min ångest/rädsla!!

[FrontLine_]

Jag vet att jag har dragit upp det tidigare, men jag vet snart inte vad jag ska göra..

Jag blev ju akutsnittad eftersom jag blev sjuk. Aline föddes för tidigt, men allt gick bra. Själva sjukhusvistelsen känns inte ens jobbig längre, aline mår jätte bra och allt rullar på..

Däremot, min rädsla för kejsarsnitt blir bara värre och värre, trots att jag har pratat med läkare, barnmorska, kurator osv..Ingenting tycks hjälpa.
Min syster blev katastrofsnittad för snart två veckor sen.. och det gör inte saken bättre att hon dragit på sig en stor infektion i magen..

Jag är så HIMLA rädd att jag ska tvingas bli snittad igen!
Någon som kännt likadant?

Och kom nu inte och säg att jag ska vara glad för att aline mår bra osv, för det ÄR jag och det är inte det saken handlar om...

 

[ameo]

Sv: min ångest/rädsla!!

Du har varit med om något som i efterhand har blivit mer traumatiskt för dig än det var från början. Jag tror faktiskt att du skulle må bra av att få gå till en typ psykiater/psykolog (jag vet inte skillnaden på dessa ) och verkligen gå till botten med din skräck. För den är inte sund, du mår inte bra av det.

Jag har inte känt likadant, men ändå kanske lite liknande på något sätt. Jag snittades pga förlossningsrädsla första gången - pga att jag inte hann bearbeta min rädsla tack vare strul inne på kvinnokliniken. Och det beslut om snitt som jag behövde för att kunna slappna av och börja bearbeta min rädsla dröjde såpass länge att jag hann jaga upp mig ordentligt innan jag fick beskedet. Så jag känner igen rädslan - även om rädslan i mitt fall var tvärt emot i ditt fall.

 

[millus]

Sv: min ångest/rädsla!!

Din rädsla är på riktigt. Men om man ser på statistiken för snitt så är den inte helt befogad. Jag håller med föregående talare att du behöver proffshjälp!


Sen är det nog bra att du benar ut VAD du är rädd för? Är det själva operationen? Är det att förlora kontrollen? Min erfarenhet när det gäller mig själv, så är det oftast bättre att bena ut exakt vad jag är rädd för!

När jag gjorde mina kejsarsnitt så var min ångest att jag inte hade kontroll över situationen. Att de hämtade mig i en säng på avdelningen och körde iväg mig som ett stycke kött! Jag visste inte ens vart de tog mig, då jag låg ner och inte "hann" med.

Inför tredje snittet tog jag därför kontakt med förlossningen så jag fick komma dit före och de gick en rundvandring med mig för att visa vart jag skulle vara under snittet osv! Detta gjorde att jag kände mig mer delaktig i förlossningen, inte bara som att de skulle ta ut mitt barn!


Lycka till, och tillåt inte detta att hindra dig från att skaffa flera barn! Inga rädslor i världen är större än kärleken till ett barn!

 

[Mammadutt]

Sv: min ångest/rädsla!!

Jag hade traumatisk förlossning med akutsnitt men jag är tvärt om, rädd för att INTE få snitt om jag skulle vara tokig nog att få för mig att skaffa fler barn. Prata med kurator, har inte sjukhuset/MVC erbjudit det? Dom brukar göra det här uppe till de som upplever sin förlossning som vi gör (jag tackade nej orkade inte ens bearbeta det då jag blev erbjuden)

 

[FrontLine_]

Sv: min ångest/rädsla!!

Exakt vad det är jag är rädd för vet jag inte riktigt, men jag skulle tro att det handlar om det här med kontrollen, precis som du säger millus.
Dessutom har jag alltid varit livrädd för sprutor, och det gör ju saken inte lättare..

Jag är jätte glad att det finns kejsarsnitt, för annars hade nog inte jag eller aline levt idag, men ändå! Skulle jag med 100 % veta att det blir snitt nästa gång igen, då skaffar jag nog inte fler barn, så illa är det.

Jag har som sagt pratat med både läkare, barnmorska, kurator osv. Vi har gått igenom hela förlossningen, och en kort stund efter det att jag pratat om det känns det bättre. Men sen bara en tid efter det är rädslan tillbaka igen.

Att vara helt hjälplös, ligga där på bordet medans dom skär i magen, att KÄNNA att dom skär, fast inte känna smärtan skrämmer livet ur mig. Och att inte kunna ta sig därifrån..

Hade jag kunnat, så hade jag förmodligen i vild panik ställt mig upp och sprungit därifrån med magen uppskuren..

 

[ameo]

Sv: min ångest/rädsla!!

Du behöver gå igen om det FLER gånger och förmodligen försöka hitta just VAD det är som skrämmer dig mest.
Sen är ett besök på förlossningen att rekommendera, så att du får mer koll på vad det är som kommer hända.
Kolla om det finns "Aurora"-barnmorskor i ditt landsting. (kan heta ngt annat också) det är dem man går till vid förlossningsrädsla. De gör allt de kan för att hjälpa dig så att du kan få en så bra förlossningsupplevelse som möjligt, oavsett hur barnet föds.

Sen en undran - skulle det kännas bättre för dig att vara sövd vid ett eventuellt kejsarsnitt?
Själv är jag tämligen obekväm med blotta tanken på narkos, är mycket hellre vaken och håller koll på vad som händer. Men vi är ju alla olika.

 

[jennyjenny]

Sv: min ångest/rädsla!!

En del MVC har psykologer knutna till sig. Kanske det kan vara en lösning? Eller kanske psykolog som är knuten till din vårdcentral?
Jag tror som ameo att man måste få gå flera gånger för att få bearbeta sin rädsla. En gång hjälper kanske för stunden, men det handlar om väldigt djupa känslor för dig och det tar man inte hand om i ett nafs.
Det är ju inte meningen att du ska behöva gå och känna såhär utan att du ska få hjälp. Men ibland så måste man stå på sig för att få hjälp och bara det kan vara skitjobbigt. Kan din man eller någon annan hjälpa till och pusha för att du ska få komma till mer samtal?

 

[chrysler]

Sv: min ångest/rädsla!!

Nu har jag inte känt som du eftersom jag är en av dem som kräver snitt för att jag ska skaffa barn öht.

Men din rädsla är ju inte mer onormal än en som är rädd för vaginala förlossningar, du borde naturligtvis få hjälp genom samtal, kanske med psykologer , barnmorskor, läkare,

Är du gravid igen?Borde gå att kontakta mvc för att få råd.
Dock tror jag inte att alla kan "botas" från sina rädslor men man kan ge det några försök.

 

[Mitten]

Sv: min ångest/rädsla!!

Jag tror faktiskt att du skulle må bra av att få gå till en typ psykiater/psykolog (jag vet inte skillnaden på dessa )

*besserwisservarning*
Psykolog är en humanist och psykiatrikern en läkare Vissa säger att psykologer pratar och psykiatriker skriver ut medicin, men det är inte riktigt sant. Psykiatrikern är iallafall läkare och mer medicinskt inriktad.


Jag har också lejsarsnittskräck, men fick som tur var föda vanligt så jag har inga råd att ge tyvärr, förutom att söka hjälp då

 

[jerseyko]

Sv: min ångest/rädsla!!

Jag är också rädd för snitt, och blir räddare för varje dag som går fast jag inte ens är gravid än! Jag funderar ibland helt på att lägga syskon på hyllan just för att slippa råka ut för ett snitt. Även om jag såklart är glad att det finns och det faktiskt räddar liv!

Det var faktiskt min största skräck när jag åkte till förlossningen, det var det enda jag kunde tänka på tills jag kände huvudet rotera i bäckenet att jag faktiskt nog inte kommer bli snittad.

Jag är rädd för ingreppet, att de skär ett stort hål i min mage. Och framför allt är jag rädd för att ligga helt bedövad på en bår och inte se eller känna någonting. Att jag sen fått förklarat för mig att man visst känner hur de drar och sliter i musklerna för mig att få väldigt ont i magen och må illa.

Tyvärr kan man ju inte planera att aldrig behöva föda med snitt, och just nu känns det lite fjantigt att be om hjälp då vi inte planerar att bli gravida än.

 

[chrysler]

Sv: min ångest/rädsla!!

Måste vara jobbigt att ha en sån rädsla.

 

[jerseyko]

Sv: min ångest/rädsla!!

Det är skitjobbigt, och är ju ingenting jag kan göra åt. För krävs det snitt så gör det det, speciellt om det gäller liv eller död. Finns ju ingen i världen som kan garantera mig att graviditeten flyter på bra och både jag å barnet mår bra och att det inte blir ett kejsarsnitt.

Och hur ska man kunna glömma ett kejsarsnitt? Ärret på magen lär ju aldrig försvinna och syns ju betydligt mkt enklare än ett sår i muffen. För inte har då jag speglar på golvet här hemma.

 

[chrysler]

Sv: min ångest/rädsla!!

Jag ser inte mitt ärr om jag inte kollar väldigt noga, dessutom ser jag det inte på mej själv utan måste kolla en spegel..Finns säkert folk som får fula är, de vars man sätter såna metallklämmor tex, men mitt ärr syddes inifrån med tråd som lossnade av sig själv.
Enkelt & snyggt,annars går ju trosorna över ärret ändå.
Då tycker jag det är miljoner ggr värre med ev bristningar man riskerar att få under graviditeten, man vet aldrig var de bestämmer sig för att dyka upp
Men annars så hoppas jag verkligen att folk är glada över det barn de får & inte bara tänker rent kosmetiskt, för på de flesta blir aldrig kroppen densamma efter en graviditet.

 

[chrysler]

Sv: min ångest/rädsla!!

Ett sår i muffen kan ju kännas mer än ett ärr på magen

 

[jerseyko]

Sv: min ångest/rädsla!!

Kosmetiskt tänker inte jag, för jag vet ju att snitten faktiskt hamnar under troskanten! Och jag slipper väl se ett ev. snitt om jag råkar ut för en såndär skinnpåse som inte vill dra ihop sig ovanför snittet Det klassar jag som komplikation efteråt pga snittet.

Sen är det väl så att bara för man är rädd för något så hittar man bara nackdelar. Känselbort fall, infektioner, "hänghud" ovanför snittet som inte går att få bort. Men värst av allt, hur kan snitt vara så himla bra om "alla" blir i pumpade så mycket smärtstillande efteråt

 

[chrysler]

Sv: min ångest/rädsla!!

Pumpad på smärtstillande blev jag väl inte direkt, åt panodil.
Men när det gäller snitt & operationer är sjukvården noga med bedövningar & smärtstillande.
Det är en av anledningarna till att jag inte skulle vilja föda vaginalt, för att man förväntas ha ont, det är normalt att ha ont under en förlossning, & det är inte en attityd som passar mej, därför valde jag ett smärtfritt alternativ.
Well, kändes som träningsvärk när jag skulle upp & gå de första dagarna men det är ju en smärta jag är bekant med sedan tidigare

Vet du, jag tror faktiskt inte du hade fått en skinnpåse på magen, du är väldigt smal, det är mest sånt som drabbar redan överviktiga människor.
Har själv ingen skinnpåse på magen & jag var inte pinnsmal när jag blev gravid.
Det där med infektioner osv vet du nog redan vad jag tycker(att mina läkare ansåg att infektionsrisken för en normalviktig, frisk människa är lika liten eller stor som vid vaginal förlossning men större vid akuta snitt)
Detta är absolut inget försök att ignorera dina rädslor, skriver bara att allt du beskriver inte behöver hända bara för att man gör ett snitt

 

[Sunshine]

Sv: min ångest/rädsla!!

Usch vad trakigt och jobbigt for dig som kanner sahar

Jag instammer med ovriga att du absolut maste prata med nagon, bena ut detta, finna ut VAD exakt som skrammer dig allra mest, vad som orsakat det och hur du kan ga vidare.

For ett planerat kejsarsnitt ar oftast en fin upplevelse! Jag har bara positiva minnen av mitt! Det gick sa lugnt och fint till, lakaren forklarade hela tiden exakt vad som hande, vi lyssnade pa musik, skamtade och skrattade och var forvantansfulla. Jag var doradd for nalen i ryggen och pratade mkt om det innan men det kandes inte alls sa jag kande mig lite dum efterat som dramatiserat det sa. OCh visst kanner man hur de drar i magen men jag var forberedd pa det och de pratade hela tiden med mig sa att jag hela tiden visste vad som hande. Vid ett tillfalle (precis innan de borjade) kande jag lite skrack for att de skulle skara i mig, men det ar ju en rutinoperation och man far lita pa att de vet vad de gor - precis som vid alla andra operationer man gor i livet. Jag hade inte ont alls efterat utan det kandes mest obekvamt, spande och tryckte liksom, och efter nagon vecka sa kandes det inget alls. Arret ar en dryg dm langt och syns inte alls ens med minimala trosor pa. Med tiden kommer det dessutom att blekna och bli en tunn rand. Jag fick lite hangmage efterat men det var mer pga tvillinggraviditet i 38 veckor an pga kejsarsnitt! Den har gatt bort nu (barnen ar 9 manader).
Det som var jobbigast var att man inte fick kora bil forran 6 veckor efter snittet. Efter 4 veckor var jag mer an redo sa det var lite frustrerande.

Det ar inget som sager att en vaginal forlossning ar lattare an ett snitt. En av mina vanner fodde nyligen en liten pojke. Hon holl pa i 2 dygn, blev sugklocka till slut, sprack fran fram till bak, fick infektion bland stygnen och fick ata antibiotika och sahar 6 veckor efterat ar hon absolut inte redo att traffa nagon, ga pa promenader eller aka till stallet.... hon har fortfarande ont

jag forstar att du kanner dig snuvad pa den naturliga forlossningen, och att det akuta snittet blev traumatiskt, men ett planerat snitt ar annorlunda.

Hoppas att det loser sig for dig!

stor kram

 

[jerseyko]

Sv: min ångest/rädsla!!

Fast jag råkar ju ändå ut för det värsta, jag blir helt bedövad och kan inte känna eller kontrollera någonting. Jag kan inte ens hålla i mitt eget barn och de skär ett stort hål i min mage. Är det dessutom ett planerat snitt plockad barnet ut innan det är redo, då tycker jag bättre om ett akut snitt som läggs efter förlossningen startat av sig själv, förutsatt att det inte blir ett super akut snitt för någon håller på och dö och mamman blir nedsövd och man måste ha ut barnet super fort.

Sen har vi ju det som kan hända vid en nästa graviditet, ärret kan gå upp, livmodern orkar inte med värkarna och allt vad det nu kan vara.

 

[ameo]

Sv: min ångest/rädsla!!

Det som var jobbigast var att man inte fick kora bil forran 6 veckor efter snittet. Efter 4 veckor var jag mer an redo sa det var lite frustrerande.

Hmm, det måste vara någon lokal engelsk regel för här finns inga såna begränsningar.
Jag har kört bil bara några dagar efter snittet, alla tre gångerna...

Sen har vi ju det som kan hända vid en nästa graviditet, ärret kan gå upp, livmodern orkar inte med värkarna och allt vad det nu kan vara.

Jag har diskuterat detta med läkaren på MVC och enligt henne så är det ingen större risk att ärret brister. Jag frågade då alltså med utgångspunkt från att jag är snittad TRE gånger varav med "L-snitt" första gången - de fick klippa upp lite extra, som ett L, för att få ut första barnet. Och svaret jag fick var att jag inte skulle få försöka föda vaginalt efter tre snitt, men att en eventuell fjärde graviditet inte på något sätt skulle räknas som en riskgraviditet.
Denna läkare verkade inte ett dugg frågande över en fundering om en fjärde graviditet och ett fjärde snitt. (med tanke på att max-antal snitt diskuteras ibland)
Livmodern orkar med värkarna lika bra om den bara får träna sig innan...

 

[mino]

Sv: min ångest/rädsla!!

Jag tror att du måste gå igenom operationen och situationen med din läkare en gång till. Det kan vara något som du har glömt som satte igång rädslan hos dig.

Jag tror överlag att det är lätt att få en hangup i livets dramatiska skeden, födslar och dödsfall och sånt. Själv tänker jag mycket på att jag borde ha krävt att få byta barnmorska innan jag blev akutsnittad (som för övrigt gick jättebra, har absolut ingen ångest för snittet). Jag upplevde det som att hon pressade mig att göra som hon ville av prestigeskäl. Dessutom upplevde jag det som att hon la ansvaret snitt eller försöka vaginalt ett tag till på mig. Trots att läkaren gick igenom journalen i detalj med mig efteråt och bestämt sa att snittet var motiverat så har jag en känsla av att jag borde ha kunnat hålla ut ett tag till om jag hade haft styrkan att byta till en barnmorska som passade mig. Logiskt sett är ju detta en helt meningslös och oanvändbar tankegång i dagsläget, men det gnager i mig, trots att jag tycker att det är fullt rimligt att jag inte orkade tjafsa med en barnmorska mitt i värkarna. Jag tror att jag hade kunnat förknippa hela förlossningen med det som nu gnager mig om jag inte hade vetat var det var och jag undrar om det kanske är det som har hänt dig?