Deprimerande vanligt.
Ett exempel kommer från kvinnliga ortopeders förenings möte i Stockholm i höstas.
Sju-åtta kvinnliga ortopeder sitter i bastu på högsta våningen på konferenshotell i Stockholm. Vi pratar med varandra, diskuterar och har det väldigt trevligt.
In kommer en man i 60-årsåldern som bara inte kan låta bli att lägga sig i vårt samtal. Det är nästan så han säger "sitter ni här alldeles ensamma, flickor?"
Han berättar hur mycket pengar han tjänar, hur ofta han bor på hotell, hur mycket han reser etc etc osv. Jag Jag Jag.
Vi ignorerar honom så gott vi kan men han ger sig inte, här ska tuppas i hönsgården och de här flickorna (vuxna kvinnor i åldrarna 25-55) ska få förmånen att ta del av en Mans åsikter, som är mycket bättre än våra. Vi tröttnar till slut och säger "Kan du vara snäll och sluta störa oss? Vi diskuterar med varandra och är inte intresserade av dina åsikter"
Han blir lite paff och lite purken men han har ju hört att vi pratar om nåt som låter som sjukvård. "Ja, hörni, är ni sjuksystrar?"
"Nej. Vi är ortopedläkare."
Ger han sig? Nej Han fortsätter lägga sig i. Vi ignorerar nu aktivt. Han spricker nästan av förnärmelse och till slut tar han till det ultimata vapnet som får alla kvinnor att dåna av lycka:
Han börjar göra armhävningar. På golvet. Naken. I en trång bastu.
Vi skrattar.
