Meningen med livet- meningslösheten

[Sleepy]

Så barn är inte någon del i något som kan kallas mening.

För dig, menar du?

Så olika det kan vara. Jag "kände" mina barn redan i magen. Sååå länge längtade jag efter att få hålla om dem; så vid förlossningen lyfte jag dem rakt upp i famnen, varpå barnmorskan ropade "akta navelsträngen" Jag ville krama.

Den personlighet de har nu som vuxna hade de redan som bebisar.

 

[Hyacinth]

Och jag blir så trött på det här. Jag beklagar att det inte var så kul för dig. Tråkigt för dig. Inget snack om det.

Men här skriver jag om mitt bästa ögonblick i livet. Det som betytt det allra mesta i hela mitt liv (än så länge i alla fall) och så skall det komma någon och trycka ner det i halsen på mig med något yadada. Jag tycker det är väldigt dålig stil faktiskt.

Hade jag skrivit att det var så för alla så är det en sak men nu skrev jag om MITT största ögonblick som betyder mest för MIG. Så snälla låt mig få ha det ifred utan att du skall komma och förstöra det för mig.

Förstör det? Men allvarligt.

 

[Magiana]

Om man inte har en själ, hur vet man då om man lever?

För mig är själen något som skiljer en död kropp från en levande kropp.

 

[athena_arabians]

Jag blev havsblå och tänkte instinktivt "vad är det här för skit?"

Du menar att du inte är någon liten solstråle?

 

[Tora]

Du tar det personligt. Det var antagligen inte meningen.

Jag kan bara säga att du är att gratulera. Vi är några som skulle kunnat ge vad som helst för att få uppleva det du upplevde.

Själv anser jag att det kan vara viktigt att berätta att den gängse bilden inte är allomfattande. Det kan hjälpa någon från att känna skuld och otillräcklighet?

Min upplevelse är som @Hyacinth s- inte var det någon stor lycka. Det var en konstig upplevelse och när jag många timmar senare fick träffa mitt barn (som tillsammans med pappa tagits iväg till undersökning) så var det en skrynklig liten varelse som jag kände noll och ingen koppling till. När jag lärde känna barnet så blev det enklare. Men till en början var det en varelse som var totalt och helt främmande för mig.

Så barn är inte någon del i något som kan kallas mening.

Tycker att @Migo s "mind" känns rätt bra.

Nä men det är fortfarande dålig stil att hålla på och yadada när någon berättar om sina egna personliga bästa stunder i livet.

 

[Hyacinth]

Tycker det är så otroligt mycket som finns men som inte syns här i livet, så varför skulle inte själen finnas för. Sen kan säkert själen vara olika för olika personer dock.

Men har vi en själ borde den ju vara samma för alla. Annars kan ju lungor vara olika för olika personer. Eller hjärnor.

 

[Raderad medlem 6459]

Hade jag skrivit att det var så för alla så är det en sak men nu skrev jag om MITT största ögonblick som betyder mest för MIG. Så snälla låt mig få ha det ifred utan att du skall komma och förstöra det för mig.

Jag har sett flera skriva liknande saker här de senaste dagarna och jag måste då bara flika in att om det är så att man känner att ens finaste, viktigaste stunder i livet blir förstörda av att någon ifrågasätter dem - skriv inte om det på Buke. Risken är överhängande att nån säger "oj jaha, vad märkligt/jag håller inte med/så tycker inte jag" el dyl.

Jag säger inte det för att vara elak utan i all välmening. Jag har känslor som jag inte vill att nån ska komma och peta i och det låter jag helt enkelt bli att skriva om här, särskilt i vanliga diskussionstrådar. För min egen skull.

 

[Tora]

Förstör det? Men allvarligt.

Ja allvarligt. Här berättar jag om min bästa stund i livet och så kommer du och klankar ner på den. Tack för det liksom.

 

[Niyama]

Jag blev havsblå och tänkte instinktivt "vad är det här för skit?"

Samma här

 

[Hyacinth]

Tänker närmast på just när någon dör. Det var vad inlägget jag citerade av @Tora handlade om.
Håller du inte med lite om att när "ljuset" slocknar i ögonen är ingen hemma i kroppen längre?

Men det är ju för att man är död. Man lever inte.

 

[Hyacinth]

Ja allvarligt. Här berättar jag om min bästa stund i livet och så kommer du och klankar ner på den. Tack för det liksom.

För mig var det en av de mest skrämmande upplevelserna jag haft. Jag klankade inte ner, jag gav en annan sida av det, MIN upplevelse som jag tydligen ska hålla inne med för att inte förstöra din fina? Jag fattar faktiskt inte.

 

[athena_arabians]

Samma här

Kan ha haft en liknande tanke... och var tydligen havsblå

 

[Tora]

Jag har sett flera skriva liknande saker här de senaste dagarna och jag måste då bara flika in att om det är så att man känner att ens finaste, viktigaste stunder i livet blir förstörda av att någon ifrågasätter dem - skriv inte om det på Buke. Risken är överhängande att nån säger "oj jaha, vad märkligt/jag håller inte med/så tycker inte jag" el dyl.

Jag säger inte det för att vara elak utan i all välmening. Jag har känslor som jag inte vill att nån ska komma och peta i och det låter jag helt enkelt bli att skriva om här, särskilt i vanliga diskussionstrådar. För min egen skull.

När någon skriver på ett tråkigt sätt mot mig kommer jag alltid att ifrågasätta och påpeka det. Har jag tur så kanske den som skriver får sig en funderare.

 

[Fruentimber]

Du menar att du inte är någon liten solstråle?

Nej. Jag är nog ärligt talat född bitter. Om man kollar semesterbilderna från -94 bekräftas detta omedelbart.

Jag har väldigt svårt för människor som är sådär ständigt glada och ler konstant. Eller alltså, jag har väl inga större problem med att umgås och så med dem, men jag har svårt att förstå dem. Jag kan också drabbas av ett styng av avundsjuka - ibland blir jag trött på min eviga pessimism och kan tycka att det håller mig tillbaka stundvis. Men jag förstår inte hur jag möjligtvis skulle kunna förändra mig själv i det avseendet. Pessimismen är ju så väldigt grundläggande i min personlighet. Min sambo är lite sådär "om man inte kan göra något åt det så spelar det ju ingen roll" vilket kan driva mig till vansinne...

 

[Hyacinth]

Jag är som du. Tror psykologen kallade det "melankoliskt lagd även i de bästa tider". Tänker på döden säkert tre gånger om dagen Tror inte för fem öre på någon "själ", men gillar engelskans "mind"- inget som är skilt från det fysiska, bara en "biverkning". Mening är ju något subjektivt, för mig blir livet meningsfullt när jag har projekt att genomföra, njuter av stunden eller vågar utmana mig själv och min comfort zone.

I nuet finns mening (wow, jag sitter i min valplåda med nio sovande 12 dagar gamla valpar runt mig. MINA valpar!) Men i ett större perspektiv är ju detta helt meningslöst. De kommer att dö utan att ha förändrat världen i något större samanhang annat än ha gjort nån människa glad.

Min sade " ett kroniskt nedstämt tillstånd även när det inte är motiverat"

 

[Fruentimber]

Tror psykologen kallade det "melankoliskt lagd även i de bästa tider".

Min sade " ett kroniskt nedstämt tillstånd även när det inte är motiverat"

Haha, vilka träffande beskrivningar. Exakt så! Och jag tänker också på döden dagligen.

 

[athena_arabians]

@FrauleinLeo: Jag är nog inte så bitter men har med åren utvecklat en rejäl cynism och ironi som man får se upp med att vokalisera, speciellt i vissa sammanhang. Det är egentligen inte så allvarligt menat och oftast riktat mot mig själv men... ja Det kan bli lite knepig stämning

Döden... jag tänker inte så mycket på den längre men den är ingen fiende.

 

[Kilauea]

Jag är (har blivit?) pessimist. Sambon är däremot obotlig optimist, så vi håller nån slags jämvikt genom varandra .

 

[Ray]

Men det är ju för att man är död. Man lever inte.

Ja precis. Jag tänker att själen är det som gör att kroppen lever. Att man är "medvetande".

 

[tanten]

Nä men det är fortfarande dålig stil att hålla på och yadada när någon berättar om sina egna personliga bästa stunder i livet.

Yadada?? Det var inte snällt.

Det var väl precis som det du skrev. En berättelse om ens egna liv?