Meningen med livet- meningslösheten

[Fruentimber]

Hehe, jag sa åt en vän att hon bara skulle "släppa det och sluta älta" en gång. Det tog ett tag innan vår relation återhämtade sig efter det jag är med andra ord precis som din sambo, antingen gör jag något åt problemet, eller så får jag släppa det och gå vidare. Ibland är det svårt att få in i huvudet att inte alla fungerar så

Haha jag reagerar mest med "JA jag vet att det inte går att göra något åt MEN LÅT MIG VARA TJURIG ÖVER DET ÅTMINSTONE GOD DAMNIT!". Stå inte i vägen för min bitterhet.

 

[Mabuse]

men nu stör jag mig på trådprefixet... vadå själ? Sån har man ingen enligt mig. Och nej, inte heller tror jag att det finns en MENING med livet i form av något högre syfte.
Men vad gör livet meningsfullt?
Och känner alla nån gång att livet är meningslöst?

Jag och anhörig hade en ytterst livlig diskussion om detta, och till min oförställda förvåning (som kvarstår två veckor senare) har denne aldrig kännt att livet saknar mening.
Det är ju sånt jag ältade dagligen i tonåren och fortfarande funderar på i alla fall nån gång var annan vecka- och förutsatte att alla gör om än kanske mindre frekvent än de av oss som är lite mer som en gulligt labil korsning mellan I-or och Tiger.

Livet har inte mening i den betydelsen att vi finns här för något högre syfte. Men det innebär inte att ens liv är meningslöst, människor är ju i regel bra på att skapa mening. Men det är vi själva som skapar meningen, inte ödet eller något annat utanför oss.

Tänker jag i religiösa termer så finns det en mening i betydelsen att Gud vill att vi ska leva bra och goda liv, för att jag tänker mig att Gud vill oss väl.

 

[Migo]

Jag har svårt för att umgås med de som är pessimister i grunden, då de dränerar mig. Jag har haft en del i min närhet som alltid såg allting svart. När något hände så reagerade de alltid med "jahapp..." och passivitet; medan jag alltid reagerar på motgångar med att söka lösningar - vilket ledde till att jag automatiskt försökte lösa deras problem också och blev dränerad på energi. Fruktansvärt påfrestande. Så numera undviker jag sådana människor, det fungerar inte.

Fast cynism och nedstämdhet behöver inte innebära passivitet. Som exempel så har jag längtat efter min valpkull sen jag var typ 10 år gammal. Jag gick in i detta med inställningen att det kommer gå åt fanders så tiken kommer dö, valparna bli missbildade och svälta ihjäl, köparna slarviga och den jag sparar få epilepsi. Dvs jag ser till att ha tiken försäkrad upp över öronen och lite till. Ägnar sjukligt mycket tid åt att ha stenkoll på allt från tikens kroppstemp till valparnas tillväxtkurvor. Tar ledigt inte bara 2 veckor (som planerat) utan typ 4-6 för att kunna fortsätta ha samma koll. Ställer in mig på att ha kvar valparna tills de är ett år hellre än att kompromissa med köpare, väljer avelshundar supernoga för att gardera mig mot sjukdomar osv.

Min pessimism och cyniska inställning gör alltså att jag garderar mig ordentligt mot olyckor. Inte att jag sätter mig i ett hörn och ger upp.

(Finns förövrigt ett intressant avsnitt i podden "Så funkar det" om just ångest och oro.)

 

[Migo]

Livets mening enligt Bernard Black. ()

Of course space is hot, where else would we get pineapples from!

 

[tuaphua]

Oj, vad svår fråga. Jag tänker inte mycket på sånt.
Jag tror ju på någon typ av själ/energi. Jag vet inte exakt vad jag tror på. För det är bara en känsla jag haft som alltid känts självklar.
vad meningen med livet är har jag inte alls funderat mycket på.
Jag är rätt optimistiskt lagd. Och tycker det finns en uppsjö meningar.
För mig handlar det väl mycket om att må bra och få andra att må bra.
Jag personligen har valt några saker som jag verkligen vill göra under livet, för mig och för andra(vill förändra vissa saker). Sen personligen mår jag bra av att utvecklas. Så det försöker jag göra.
Barn kommer jag inte skaffa. Så det kommer inte bli min mening med livet.

Jag har tyckt att MITT liv var meningslöst när jag var för sjuk för att orka göra ngt. Men då såg jag det bara som att det var meningslöst för mig och inte att livet i sig var meningslöst.

 

[AraSlei]

Jag är alltid sådär illgul i alla test som typ det @Blueberry länkade till
Ses nog också som en positiv person, som känner mycket (på alla håll ) och har väldigt korta vägar till beslut.
Meningen med livet har jag nog inte direkt funderat över, även om även jag har stunder där allt känns hopplöst så går jag något sätt på autopilot för att ta mig ur. Ibland har jag svårt att hantera saker som jag inte kan göra något konstruktivt åt, vilket jag nog ärvt av min far som är likadan på det planet.

Jag tror, precis som många andra här, att själen är en del av en. Ens personlighet typ.

 

[athena_arabians]

Nja, riktigt så fungerar jag inte. Låter snarare som att du umgåtts med deprimerade människor. Man kan vara pessimistiskt lagd utan att vara deprimerad. Det betyder inte att jag slår undan fötterna på den som t ex vill berätta en händelse som gjorde hen glad. Jag delar gärna sånt själv utan problem. Jag har inga bekymmer som jag förväntar mig att mina vänner skulle lösa åt mig så jag känner inte igen din beskrivning. Som @athena_arabians påpekade, cynism är nog en mer korrekt label.

Det skulle aldrig falla mig in att inte bli glad om någon berättar något denne är glad över. Något annat vore väldigt elakt. Även om jag är tämligen cynisk så blir ju jag glad över saker också tex när jag fått hem ett vackert rostryck och skulle bli väldigt ledsen (eller arg) om någon försöker förminska min glädje i det läget. Jag förväntar mig inte att alla ska förstå det fantastiska med rostrycket men med min glädje iaf

 

[Sleepy]

Det skulle aldrig falla mig in att inte bli glad om någon berättar något denne är glad över. Något annat vore väldigt elakt. Även om jag är tämligen cynisk så blir ju jag glad över saker också tex när jag fått hem ett vackert rostryck och skulle bli väldigt ledsen (eller arg) om någon försöker förminska min glädje i det läget. Jag förväntar mig inte att alla ska förstå det fantastiska med rostrycket men med min glädje iaf

Jag hade en vän av det negativa slaget, som gjorde allt för att få ner mig i gyttjan med henne. När jag var gravid och sprudlande lycklig över det, så berättade hon om allt som skulle kunna gå fel. När jag köpte min första häst och var överlycklig över honom, så letade hon febrilt efter nåt som kunde vara fel på honom. Skulle han vara sådär sned över näsan, va va? Eh, det är en arab, så ja. Osv. Alltid inställningen att "det kommer aldrig att gå" medan jag är en "det löser sig"-person. Ohållbart.

 

[Ray]

Meningen med livet måste ju vara just att livet lever vidare?
På nåt vis kom bollen i rullning och det uppstod liv och genom att livet hela tiden kämpar vidare så rullar bollen...
Att föröka sig är en förutsättning för att bollen ska rulla vidare men alla av en viss art kommer ju aldrig göra det. Och livet är inte meningslöst för det! Så länge man lever rullar man ju bollen på nåt vis.
Just att leva tycker jag är meningen med livet . Varken mer eller mindre.

 

[athena_arabians]

Jag hade en vän av det negativa slaget, som gjorde allt för att få ner mig i gyttjan med henne. När jag var gravid och sprudlande lycklig över det, så berättade hon om allt som skulle kunna gå fel. När jag köpte min första häst och var överlycklig över honom, så letade hon febrilt efter nåt som kunde vara fel på honom. Skulle han vara sådär sned över näsan, va va? Eh, det är en arab, så ja. Osv. Alltid inställningen att "det kommer aldrig att gå" medan jag är en "det löser sig"-person. Ohållbart.

Fast det där är något annat tycker jag, mer missunnsamhet och illvilja. Fortfarande inget jag vill ha i närheten av mig dock.

 

[Raderad medlem 6459]

För mig går det väldigt upp och ner. Jag är liksom antingen hög på livet eller full av hopplöshet. Typ. Är just nu i en svacka där jag mest känner JAHA, är det här allt? Jag känner mig misslyckad som inte gör MER, borde jag inte använda min tid på jorden till nåt vettigare? Göra mer, hjälpa fler, göra nytta.

Däremot tror jag inte på mening med livet eller nån själ, det är bara jag själv som liksom behöver känna att jag fyller nåt syfte. Att jag inte bara existerar.

 

[Hyacinth]

Nä så är det. Vissa fattar och vissa fattar inte.

Om du hade skrivit om en händelse som gjorde dig olycklig så hade jag inte yadada-bort den genom att berätta om att mig gjorde det minsann enormt lycklig.

Och hade jag påpekat något sådant så hade jag försökt göra det så respektfullt som möjligt och inte yadada-bort det.

Det var olyckligt om du tog det så personligt. Det var inte min avsikt utan helt enkelt att delge min upplevelse som en motvikt till din eftersom den var helt väsensskild från din. Jag har aldrig upplevt den där rosamoln-känslan (inte avsett som något negativt) över huvud taget tror jag. Jag är inte sån.

 

[Kattennizze]

Det där kan jag avundas. Att känna att det finns en Mening måste ge en viss trygghet?

Jo men det känner jag ofta. Även om jag också tvivlar ibland. Men jag älskar den där känslan av att det finns något högre, något som jag kan vila lite tryggare i.
Jag brukar meditetera och då kan jag känna en nästan utomkroppslig upplevelse och det förknippar jag med själen. Det här låter hur flummigt som helst och det går stick i stäv med min mer vetenskapliga och väldigt logiska sida men de kan samsas sida vid sida rätt bra faktiskt.

 

[Fruentimber]

Min pessimism och cyniska inställning gör alltså att jag garderar mig ordentligt mot olyckor. Inte att jag sätter mig i ett hörn och ger upp.

Jamen precis! Allt jag äger är försäkrat, annars kan man ju ge sig fan på att något händer med just den prylen som är oförsäkrad som sedan äter upp sparkontot och då kanske en tank går sönder strax efter och ja då är det väl bara att sälja hela jävla huset då.

Typ.

Min sambo är precis tvärtom - allt löser sig. ALLT. Alltså det kan generera till rena bråk. När min systerdotter var 4 och vi var barnvakt en helg så tyckte sambo och svärmor att ungen kunde vara med i vårt båtvarv. Jag protesterade och påpekade att det inte var ett lämpligt ställe för barn med all bråte som ligger överallt varvid de kontrade med att sambon och hans bror minsann vuxit upp med varvet och ingen av dem har ju dött. Jaja, ungen får följa med då. Vi hann vara där i cirka två minuter innan ungen ramlar över nämnda bråte och sätter handen på en rostig spik.

Det är också det där "äsch det går nog" som gjorde att han välte med vår 14 ton tunga grävmaskin när jag stod bredvid... som sagt, hans "obryddhet" och positiva inställning driver mig till vansinne ibland.

Of course space is hot, where else would we get pineapples from!

Haha åh! Bästa serien. "I'm a quitter, I come from a long line of quitters, it's amazing I'm here at all!"

 

[Fruentimber]

Jag hade en vän av det negativa slaget, som gjorde allt för att få ner mig i gyttjan med henne. När jag var gravid och sprudlande lycklig över det, så berättade hon om allt som skulle kunna gå fel. När jag köpte min första häst och var överlycklig över honom, så letade hon febrilt efter nåt som kunde vara fel på honom. Skulle han vara sådär sned över näsan, va va? Eh, det är en arab, så ja. Osv. Alltid inställningen att "det kommer aldrig att gå" medan jag är en "det löser sig"-person. Ohållbart.

Fast det där är något annat tycker jag, mer missunnsamhet och illvilja. Fortfarande inget jag vill ha i närheten av mig dock.

Jag håller med @athena_arabians , det där handlar ju om något annat än just pessimism och cynism. Jag har en närstående som är bipolär, hen kan vara väldigt duktig med att peka ut "flaws" och ifrågasätta på ett ganska missunnsamt sätt, förmodligen utan att hen förstår att det kanske sårar. Min pessimism och cynism drabbar ju egentligen ingen annan än mig själv. Ja, förutom när jag behöver ta ner sambon på jorden, då.

 

[Septicemia]

Den här tråden gav mening till min måndag. Jag måste hem och köra ett maraton med Black Books igen

 

[AraSlei]

Det är också det där "äsch det går nog" som gjorde att han välte med vår 14 ton tunga grävmaskin när jag stod bredvid... som sagt, hans "obryddhet" och positiva inställning driver mig till vansinne ibland.

Men oftast går det ju

Mvh, "Det går nog" i ett nötskal

 

[Korven]

Jag har svårt för att umgås med de som är pessimister i grunden, då de dränerar mig. Jag har haft en del i min närhet som alltid såg allting svart. När något hände så reagerade de alltid med "jahapp..." och passivitet; medan jag alltid reagerar på motgångar med att söka lösningar - vilket ledde till att jag automatiskt försökte lösa deras problem också och blev dränerad på energi. Fruktansvärt påfrestande. Så numera undviker jag sådana människor, det fungerar inte.

Min syster

 

[Wysiwyg]

Men vad gör livet meningsfullt?
Och känner alla nån gång att livet är meningslöst?

Ibland kan jag i mina elakare stunder tänka att det är själva definitionen på självupptagenhet att tänka att ens egen existens har en högre mening.

Jag tror inte på någon högre makt eller mening. I mitt eget liv har jag någon slags grund med att jag har mål och utmaningar. När jag tänker efter är nog livets mening för mig att utmanas. De perioder i livet jag inte upplevt mig utmanad har jag varit extremt olycklig. Sen kan jag vara väldigt olycklig och ångestfylld av utmaningar också men det är som på ett annat sätt.

Summan av kardemumman är nog att jag känner att livet blir meningslöst om jag inte gör något som för mig känns meningsfullt. Än så länge har det bestått i utmanande jobb eller utbildningar men jag kan verkligen tänka mig andra saker att utmanas och stimuleras av.

 

[Kattennizze]

Min sade " ett kroniskt nedstämt tillstånd även när det inte är motiverat"

Jag tycker faktiskt att man ska ha väldigt mkt respekt för det. Jag kan bli så oerhört provocerad av den positiva psykologin, läste precis en artikel om hur negativt psykologi visst inte var så dumt alls. Jag är grunden gladlynt lagd och har tack vare det, klarat mig bra trots väldigt eländiga förutsättningar många gånger. Däremot är jag allergisk mot klämkäcka människor som försöker tvinga på andra sin klämkäckhet....hu.