Jag tycker det verkar som om spetsar som historiskt använts som larmande vakthundar generellt skäller mer i vardagen än exempelvis jaktspetsar, och det är kanske inte så konstigt. I de fallen jaktspetsar har skällt mycket har det enligt min subjektiva bedömning ofta handlat om att de inte fått så mycket aktivering eller träning som de kanske hade behövt utanför jaktsäsongen. Så till viss del tror jag att delar av "spetsar är skälliga" är en slags confirmation bias där man förklarar en del understimulerade hundar med att "de är så", för att de är spetsar. Tror alltså att man kanske ibland underskattar deras behov av aktivering eller träning, har mött tillräckligt många normaltysta spetsar för att tycka att det borde gå att uppnå med vissa sorters spetsar åtminstone. Finns säkert undantag.
Däremot finns det ju som sagt de som i princip varit avlade på att skälla i vardagen, att larma alltså, och de gör kanske i högre utsträckning just det jobbet av helt naturliga skäl. De larmande sällskapsspetsarna har jag generellt mindre erfarenhet av än andra spetsar men av dem så är japansk spets och svensk lapphund nog bland de hundar jag träffat som skällt mest, tillsammans med ett antal småhundar av icke spetstyp. Men då har jag inte haft någon aning om vilken träning de fått eller vilket liv de levt. Att träna någon med stark egen vilja och egna intressen, vilket också är ganska typiskt spets, är väl inte heller så lätt alltid. Det är också det möjliga skällandet som gör mig lite tveksam till spets av sällskapstyp, jag hade nämligen gärna haft en spets med låg jaktinstinkt i framtiden till exempel, men jag vet inte i vilken grad det ingår i dealen att den typen av spetsar skäller i tid och otid. Är det samma sorts överdrift som jag uppfattar det som med några av de arbetande spetsarna, eller är det bara en naturlig konsekvens av att larm ingått i deras uppgifter historiskt och något man därför får räkna med inte går att kontrollera eller dämpa särskilt mycket?
