Min far, kvinnohataren

[Badger]

Knappast, dessutom hade jag gärna velat dansa balett men det finns tyvärr inte utrymme att göra allt man vill. Kan inte heller se att balett skulle vara könskodat, ytterst få saker är det idag.

Propaganda är ett bättre ord än teori.

Hm du menar att det är feministernas fel att det är fler flickor än pojkar på balettlektionerna och det är feministernas fel om en pojke som dansar balett skulle bli retad av andra pojkar. Liksom det är feministernas fel om en pojke får veta av pojkar och flickor att rosa stövlar betyder att man är en flicka.

Om du går in på förälder så finns där en jätteond feminist som berättar att hennes son var tvungen att sluta rida eftersom han blev retad av de andra pojkarna. Hon borde faktiskt låta bli att nämna det bara så att folk inte får för sig att det är kvinnligt könskodat att rida speciellt bland pojkar i 7-12 årsåldern.

 

[Borttaget konto]

Apropå trådstartens frågeställningar.

Jag skulle absolut inte kalla min far för kvinnohatare, han är väldigt långt ifrån att vara det och sympatiserar i mångt och mycket med feminismen även om jag nog inte hört honom uttalat identifiera sig som feminist. Däremot generaliserar han ibland om kvinnor och män och kan komma med små kommentarer som inte riktigt håller för en feministisk granskning.

Det händer att jag kommenterar det tillbaka på ett sätt som subtilt motsäger det han precis sagt och ofta håller han då med mig.

Jag tar sällan en direkt konfrontation. Anledningen är bl a att det kan vara väldigt svårt att ha en diskussion, jag har som sagt också märkt att han tenderar att hålla med mig när det inte blir en polariserad debatt och jag ser det nog inte alltid som nödvändigt att ta upp frågan av just den anledningen att jag är övertygad om att han egentligen tycker som jag. Vi har i grunden väldigt lika ideal, men han är en människa som lever i ett sexistiskt samhälle och det visar sig ibland. Jag gör säkert liknande snedsteg, även om jag tror att de är något färre.
I trådstarten nämns slentrian och jag tror det i många fall handlar om att just slentrianmässigt och utan djupare reflektion upprepa vad det sexistiska samhället lärt en om kvinnor och män.

Men när det kommer till grövre saker, sådant som kvinnohat och kvinnoförakt, att konsekvent behandla kvinnor och män på vitt skilda sätt osv, då har jag svårt att se det som enbart ytlig rutin. Då har man nog tagit till sig de sexistiska resonemangen på ett djupare plan, så pass att man inte ändrar åsikt i första taget och oftare än andra vänder sig till en sexistisk förklaringsmodell för att beskriva problem. Det kan förstås också ske ganska omedvetet, men skadan går djupare än hos den som efter en feministisk kommentar på den slentrianmässiga sexismen kan säga "ja det har du rätt i".

Som tur var har jag i min familj sluppit den typen av mer djupgående sexism, jag vet inte hur jag skulle bemöta eller hantera den i ett sådant sammanhang.

 

[Badger]

Nej jag har faktiskt inte stött på det alls, jag förstår vad som menades men har inte stött på det i mitt liv.

Ok, det kan ju vara så, eller så kan du ju vara en av dem som inte lyssnar och inte märker det.

Nej jag missupfattar inte faktiskt, jag håller bara inte med dig Väldigt lätt tycker jag att tolka saker som du gör, men bara för att du tolkar något på det viset behöver det inte vara på det viset, om du förstår vad jag menar? Jag har varit med om kvinnor som inte lyssnar på mig, men jag har faktiskt inte dragit slutsatsen till att det finns något systematiskt bland kvinnor att nedvärdera och inte lyssna på män för den skull. Jag kanske har fel, det kan ju vara så! Men det är ingen slutsats jag skulle dra bara för att jag kan komma på nått fall när det hänt mig.
.

Jag antar att du har läst forskningen bakom allt det här, om talutrymme i klassrummet mellan flickor och pojkar och talutrymmet för kvinnor i grupper med män? Det är inte taget ur luften och egna erfarenheter utan någonting som folk har mätt och kommit fram till, att män lyssnar oftare på män och män får större talutrymme jämfört med kvinnor.

Så det är faktiskt -enligt forskning, milt osannolikt att kvinnorna inte lyssnade på dig för att du var man. Men det är -enligt forskning, extremt sannolikt att männen inte lyssnar på en kvinna för att hon är kvinna.

Man kan exemplifiera med en film kanske till och med, du har väl säkert sett Frost? Pratade flest män eller kvinnor i den filmen? Med två så prominenta kvinnor i filmen kunde man trott att det var fler rubriker till kvinnor. Men största replikutrymmet gick till män. De flesta som sett filmen märker det inte ens, inte jag heller. Så när man märker det är det antagligen mer tydligt än så.

 

[Badger]

Apropå trådstartens frågeställningar.

Jag skulle absolut inte kalla min far för kvinnohatare, han är väldigt långt ifrån att vara det och sympatiserar i mångt och mycket med feminismen även om jag nog inte hört honom uttalat identifiera sig som feminist. Däremot generaliserar han ibland om kvinnor och män och kan komma med små kommentarer som inte riktigt håller för en feministisk granskning.

Det händer att jag kommenterar det tillbaka på ett sätt som subtilt motsäger det han precis sagt och ofta håller han då med mig.

Jag tar sällan en direkt konfrontation. Anledningen är bl a att det kan vara väldigt svårt att ha en diskussion, jag har som sagt också märkt att han tenderar att hålla med mig när det inte blir en polariserad debatt och jag ser det nog inte alltid som nödvändigt att ta upp frågan av just den anledningen att jag är övertygad om att han egentligen tycker som jag. Vi har i grunden väldigt lika ideal, men han är en människa som lever i ett sexistiskt samhälle och det visar sig ibland. Jag gör säkert liknande snedsteg, även om jag tror att de är något färre.
I trådstarten nämns slentrian och jag tror det i många fall handlar om att just slentrianmässigt och utan djupare reflektion upprepa vad det sexistiska samhället lärt en om kvinnor och män.

Men när det kommer till grövre saker, sådant som kvinnohat och kvinnoförakt, att konsekvent behandla kvinnor och män på vitt skilda sätt osv, då har jag svårt att se det som enbart ytlig rutin. Då har man nog tagit till sig de sexistiska resonemangen på ett djupare plan, så pass att man inte ändrar åsikt i första taget och oftare än andra vänder sig till en sexistisk förklaringsmodell för att beskriva problem. Det kan förstås också ske ganska omedvetet, men skadan går djupare än hos den som efter en feministisk kommentar på den slentrianmässiga sexismen kan säga "ja det har du rätt i".

Som tur var har jag i min familj sluppit den typen av mer djupgående sexism, jag vet inte hur jag skulle bemöta eller hantera den i ett sådant sammanhang.

Saken btw ts också, är att om det var min pappa skulle jag starta ett gräl varje gång. Men han är ju värd att gräla med, dvs han kan ändra åsikt (vi har grälat feminism så länge jag kan minnas, med mamma också såklart och min man och väninnor, det är en hobby, de är alla feminister.). Men det är ju svårare med en pappa som inte klarar en diskussion.

 

[Borttaget konto]

Saken btw ts också, är att om det var min pappa skulle jag starta ett gräl varje gång. Men han är ju värd att gräla med, dvs han kan ändra åsikt (vi har grälat feminism så länge jag kan minnas, med mamma också såklart och min man och väninnor, det är en hobby, de är alla feminister.). Men det är ju svårare med en pappa som inte klarar en diskussion.

Ja min pappa kan som sagt ändra åsikt, men att försöka nå det genom gräl eller direkt konfrontation är en onödigt besvärlig väg att gå när han lätt inser sitt misstag av en kommentar som inte är lika polariserande.

Med någon som övht inte vill ändra ståndpunkt och har stora problem med sexistiska föreställningar så är det ju helt andra förutsättningar, jag vet inte hur jag hade agerat då.