Sv: Mentala spärrar (långt)
Njaa, det är jag faktiskt lite skeptisk till. Just galoppen är inte BARA en mental spärr hos mig utan även ett "trauma" hos hästen. Precis som den har ett "trauma" i hoppningen (blev hopptränad 2-3 år men såldes för att den var i princip okontrollerbar i hoppningen och inte blev bättre ju mer den tränades). Mao skulle jag bara köra på och pressa till mig fattningar trots att hästen blir stressad så skulle nog HÄSTEN också tycka det är obehagligt och göra en ännu större grej av galoppen. Möjligt att själva galoppstressen går över när den förstår bättre vad den ska göra och fått bättre teknik, men den skulle förutsätta att när det en gång fattats galopp så är det ALLTID galopp som gäller och "låsa sig" mentalt, just nu gör den ju det flera pass efter man tänkt galopp trots att man inte ens pressat eller kommit till en fattning. Om den t ex får för sig att bocka i fattningarna vill man INTE ha en häst som tror att den ska fatta galopp titt som tätt
Att jag tror/vet att jag skulle få den reaktionen är eftersom den har varit/är precis likadan i traven, vid uteritter t ex så har den väl fått trava en gång vill den göra det hela vägen, och i dressyren hade jag jobbat målmedvetet ca 3 månader för att få bort det beteendet men nu har det kommit tillbaka. Kanske skulle det kännas lättare om man hittar någon extremt effektiv metod för att återfå kontakt med hästen igen så man BARA behöver bry sig om själva fattningarna.
Tror inte att den påverkas så mycket av mig i det läget, det är lite det som är "problemet" med själva inlärningsmomentet, den slutar lyssna och låser sig pga stress.
Förstår att det tänket låter knas, för jag vet ju själv att det är en begränsning om man aldrig kommer igenom fattningarna men att det känns bättre att inte förlora det man har under utbildningens gång. Säg att hästen kommer aplångt i skritt- travdressyren, kanske t o m till piaff/passage (vilket jag absolut inte ser som en omöjlighet) och så blir det dags att träna galoppfattningar; *poff* så har hästen återgått till apstadiet där det inte går att trava i normaltempo och inte ens är styrbart, och inte går att skritta mer än 2-3 steg i taget rejäl spänning och halvt okontaktbar.
På sätt och vis är det ju då bättre att komma igenom grovjobbet NU innan man kommit så långt. Men det som tar emot är som sagt tvivlet på om man någonsin kommer lyckas få tillbaka förtroendet igen om man pressar för mycket. Att fatta galopp öht kan hästen se som "för mycket". Eftersom jag tycker stressen är obehaglig kanske det skulle sluta med att jag inte orkar rida (mentalt) mer än dagar man är på topp, om det tar flera veckor eller månader att återgå till den fina kontakten och lugnet. Sen är det ju allmänt känt att inlärning inte kan/bör ske under stress, så man skulle inte kunna återuppta galopparbetet igen förrän den lugnat ner sig mentalt och slutat oroa sig sas.
Nja, alltså jag skulle inte tänka på det alls på det sättet.
Njaa, det är jag faktiskt lite skeptisk till. Just galoppen är inte BARA en mental spärr hos mig utan även ett "trauma" hos hästen. Precis som den har ett "trauma" i hoppningen (blev hopptränad 2-3 år men såldes för att den var i princip okontrollerbar i hoppningen och inte blev bättre ju mer den tränades). Mao skulle jag bara köra på och pressa till mig fattningar trots att hästen blir stressad så skulle nog HÄSTEN också tycka det är obehagligt och göra en ännu större grej av galoppen. Möjligt att själva galoppstressen går över när den förstår bättre vad den ska göra och fått bättre teknik, men den skulle förutsätta att när det en gång fattats galopp så är det ALLTID galopp som gäller och "låsa sig" mentalt, just nu gör den ju det flera pass efter man tänkt galopp trots att man inte ens pressat eller kommit till en fattning. Om den t ex får för sig att bocka i fattningarna vill man INTE ha en häst som tror att den ska fatta galopp titt som tätt
Att jag tror/vet att jag skulle få den reaktionen är eftersom den har varit/är precis likadan i traven, vid uteritter t ex så har den väl fått trava en gång vill den göra det hela vägen, och i dressyren hade jag jobbat målmedvetet ca 3 månader för att få bort det beteendet men nu har det kommit tillbaka. Kanske skulle det kännas lättare om man hittar någon extremt effektiv metod för att återfå kontakt med hästen igen så man BARA behöver bry sig om själva fattningarna.
Tror inte att den påverkas så mycket av mig i det läget, det är lite det som är "problemet" med själva inlärningsmomentet, den slutar lyssna och låser sig pga stress.
Jag blir osäker på ditt tänk ang. att det "ändå tar 3 år att lära den fattning så då är det bekvämare att låta bli osv". du kan ju inte rida/utbilda den fullt ut om den inte kan ridas i alla gångarter. Vad spelar det då för roll om det är ett moment du måste kämpa med för att utbilda hästen i det? utan det ena så är ju det andra ändå inte så mkt värt då det hindrar er att utvecklas och begränsar er i arbetet?
Förstår att det tänket låter knas, för jag vet ju själv att det är en begränsning om man aldrig kommer igenom fattningarna
men att det känns bättre att inte förlora det man har under utbildningens gång. Säg att hästen kommer aplångt i skritt- travdressyren, kanske t o m till piaff/passage (vilket jag absolut inte ser som en omöjlighet) och så blir det dags att träna galoppfattningar; *poff* så har hästen återgått till apstadiet där det inte går att trava i normaltempo och inte ens är styrbart, och inte går att skritta mer än 2-3 steg i taget rejäl spänning och halvt okontaktbar. På sätt och vis är det ju då bättre att komma igenom grovjobbet NU innan man kommit så långt. Men det som tar emot är som sagt tvivlet på om man någonsin kommer lyckas få tillbaka förtroendet igen om man pressar för mycket. Att fatta galopp öht kan hästen se som "för mycket". Eftersom jag tycker stressen är obehaglig kanske det skulle sluta med att jag inte orkar rida (mentalt) mer än dagar man är på topp, om det tar flera veckor eller månader att återgå till den fina kontakten och lugnet. Sen är det ju allmänt känt att inlärning inte kan/bör ske under stress, så man skulle inte kunna återuppta galopparbetet igen förrän den lugnat ner sig mentalt och slutat oroa sig sas.
