Sv: Mellanstora sällskapshundar - ny ras behövs
Lejonelle skrev:
Ta cocker spaniel som ett exempel. Det kanske är den vägen problemet ska lösas.
Och jag som har gett mig på avelsarbete just för att det går utför med cocker
Pga allt mer lågt ställda krav på arbetsdugliga hundar, är vi på vär att tappa allt som gör cockern till en suverän familjehund!
Så här menar jag:
Cockern ska stöta upp vilt under bössans räckvidd, vilket är 20-30 m. När viltet är stött ska hunden omedelbart stanna - helst sätta sig. Efter skott ska den på givet kommando kunna hämta in skjutet vilt - speciellt om det har fallit i vatten.
För att allt detta ska fungera problemfritt under jakt behöver man ha en hund som av sig själv håller rätt avstånd och sökmönster. Man behöver också ha en hund som av sig själv stannar när viltet går upp. Som jägare har du annat att göra än att hålla reda på vad hunden pysslar med i varje sekund. Du går i terrängen med ett skarpladdat vapen, och då är det viktigt att veta var man sätter fötterna... Den ultimata valpen för en jägare är den som bl.a spontant har en lagom radie och spontan stadga. Det är lätt att se hur de egenskaperna även passar familjehunden. Vidare är det bra med spontan apportering och vattenpassion - inte något familjehunden behöver kanske, men det sitter inte i vägen om den råkar ha det. Det sista, och inte minst viktiga, som en cocker behöver ha är förmågan att vänta på direktiv trots att hunden är otroligt laddad, och den ska gå bra ihop med andra hundar och människor. Visst ja, den ska heller inte vara ljudkänslig och "fessig", med en päls som tar hem hela skogen.
En familjehund av idag har stor nytta av de flesta av dessa egenskaper, men avlar vi inte på dem kommer de inte att finnas kvar fullt ut - så är det redan idag. Man har det ena eller det andra, men rätt få hundar har det mesta.
För mig är det självklart att cockern skall ha förmågan att arbeta, däremot så är det inte nödvändigt att den jagas över. Som uppfödare är det mitt jobb att föda upp hundar som motsvarar det ursprungliga som rasstandarden är skriven efter. Som det ser ut idag går det emot en attityd att alla raser ska vara "sällskapshundar", och det tror jag är livsfarligt. Det finns en lägstanivå som alla hundar behöver för att ha ett bra liv, och när den uppfylls är det många raser som fungerar som familjehundar. Kan man inte uppfylla den ska man inte skaffa hund, utan låna in ibland. Ju mer vi avlar på endast snälla hundar med ett visst utseende för att det är det som folk efterfrågar, ju större är risken att vi får måndagsexemplar som inte fungerar alls. Om jag föder upp en cocker som till skillnad från sin mor och far inte har alla delar för att fungera på jakt, så har de iallafall tillräckligt för att fungera som familjehund. Om jag istället föder upp en valp som till skillnad från sin mor och far inte fungerar som familjehund - vad har jag då? Kanske en harig sak som biter i trängda lägen, eller flyr i panik när en bil baktänder. Inget roligt liv för vare sig hund eller ägare.
Det här blev långt, men skyll dig själv som tog upp cockern...
Summa summarum tycker jag inte att det finns ett problem att lösa vad det gäller fler raser - de som finns ska bara värnas om. Det problem som jag tycker mig se är istället att man vill
ha hund mer än vad man vill ge tillbaka till hunden, och man sätter för låga krav på föräldradjur.
