Min far, kvinnohataren

[Mabuse]

Det kan också bero på ointresse att titta efter, eftersom insikt är ett hot mot ordningen eller det egna samvetet.

Om man inte ser patriarkatets effekter är man nog blind.

Ja, det finns såklart en massa anledningar till att man inte får syn på den.

 

[Petruska]

Dessutom är det ju en del av problemet att det ens antas finnas en andra sida av myntet, att män och kvinnor har fundamentalt olika tänkesätt och perspektiv på tillvaron. Just den tanken är ju roten till hela problemet. Att man gör sig själv och andra till män och kvinnor i första hand, istället för till människor.

Sen är det såklart så att man ser olika saker från olika positioner, men att man skulle behöva väga in den privilierades blindhet för sitt eget privilegium som bevis på att det inte finns någon ordnande struktur verkar knasigt. Ungefär som att tänka att om kungen inte tycker han är priviligierad, då finns det nog inget klassamhälle.

Ja, det är intressant. Redan när någon ur den här kategorin män hoppar in på forumet och i stort sett som debutinlägg skriver "om ni vill få den andra sidans syn på saken", visar de ju att de inte fattar ett dyft av diskussionen. Då vet alla - utom mannen - vad som kommer att följa.

Tyvärr har vi ju deras omotiverat goda självförtroende att hantera, och det brukar ju ta en liten tid innan de riktigt ser sina tillkortakommanden.

 

[mandalaki]

Det vore nog lättare om vi pratade via PM om du känner jag är så hemsk som kommenterar här, vad tycker du om det?

Tänker du skicka bilder?

 

[Lovisaleonora]

Återigen, du definierar er/dig själv som "skarp och upplyst". Kom igen?

Jag tar den senaste av flera kommentarer om just uttalandet att en kvinna tycker sig själv och andra kvinnor vara skarpa och upplysta.

VAD är så fruktansvärt anstötligt i att formulera något positivt om sig själv och/eller sin omgivning? Inser du själv hur absurt det är att flera gånger raljera över detta?

Om en man hade gjort samma sak, t ex i media (omnämnt sig och "sin" grupp som skarp och upplyst) vågar jag säga att få eller ingen hade höjt ett ögonbryn.

Du behöver inte dela åsikten, men att flera gånger ifrågasätta att den ens uttalas? Wow.

 

[Mammas]

Alla är ju verkligen inte samma. Men vad menar du med att det "faller" ?

Jag menar att ditt argument faller, eftersom ingen blir en i gänget direkt och alla känner av hur ett gäng fungerar innan/medan de blir en del av det.

 

[athena_arabians]

Jag tar den senaste av flera kommentarer om just uttalandet att en kvinna tycker sig själv och andra kvinnor vara skarpa och upplysta.

VAD är så fruktansvärt anstötligt i att formulera något positivt om sig själv och/eller sin omgivning? Inser du själv hur absurt det är att flera gånger raljera över detta?

Om en man hade gjort samma sak, t ex i media (omnämnt sig och "sin" grupp som skarp och upplyst) vågar jag säga att få eller ingen hade höjt ett ögonbryn.

Du behöver inte dela åsikten, men att flera gånger ifrågasätta att den ens uttalas? Wow.

Vi är kvinnor, det är självklart att vi inte får säga att vi är bra på något. Möjligtvis kan vi medge det om en man upplyst oss om det först.

 

[monster1]

Det jag funderar över nu är hur vi varje gång går i fällan och låter den där nya användaren dra tråden fullständigt från sitt ämne. Vi borde lära oss att fullständigt ignorera istället för att låta dom få så mycket utrymme...

 

[Hyacinth]

Det jag funderar över nu är hur vi varje gång går i fällan och låter den där nya användaren dra tråden fullständigt från sitt ämne. Vi borde lära oss att fullständigt ignorera istället för att låta dom få så mycket utrymme...

Ja, men å andra sidan vibrerar jag av lycka över alla sanslöst kloka, välformulerade medlemmar som ger svar på tal. Jag älskar buke ibland. Det är mer än mothugg, det är ren magi att läsa.

 

[Lovisaleonora]

Det jag funderar över nu är hur vi varje gång går i fällan och låter den där nya användaren dra tråden fullständigt från sitt ämne. Vi borde lära oss att fullständigt ignorera istället för att låta dom få så mycket utrymme...

Fast jag tycker nog det är värre att bara stuva under mattan. Vissa fenomen ska ifrågasättas och diskuteras. Förhoppningsvis ger det fler läsare en alternativ bild av verkliga situationer.

 

[snow]

@snow du beskriver väldigt bra hur förtryck reproduceras även av dem som tillhör den förtryckta gruppen. Känner så mycket igen mig i den där kvinnoföraktande tjejen som inte kan/vill identifiera sig med andra kvinnor. Jag har fortfarande ofta problem med min könstillhörighet (betraktar mig som cis-kvinna, bör tilläggas) men känner att jag har mycket lättare för kvinnor i allmänhet och min egen kvinnlighet efter att i vuxen ålder ha nördat in mig på feminism. En del av det ligger nog i att kunna ha någon slags nyfiken distans till patriarkatet. Att peta i det, forska i och försöka förstå det, istället för att bara uthärda det.

Stor, fet igenkänning på detta. Jag har ofta känt mig utanför i kvinnliga umgängen; en känsla av att inte riktigt passa in liksom. Framför allt som tonåring och i yngre 20-års åldern (jag är 29 nu). Det gjorde mig stundtals lite bitter gentemot kvinnor och kvinnlighet tror jag. Jag ville känna samhörighet och ha kvinnliga vänner, men jag hittade inte riktigt något sammanhang där jag kände mig bekväm. Det lossnade delvis när jag lärde känna tjejer som var mer lika mig - de fanns ju faktiskt! - och när jag insåg att feminism kunde ge mig ett svar på varför jag hade problem med att hitta "min plats".

 

[mandalaki]

Ja, men å andra sidan vibrerar jag av lycka över alla sanslöst kloka, välformulerade medlemmar som ger svar på tal. Jag älskar buke ibland. Det är mer än mothugg, det är ren magi att läsa.

Ja, @snow och @Trani var ett under av klockrena, lättbegripliga förklaringar igår

 

[monster1]

Fast jag tycker nog det är värre att bara stuva under mattan. Vissa fenomen ska ifrågasättas och diskuteras. Förhoppningsvis ger det fler läsare en alternativ bild av verkliga situationer.

Förvisso, men det demolerar huvudämnet fullständigt och personen som har det här beteendet att klampa på får ännu mer yta att breda ut sig på.

 

[mandalaki]

Stor, fet igenkänning på detta. Jag har ofta känt mig utanför i kvinnliga umgängen; en känsla av att inte riktigt passa in liksom. Framför allt som tonåring och i yngre 20-års åldern (jag är 29 nu). Det gjorde mig stundtals lite bitter gentemot kvinnor och kvinnlighet tror jag. Jag ville känna samhörighet och ha kvinnliga vänner, men jag hittade inte riktigt något sammanhang där jag kände mig bekväm. Det lossnade delvis när jag lärde känna tjejer som var mer lika mig - de fanns ju faktiskt! - och när jag insåg att feminism kunde ge mig ett svar på varför jag hade problem med att hitta "min plats".

Jag hade också igenkänning på det @Trani beskrev. Och, för att gå hela trådvarvet runt, så tror jag att det hängde ihop med min pappa. Han lärde mig mitt kvinnoförakt. Jag växte upp i tron att min mamma var lite korkad, eftersom han behandlade henne som det. Jag var nog över 30 när jag fattade vem av de två som hade skarpast hjärna. Jag hade också då fått syn på mitt kvinnoförakt och när jag bara förstod det var det lätt att hantera (bort) det, med de feministiska verktyg jag hade fått redan tidigare. Jag hade en referensram att förstå det utifrån.

 

[snow]

Jag hade också igenkänning på det @Trani beskrev. Och, för att gå hela trådvarvet runt, så tror jag att det hängde ihop med min pappa. Han lärde mig mitt kvinnoförakt. Jag växte upp i tron att min mamma var lite korkad, eftersom han behandlade henne som det. Jag var nog över 30 när jag fattade vem av de två som hade skarpast hjärna. Jag hade också då fått syn på mitt kvinnoförakt och när jag bara förstod det var det lätt att hantera (bort) det, med de feministiska verktyg jag hade fått redan tidigare. Jag hade en referensram att förstå det utifrån.

Jag har också börjat värdera min mamma mycket högre sedan jag fick mitt s.k. feministiska uppvaknande. Har alltid varit "pappas flicka" och värderat hans kvalitéer mycket högre än mammas, trots att han kan vara en egoistisk skitstövel ibland. Jag har alltid tyckt att jag är mer lik pappa också, men faktum är ju att jag har 50 % av generna från respektive förälder. Jag är lik min mamma på många sätt, men har inte velat kännas vid det riktigt. Tragiskt egentligen!

 

[Lady_S]

Förvisso, men det demolerar huvudämnet fullständigt och personen som har det här beteendet att klampa på får ännu mer yta att breda ut sig på.

Jag är lite kluven... Jag uppskattade verkligen en del av svaren han fick! De gav mig någonting, jag lärde mig saker.

För er som funderar på er roll i mansdominerade grupper så rekommenderar jag "Det finns en särskild plats i helvetet för kvinnor som inte hjälper varandra". Risken finns att man går från en "accepterad" roll till en annan, det gjorde åtminstone jag.

/Lady_S

 

[mandalaki]

Jag har också börjat värdera min mamma mycket högre sedan jag fick mitt s.k. feministiska uppvaknande. Har alltid varit "pappas flicka" och värderat hans kvalitéer mycket högre än mammas, trots att han kan vara en egoistisk skitstövel ibland. Jag har alltid tyckt att jag är mer lik pappa också, men faktum är ju att jag har 50 % av generna från respektive förälder. Jag är lik min mamma på många sätt, men har inte velat kännas vid det riktigt. Tragiskt egentligen!

Fet igenkänning, som du skulle säga! Möjligen med undantag för att jag inte tror att jag är lik min mamma. Eller så är jag fortfarande inte förmögen att se våra likheter.

 

[CillaW]

Asgarv i repris: ( @CillaW )

"Ett exempel kommer från kvinnliga ortopeders förenings möte i Stockholm i höstas.

Sju-åtta kvinnliga ortopeder sitter i bastu på högsta våningen på konferenshotell i Stockholm. Vi pratar med varandra, diskuterar och har det väldigt trevligt.
In kommer en man i 60-årsåldern som bara inte kan låta bli att lägga sig i vårt samtal. Det är nästan så han säger "sitter ni här alldeles ensamma, flickor?"
Han berättar hur mycket pengar han tjänar, hur ofta han bor på hotell, hur mycket han reser etc etc osv. Jag Jag Jag.

Vi ignorerar honom så gott vi kan men han ger sig inte, här ska tuppas i hönsgården och de här flickorna (vuxna kvinnor i åldrarna 25-55) ska få förmånen att ta del av en Mans åsikter, som är mycket bättre än våra. Vi tröttnar till slut och säger "Kan du vara snäll och sluta störa oss? Vi diskuterar med varandra och är inte intresserade av dina åsikter"
Han blir lite paff och lite purken men han har ju hört att vi pratar om nåt som låter som sjukvård. "Ja, hörni, är ni sjuksystrar?"

"Nej. Vi är ortopedläkare."

Ger han sig? Nej Han fortsätter lägga sig i. Vi ignorerar nu aktivt. Han spricker nästan av förnärmelse och till slut tar han till det ultimata vapnet som får alla kvinnor att dåna av lycka:

Han börjar göra armhävningar. På golvet. Naken. I en trång bastu.

Vi skrattar."

Jaaaa, en klassiker!

 

[Migo]

Jag är lite kluven... Jag uppskattade verkligen en del av svaren han fick! De gav mig någonting, jag lärde mig saker.

För er som funderar på er roll i mansdominerade grupper så rekommenderar jag "Det finns en särskild plats i helvetet för kvinnor som inte hjälper varandra". Risken finns att man går från en "accepterad" roll till en annan, det gjorde åtminstone jag.

/Lady_S

Ja, den är bra!

 

[Migo]

Jaaaa, en klassiker!

Den borde förevigas i nån slags GIF.

 

[Petruska]

Jag har också funderat på det. Men min erfarenhet hittills är nog att den sortens nya medlemmar itare tonar ner om man hanterar dem med fasthet snarare än nonchalans

Fastheten får dem att avslöja sig snabbare och det verkar minska risken för att de får en massa pepp bara för att de är män.