Meningen med livet- meningslösheten

[Tora]

+ @Tora

Fast inte för alla. Med mitt första barn mådde jag bara uselt, det var väldigt långt från någon form av lycka väldigt länge. Det blev bra ändå, men inget hallelujah-moment där inte.

Jag har väl inte skrivit för alla heller? Jag skrev väl i jagform? Gjorde jag inte det?

 

[Hyacinth]

Jag har väl inte skrivit för alla heller? Jag skrev väl i jagform? Gjorde jag inte det?

Det gjorde du säkert. Jag vill bara påpeka att det inte behöver vara så som ni skrev eftersom det är den bild som ofta framhålls; "när du ser ditt barn så kommer det vara värt allt, kärlek vid första ögonkastet, meningen med livet yadada". Och för mig var det inte så. Inte heller med barn två, där jag mådde mycket bättre men ändå behövde lära känna personen för att känna kärlek.

 

[Kilauea]

Det gjorde du säkert. Jag vill bara påpeka att det inte behöver vara så som ni skrev eftersom det är den bild som ofta framhålls; "när du ser ditt barn så kommer det vara värt allt, kärlek vid första ögonkastet, meningen med livet yadada". Och för mig var det inte så. Inte heller med barn två, där jag mådde mycket bättre men ändå behövde lära känna personen för att känna kärlek.

För att inte tala om vad då meningen med livet är för de som inte kan/väljer att inte skaffa barn.

 

[Tora]

Det gjorde du säkert. Jag vill bara påpeka att det inte behöver vara så som ni skrev eftersom det är den bild som ofta framhålls; "när du ser ditt barn så kommer det vara värt allt, kärlek vid första ögonkastet, meningen med livet yadada". Och för mig var det inte så. Inte heller med barn två, där jag mådde mycket bättre men ändå behövde lära känna personen för att känna kärlek.

Och jag blir så trött på det här. Jag beklagar att det inte var så kul för dig. Tråkigt för dig. Inget snack om det.

Men här skriver jag om mitt bästa ögonblick i livet. Det som betytt det allra mesta i hela mitt liv (än så länge i alla fall) och så skall det komma någon och trycka ner det i halsen på mig med något yadada. Jag tycker det är väldigt dålig stil faktiskt.

Hade jag skrivit att det var så för alla så är det en sak men nu skrev jag om MITT största ögonblick som betyder mest för MIG. Så snälla låt mig få ha det ifred utan att du skall komma och förstöra det för mig.

 

[Ray]

+ @Tora

Fast inte för alla. Med mitt första barn mådde jag bara uselt, det var väldigt långt från någon form av lycka väldigt länge. Det blev bra ändå, men inget hallelujah-moment där inte.

Tänker närmast på just när någon dör. Det var vad inlägget jag citerade av @Tora handlade om.
Håller du inte med lite om att när "ljuset" slocknar i ögonen är ingen hemma i kroppen längre?

 

[Grazing]

För mig är det självklart av vi inte har en själ. Var skulle den sitta?

Tycker det är så otroligt mycket som finns men som inte syns här i livet, så varför skulle inte själen finnas för. Sen kan säkert själen vara olika för olika personer dock.

 

[Kilauea]

Tänker närmast på just när någon dör. Det var vad inlägget jag citerade av @Tora handlade om.
Håller du inte med lite om att när "ljuset" slocknar i ögonen är ingen hemma i kroppen längre?

För egen del slocknade ljuset i pappas ögon innan han de facto avled. Och det var i det ögonblicket, när hjärtat stannade, han försvann så bara skalet blev kvar. Det både kändes och hördes för mig. Innan hjärtat stannade så fanns han där på nåt vis. Å andra sidan så tittade jag inte så noga på hans ögon just där och då.

Hos djur som dör håller jag med om att man ser på ögonen när de försvinner dock.

Det kanske ligger nåt i att ögonen är själens spegel, eller vad man nu brukar säga.

 

[Raderad medlem 6459]

Tycker det är så otroligt mycket som finns men som inte syns här i livet, så varför skulle inte själen finnas för. Sen kan säkert själen vara olika för olika personer dock.

Med det argumentet kan vad som helst finnas ju?

 

[Grazing]

Med det argumentet kan vad som helst finnas ju?

Det kan det säkert, eller kan du se allting som finns? Jag kan definitivt inte det. Kanske har jag bara dålig syn..

 

[Raderad medlem 6459]

Det kan det ju, eller kan du se allting som finns? Jag kan definitivt inte det. Kanske har jag bara dålig syn..

Så du tror att allt existerar? Om jag säger "osynliga troll som sitter runt mig på jobbet och sjunger stämmor" så säger du "ja, vi kan ju trots allt inte se allt"?

Det här är ett argument jag inte kan förstå.

 

[Grazing]

Så du tror att allt existerar? Om jag säger "osynliga troll som sitter runt mig på jobbet och sjunger stämmor" så säger du "ja, vi kan ju trots allt inte se allt"?

Det här är ett argument jag inte kan förstå.

Vart skrev jag att jag tror allt existerar? Dock en stor möjlighet att mycket mer existerar men som vi inte ser.

 

[Lenis]

Jag har nog aldrig tänkt så mycket på meningen med livet, för i min skalle förutsätter det att det finne en Högre Mening och det har jag inte helt köpt. Jag tror att det rent biologiskt är fortplantning, isåfall. Och att meningen i mer personlig form är vad man själv vill att det ska vara. Det där med själ är också svårvärderat men om det symboliserar ens innersta väsen, det som är vad min hjärna tycker är "jag" på ett djupare plan, så ja absolut.

Ska jag dra det ett steg till så är min mening med livet nu främst att ta hand om min son. Jag är rätt krass och när jag var väldigt sjuk hade jag börjat fundera på att tacka nej om det skulle behövas fler och värre behandlingar/operationer, att ta min tid jag hade kvar och göra det bästa av den. Ett beslut som många skulle ha tyckt vore horribelt för en hyfsat ung person, men jag kände inte för att underkasta mig vården än mer och kände att det börja bli dags, på nåt sätt. Nu vände det som tur är just där, och hade det hänt idag hade jag sagt att de skulle göra allt, rubbet, och jag skulle hänga mig kvar vid livet till varje sönderopererat smärtsamt pris, för att kunna följa och stötta min pojk till mitt sista andetag.

 

[em76]

Fast om man tänker på det viset, vilket ju många gör, så undrar jag: VEMS mening?

Livets Nej, men jag tror inte det finns någon mening.

 

[Migo]

men nu stör jag mig på trådprefixet... vadå själ? Sån har man ingen enligt mig. Och nej, inte heller tror jag att det finns en MENING med livet i form av något högre syfte.
Men vad gör livet meningsfullt?
Och känner alla nån gång att livet är meningslöst?

Jag och anhörig hade en ytterst livlig diskussion om detta, och till min oförställda förvåning (som kvarstår två veckor senare) har denne aldrig kännt att livet saknar mening.
Det är ju sånt jag ältade dagligen i tonåren och fortfarande funderar på i alla fall nån gång var annan vecka- och förutsatte att alla gör om än kanske mindre frekvent än de av oss som är lite mer som en gulligt labil korsning mellan I-or och Tiger.

Jag är som du. Tror psykologen kallade det "melankoliskt lagd även i de bästa tider". Tänker på döden säkert tre gånger om dagen Tror inte för fem öre på någon "själ", men gillar engelskans "mind"- inget som är skilt från det fysiska, bara en "biverkning". Mening är ju något subjektivt, för mig blir livet meningsfullt när jag har projekt att genomföra, njuter av stunden eller vågar utmana mig själv och min comfort zone.

I nuet finns mening (wow, jag sitter i min valplåda med nio sovande 12 dagar gamla valpar runt mig. MINA valpar!) Men i ett större perspektiv är ju detta helt meningslöst. De kommer att dö utan att ha förändrat världen i något större samanhang annat än ha gjort nån människa glad.

 

[Milosari]

Det gjorde du säkert. Jag vill bara påpeka att det inte behöver vara så som ni skrev eftersom det är den bild som ofta framhålls; "när du ser ditt barn så kommer det vara värt allt, kärlek vid första ögonkastet, meningen med livet yadada". Och för mig var det inte så. Inte heller med barn två, där jag mådde mycket bättre men ändå behövde lära känna personen för att känna kärlek.

Det där är väl bara hormoner? Jag är jättekänslig för hormonpåverkan och har hemsk pms. Jag blev sådär rosamolnig när jag fick hålla mitt barn och fick kämpa för att hålla mig vaken när jag ammade. Jag tror det hänger ihop?

 

[Sleepy]

Mitt grundläge är pessimist. Det kan alltid bli värre.

Jag är optimist. Även den djupaste grop går att ta sig ur, efter regn kommer solsken, glaset är halvfullt, är glad och tacksam för små saker i livet, etc osv. Är tacksam för min grundinställning, som gör det lättare att möta motgångar. Bara att kavla upp och ta tag i det. Och varje gång jag tar mig förbi ett hinder så stärks tron på min förmåga att klara av saker och ting. Skönt.

 

[Sleepy]

De riktigt stora ögonblicken är mina barns födelse. När man får upp det där skrikande, kladdiga, varma lilla knytet på magen för första gången så är det som om världen slutar att snurra en liten, liten stund.

Det är samma för mig. Mina barn är det absolut bästa och finaste som hänt mig, jag mådde toppen som gravid och hade smidiga förlossningar och jag älskar mina barn över allt annat. De är en gåva.

 

[tanten]

Och jag blir så trött på det här. Jag beklagar att det inte var så kul för dig. Tråkigt för dig. Inget snack om det.

Men här skriver jag om mitt bästa ögonblick i livet. Det som betytt det allra mesta i hela mitt liv (än så länge i alla fall) och så skall det komma någon och trycka ner det i halsen på mig med något yadada. Jag tycker det är väldigt dålig stil faktiskt.

Hade jag skrivit att det var så för alla så är det en sak men nu skrev jag om MITT största ögonblick som betyder mest för MIG. Så snälla låt mig få ha det ifred utan att du skall komma och förstöra det för mig.

Du tar det personligt. Det var antagligen inte meningen.

Jag kan bara säga att du är att gratulera. Vi är några som skulle kunnat ge vad som helst för att få uppleva det du upplevde.

Själv anser jag att det kan vara viktigt att berätta att den gängse bilden inte är allomfattande. Det kan hjälpa någon från att känna skuld och otillräcklighet?

Min upplevelse är som @Hyacinth s- inte var det någon stor lycka. Det var en konstig upplevelse och när jag många timmar senare fick träffa mitt barn (som tillsammans med pappa tagits iväg till undersökning) så var det en skrynklig liten varelse som jag kände noll och ingen koppling till. När jag lärde känna barnet så blev det enklare. Men till en början var det en varelse som var totalt och helt främmande för mig.

Så barn är inte någon del i något som kan kallas mening.

Tycker att @Migo s "mind" känns rätt bra.

 

[athena_arabians]

Nu tror ju jag inte direkt på någon mening med livet utöver att man lever men jag tycker det känns lite obehagligt att något utanför mig själv skulle utgöra meningen med mitt liv (tex barn eller ett djur). Om den saken försvinner, vad blir det då av min mening?

Att något utanför mig själv gör mitt liv rikare är en annan sak.

 

[Fruentimber]

Det finns ett snabbtest här:
http://vilkenfarg.se/

Havsblå = Introversion + Tänkande beslutsprocess
Eldröd = Extroversion + Tänkande beslutsprocess
Solgul = Extroversion + Kännande beslutsprocess
Skogsgrön = Introversion + Kännande beslutsprocess

(Om du är blå eller röd är du antagligen initialt väldigt skeptiskt till det här )

Jag blev havsblå och tänkte instinktivt "vad är det här för skit?"