Meningen med livet- meningslösheten

[Hyacinth]

Fast om man tänker på det viset, vilket ju många gör, så undrar jag: VEMS mening?

Evolutionsmässigt är ju fortplantning "rätt" svar. Men att för sig egen del tänka så känns rätt främmande.

 

[Hyacinth]

Jag tror vi har en själ. Och så tror jag på Gud så jag tänker att också hen ger mening med mitt liv.

Det där kan jag avundas. Att känna att det finns en Mening måste ge en viss trygghet?

 

[athena_arabians]

Jag har en enormt flummig hemsnickrad teori om det hela

Det är ju helt fantastiskt att det uppkommit liv i universum så jag tror väl att det finns någon form av energi/driv bakom det om än inte ett klart medvetande a la någon gudom (kalla det livskraft eller vad som helst). Jag är en pytteliten del av det och det räcker. Jag tror absolut inte på några bombastiska "livet är förutbestämt" odyl utan det faktum att vi får vara en del av livet är en gåva men vad vi sedan gör med den är upp till oss. Min åsikt har definitivt stärkts av att ha läst om livets uppkomst under min utbildning, det är verkligen jättehäftigt.

Under tonåren funderade jag inte så mycket på meningen med livet, jag var mer inriktad på att överleva helvetet i skolan så jag hade inte så mycket energi över för något annat. Men jag har nog aldrig upplevt någon större känsla av total meningslöshet, däremot en enormt stor dödslängtan. Det har varit för att jag har mått så dåligt men ändå inte knäckts totalt (vilket just i de stunderna hade varit skönt så någon annan fått reda upp allt). När jag fyllde 25 trodde jag inte att det var speciellt troligt att jag skulle bli 30. Jag tror att min nyfikenhet på allt och inget (som vanligt, tack morfar ) gjort att jag inte känt någon meningslöshet. Så länge det finns saker att vara nyfiken på går det ju inte att säga att tillvaron är meningslös.

Själ... tja, jag tror ju på att vi har någon energi/livskraft som inte försvinner. Jag tror absolut inte på själavandring, att vår personlighet skulle finnas kvar. Snarare ett eko av den vi var.

Blått vin är antitesen till mening och liv

 

[Blueberry]

Det där! Jag försöker förstå den typen av personlighet. Den är rätt långt från min egen.

Jag är typ "kåt, glad och tacksam" när det gäller det mesta i livet. Kan säkert framstå som ganska naiv med mitt optimistiska perspektiv. Jag vet inte varifrån det kommer, men tänker att personligheten är något som finns där. Att vi "tilldelas" den på något sätt.

Jag har precis fött mitt andra barn och även om hon bara är fem dagar gammal så finns den ju där, den där heliumballongen. Det märktes redan när hon låg i magen att det fanns en stor skillnad i personlighet jämfört med vårt första barn. Vi börjar liksom inte på noll, utan det finns något väsen (eller själ, eller personlighet, eller spirit) i oss från början.

 

[Flixon]

Jag känner aldrig att livet är meningslöst - kanske för att min själ är av det optimistiska, njutande och sökande slaget?

Precis så är det för mig med. Jag håller inte på med existentiella kriser eller känsla av meningslöshet Det finns ju så mycket som ger mening hela tiden! Allt från en god frukost till en bra bok till en tyst skog. Men jag kanske bara har väldigt lågt ställda krav?

 

[Hyacinth]

Jag är typ "kåt, glad och tacksam" när det gäller det mesta i livet. Kan säkert framstå som ganska naiv med mitt optimistiska perspektiv. Jag vet inte varifrån det kommer, men tänker att personligheten är något som finns där. Att vi "tilldelas" den på något sätt.

Jag har precis fött mitt andra barn och även om hon bara är fem dagar gammal så finns den ju där, den där heliumballongen. Det märktes redan när hon låg i magen att det fanns en stor skillnad i personlighet jämfört med vårt första barn. Vi börjar liksom inte på noll, utan det finns något väsen (eller själ, eller personlighet, eller spirit) i oss från början.

Mitt grundläge är pessimist. Det kan alltid bli värre. Jag fick nån liten aha-upplevelse i samtalet med min anhöriga när jag insåg hur fantastiskt mycket tid och energi jag lagt och lägger på funderingar kring meningen/meningslösheten med livet.
Just det där att gå runt och vara kåt-glad-tacksam är helt främmande för mig. Jag är givetvis glad också, men det är inte mitt grundläge.

 

[Ray]

Jag har aldrig tänkt på livet som meningslöst. Kämpigt ibland men inte meningslöst. Tycker snarare att död och lidande är meningslöst.
Ibland kan jag tycka att mitt eget liv tappar i meningsfullhet. Inte att det är meningslöst men att det "borde" vara mer än det är?
Jag tror min personlighet brottas mellan en förnöjsam inställning som liksom gillar läget i det lilla. Och en mer rastlös person som blir lite arg på den förnöjsamma...
Ju äldre jag blir desto större del är den förnöjsamma personen och det är rätt skönt...

En själ tycker jag är det som gör att kroppen lever. Att se någon dö gör det tydligt tycker jag. Det levande försvinner och det blir ett skal kvar. Gäller både människor och djur.

 

[Bison]

Mitt grundläge är pessimist. Det kan alltid bli värre. Jag fick nån liten aha-upplevelse i samtalet med min anhöriga när jag insåg hur fantastiskt mycket tid och energi jag lagt och lägger på funderingar kring meningen/meningslösheten med livet.
Just det där att gå runt och vara kåt-glad-tacksam är helt främmande för mig. Jag är givetvis glad också, men det är inte mitt grundläge.

Jag är ju jävligt butter egentligen.
Det där med om livet ger dig citroner, gör lemonad är inte riktigt min grej. Jag är mer, om livet ger dig citroner så kasta dem på folk.

Däremot är jag inte bitter, jag skrattar åt min egen tjurighet över allting och de flesta som träffar verkar se mig som rolig och underhållande istället för sur och tvär.
Jag är grinig på ett bra sett tydligen med min svarta humor och skarpa ironi.

 

[Squie]

För mig är det självklart av vi inte har en själ. Var skulle den sitta?

Måste det ha en fysisk plats?

 

[stjarnhimmel]

Jag tror inte det finns en mening bakom att vi finns till. Ingen gud som skapat människan.
Sen är det upp till varje individ om man vill hitta någon högre mening med sitt liv. Många verkar ha det behovet.

 

[Tora]

Jag har aldrig känt att livet är meningslöst. Jag älskar att leva. Däremot precis som @Ray skrev kan det vara kämpigt ibland.

Jag är i grunden en optimist. Kommer det ett nederlag så gnäller jag och muttrar en stund sedan tänker jag om och ändrar på planen så den passar de nya omständigheterna.

Tex när min mamma dog, jag var fruktansvärt ledsen och hade en enorm sorg men om någon frågat om jag var lycklig eller inte så hade jag svarat "Jag har storg sorg just nu men lycklig är jag i grund och botten".

Det finns så mycket saker som tillför mening och lycka i livet. Både stora och små. Små saker kan vara en tidig sommarmorgon när man är ute på promenad med hundarna och solen går upp och det blir långsamt ljusare och världen börjar så långsamt vakna till liv. Ett magiskt och vackert ögonblick . Det får en verkligen att må bra långt in i själen.

De riktigt stora ögonblicken är mina barns födelse. När man får upp det där skrikande, kladdiga, varma lilla knytet på magen för första gången så är det som om världen slutar att snurra en liten, liten stund. Just där och då är det bara jag och den nyfödda krabaten. Inget spelar någon roll. Inga bekymmer och inga besvär. På någon sekund är ögonblicket över och jorden fortsätter att snurra på som vanligt.

 

[Tora]

En själ tycker jag är det som gör att kroppen lever. Att se någon dö gör det tydligt tycker jag. Det levande försvinner och det blir ett skal kvar. Gäller både människor och djur.

Jag kan inte annat än att hålla med. Det där ögonblicket när själen/medvetandet lämnar kroppen är så tydligt. Jag kan nästan känna det rent fysiskt. Ögonen på den som dör blir så tomma. Livlösa. Och jag hatar det ögonblicket.

 

[Kilauea]

Jag har känt, i stunder, att livet faktiskt är meningslöst. Och det är inte en känsla jag önskar någon. Om sambon inte funnits hos mig där och då hade nog mitt liv slutat då...

Själ? Förut sa jag bestämt nej, det finns ingen själ. Efter att ha suttit med pappa vid hans dödsbädd så är jag numera inte så säker längre.

En mening med livet tror jag vi skapar själva. Det är inget som finns där naturligt.

 

[Blueberry]

Mitt grundläge är pessimist. Det kan alltid bli värre. Jag fick nån liten aha-upplevelse i samtalet med min anhöriga när jag insåg hur fantastiskt mycket tid och energi jag lagt och lägger på funderingar kring meningen/meningslösheten med livet.
Just det där att gå runt och vara kåt-glad-tacksam är helt främmande för mig. Jag är givetvis glad också, men det är inte mitt grundläge.

Det här är off topic:
Jag vet inte om du har gjort Insights Discovery färg-/personlighetstest? Det var en ögonöppnare för mig, just när det gäller att förstå olika perspektiv och inställningar.

Jag är jättegul, med röd som näst största färg.
Min man är blå, mycket mer analyserande och tänkande än vad jag är och vill optimera och strukturera - sånt som jag inte lägger många minuter på alls, vilket gör att vi ofta krockar. Till exempel i att jag är för stökig och impulsiv och han är för långsam och inte kan relatera till ett såhär brett känsloregister, hehe.

Det finns ett snabbtest här:
http://vilkenfarg.se/

Havsblå = Introversion + Tänkande beslutsprocess
Eldröd = Extroversion + Tänkande beslutsprocess
Solgul = Extroversion + Kännande beslutsprocess
Skogsgrön = Introversion + Kännande beslutsprocess

(Om du är blå eller röd är du antagligen initialt väldigt skeptiskt till det här )

 

[Tora]

Det här är off topic:
Jag vet inte om du har gjort Insights Discovery färg-/personlighetstest? Det var en ögonöppnare för mig, just när det gäller att förstå olika perspektiv och inställningar.

Jag är jättegul, med röd som näst största färg.
Min man är blå, mycket mer analyserande och tänkande än vad jag är och vill optimera och strukturera - sånt som jag inte lägger många minuter på alls, vilket gör att vi ofta krockar. Till exempel i att jag är för stökig och impulsiv och han är för långsam och inte kan relatera till ett såhär brett känsloregister, hehe.

Det finns ett snabbtest här:
http://vilkenfarg.se/

Havsblå = Introversion + Tänkande beslutsprocess
Eldröd = Extroversion + Tänkande beslutsprocess
Solgul = Extroversion + Kännande beslutsprocess
Skogsgrön = Introversion + Kännande beslutsprocess

(Om du är blå eller röd är du antagligen initialt väldigt skeptiskt till det här )

Jag blev solgul

 

[Pilot]

Det här är en fråga jag spenderar alldeles för mycket tid på, egentligen.

Tror nog på "jaget" som jag gillar att kalla själ. Men om jag tror på en själ i en spirituell anda, så nej.
Även fast jag ofta vill tro på det spirituella, så gör jag grundläggande inte det. Tänker ofta att det hade varit skönt att bara lämna över den makten till en "gud".

Jag gillar både rutiner och kaos. En stor motsägelse som gör att det blir svårt att hitta rätt och det blir många funderingar på vad som är mening med mitt liv.

 

[Ray]

Jag kan inte annat än att hålla med. Det där ögonblicket när själen/medvetandet lämnar kroppen är så tydligt. Jag kan nästan känna det rent fysiskt. Ögonen på den som dör blir så tomma. Livlösa. Och jag hatar det ögonblicket.

Precis. Det är så tydligt och säkert anledningen till att man överhuvudtaget kommit på att det borde finnas en själ- en livsande...

 

[Hyacinth]

Det här är off topic:
Jag vet inte om du har gjort Insights Discovery färg-/personlighetstest? Det var en ögonöppnare för mig, just när det gäller att förstå olika perspektiv och inställningar.

Jag är jättegul, med röd som näst största färg.
Min man är blå, mycket mer analyserande och tänkande än vad jag är och vill optimera och strukturera - sånt som jag inte lägger många minuter på alls, vilket gör att vi ofta krockar. Till exempel i att jag är för stökig och impulsiv och han är för långsam och inte kan relatera till ett såhär brett känsloregister, hehe.

Det finns ett snabbtest här:
http://vilkenfarg.se/

Havsblå = Introversion + Tänkande beslutsprocess
Eldröd = Extroversion + Tänkande beslutsprocess
Solgul = Extroversion + Kännande beslutsprocess
Skogsgrön = Introversion + Kännande beslutsprocess

(Om du är blå eller röd är du antagligen initialt väldigt skeptiskt till det här )

Jag är jätteskeptisk blir blå eller grön beroende om jag svarar utifrån ett privat eller arbetsrelaterat perspektiv. Privat är jag känslostyrd, i arbete går kag helt på vad som är rationellt och logiskt.

 

[Tora]

Precis. Det är så tydligt och säkert anledningen till att man överhuvudtaget kommit på att det borde finnas en själ- en livsande...

Skulle inte förvåna mig om det är så.

 

[Hyacinth]

Precis. Det är så tydligt och säkert anledningen till att man överhuvudtaget kommit på att det borde finnas en själ- en livsande...

+ @Tora

Fast inte för alla. Med mitt första barn mådde jag bara uselt, det var väldigt långt från någon form av lycka väldigt länge. Det blev bra ändå, men inget hallelujah-moment där inte.