kanske är över nu, att kroppen kanske kan få sluta kämpa efter ett långt liv med x antal fysiska åkommor men där hon ändå kunnat bo hemma i sin egen lägenhet hela tiden. Och det var ju väntat, på sätt och vis. Men när hon blev bättre där i onsdags trodde jag verkligen att hon skulle ta sig igenom det här också. Det ser det inte ut som att hon kommer att göra.
Det är så väldigt sorgligt alltihop, och jag behöver skriva av mig lite. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra med mig själv, eller var jag ska ta vägen. Jag pendlar mellan att bara gråta och att känna mig helt tom. Tanken på att min älskade farmor kan ligga och dö i just exakt denna minut, utan att jag vet om det, är outhärdlig.
Ska jag försöka flyga tillbaka till Sverige genast för att kanske hinna träffa henne en sista gång? Kommer jag att hinna? Blir jag ens bli insläppt på sjukhuset?
Ska jag sitta kvar här i Skottland och bara vänta på att få det där samtalet där pappa berättar att hon gått bort? Är det där "sista mötet" kanske överskattat, vore det bättre för oss båda om mitt sista minne av farmor var sittandes i solen med ett sherryglas i högsta hugg?
Jag vet inte vad jag vill, eller borde, eller ska. Men kanske kan det hjälpa att ha fått ner tankarna i skrift här på Buke, som stöttat mig genom så mycket redan.
Det kommer lätta! 
