Måste man tycka om barn?

[mian1]

Sv: Måste man tycka om barn?

Jag förbjuder självklart inte min dotter att leka om hon vill det. Men oftast får jag signaler från henne att hon inte vill, men hon vågar inte säga nej själv så vi brukar fungera som "filter" än så länge. Vi frågar henne istället för att hon konfronteras med knackaren själv. När hon är så här liten tycker jag att det funkar, men självklart kommer hon att med tiden lära sig att säga ifrån (vi jobbar mycket på det). Hon leker med andra barn på förskolan och våra kompisars barn på helgen. Hon verkar tycka att det är trevligast att leka själv hemma, koppla av. Men på förskolan är det lite status att leka med något av de andra förskolebarnen på fritiden. Då är man STOR!
Ett tag fick de andra faktiskt inte komma in, men det berodde ju på att det spårade ur i somras. Vi förklarade varför och att de än så länge fick leka på förskolan och inte hemma, men att vi kunde testa igen senare. Man kan ju inte döma ett barn för all evighet för något de gjort, men spårar det ur så kan det finnas anledning att avvakta lite. Vårt hem ska ju ändå vara våra barns trygghet. Och har jag inte tid att punktmarkera och övervaka så kommer jag nog även i fortsättningen att stoppa knackare från att komma in. Iallafall så länge barnen är så små att de behöver övervakning och service.
Och som jag skrivit förut, så mår min dotter oftast väldigt dåligt av att leka med den ena knackaren (och är lite rädd för de andra för de är dubbelt så gamla) fast vi vet inte riktigt varför. De gångerna hemma som spårade ut plus ett par gånger på förskolan verkar ha varit väldigt traumatiska för henne.

Och det där med mat. Jag handlar middag för oss i familjen. Jag köper inte in massa extramat utifall att. Sådan mat slängs ju. Jag vill inte äta en halv portion för att knackaren är hungrig! Har vi bestämt med någon som ska vara här och leka så beräknar jag ju middagen efter det, men dyker det bara upp någon här så tycker jag nog att de kan gå hem när det är middagsdags. Fika ok - om vi själva ska fika, men inte extraservice för att det är jobbigt att gå hem.

 

[Sar]

Sv: Måste man tycka om barn?

Jag tycker att det är helt o.k. att agera "filter", självklart ska barnet känna sig tryggt.
Jag är dock lite fundersam till varför en 8-åring väljer att hänga med en 4-åring? Finns det inga barn i "knackarens" ålder att tillgå?

Jag missade nog din tidigare tråd om att det spårade ut, vad var det som hände?

Ang. maten så gör vi nästan alltid för mycket (som sedan används som restmat, lunch till barnen eller en ny rätt bestånde av en del av gårdagens middag). Men även om man inte skulle ha den vanan så kommer man rätt långt på att lägga ner lite extra spagetti, potatis eller vad man nu lagar. Barn i den åldern har ju inte börjat bli "storätare" än.

 

[Tajger]

Sv: Måste man tycka om barn?

Blir mest ledsen när jag läser dina uttryck - punktmarkera, övervaka, utfodra, "För JAG vill umgås själv med mina barn. Jag vill också leka".

Det är barn vi pratar om, inte kan alla barn i er närhet vara skrikiga, gapiga ouppfostrade smådjävlar?

Bjud in barn som känns lämpliga för ditt barn att umgås med, så tror jag att hon kan leka på en rimlig nivå, och att du kan säga till de här mycket äldre barnen att lilla Lisa leker med Anna idag, med gott samvete.

Vad det gäller maten, tja, det är väl hur man är van. Hos oss gick man hem och åt hos sig, men hade man kommit överens med föräldern kunde nån stanna kvar längre och då även äta. Mina barns kompisar har varit olika. En ville hemskt gärna äta med, och det fick hon ibland när det passade, en annan hade order hemifrån att gå hem när vi skulle äta...

 

[mino]

Sv: Måste man tycka om barn?

Mitt intryck är att du rör ihop alla aspekter av besök i en och samma gryta. Är det ett praktiskt problem? Är det ett socialt problem? Är det ett tidsproblem? Jag tycker att det låter som att du inte riktigt själv har benat ut vad det är du stör dig på. Som jag minns det hade du nåt problem med en ganska påfrestande flicka som mer eller mindre uppenbart skickades till er gård för att leka i tid och otid. Är det fortfarande hon som är problemet?

Vad det gäller barn, åldrar och kompisar så har jag svårt att se att man skulle kunna vara principfast och vägra tillåta att barn kommer och knackar på och vill leka, däremot kan man ju i viss mån informera om när det passar. Jag ser en liten fara med att du går igång så känslomässigt negativt på detta, risken är stor att din dotter känner av det och blir skeptisk mot andra barn hon också. Går det så håll dig "kall" och hantera det som ett praktiskt problem, jag tycker inte att det skulle vara konstigt att man skickar hem ett barn som bor på gångavstånd när det är mat tex. Likaså kan man bestämma att idag ska vi baka, men på lördag har vi tid för gäster etc etc.
Beter sig ett barn elakt mot ditt barn så är det rimligt att man dels säger till direkt och dels pratar med föräldrarna (om det är en stor grej). Man kan ju se det hela som en del i barnets utveckling att öva sig på att umgås med många olika människor, även om man själv inte tycker att det är så där jättekul alla gånger. Ska man bo på landet får man nog dessutom vara lite extra tolerant eftersom man har ett så begränsat socialt utbud i närheten, i stan är det säkert lättare att välja bort vissa barn som tar på krafterna för mycket.

 

[Torktumlare]

Sv: Måste man tycka om barn?

adam är 4 år nu och jag skulle nog bli chockad om någon skickade sitt barn bara sådär utan att ringa och följa barnet både hit och hem. Du skrev att knackarna var dubbelt så gammla? men då kan de ju inte gå på samma förskola då 8 åringar går i 2an och varför skulle en 8a åring vilja leka med nån som är 4 år de är ju antagligen inte på samma nivå nej jag skulle ha ringt och pratat med föräldrarna. det viktigaste är din dotter hon ska kunna vara trygg och må bra hemma

 

[mian1]

Sv: Måste man tycka om barn?

Mitt intryck är att du rör ihop alla aspekter av besök i en och samma gryta. Är det ett praktiskt problem? Är det ett socialt problem? Är det ett tidsproblem? Jag tycker att det låter som att du inte riktigt själv har benat ut vad det är du stör dig på. Som jag minns det hade du nåt problem med en ganska påfrestande flicka som mer eller mindre uppenbart skickades till er gård för att leka i tid och otid. Är det fortfarande hon som är problemet?

Vad det gäller barn, åldrar och kompisar så har jag svårt att se att man skulle kunna vara principfast och vägra tillåta att barn kommer och knackar på och vill leka, däremot kan man ju i viss mån informera om när det passar. Jag ser en liten fara med att du går igång så känslomässigt negativt på detta, risken är stor att din dotter känner av det och blir skeptisk mot andra barn hon också. Går det så håll dig "kall" och hantera det som ett praktiskt problem, jag tycker inte att det skulle vara konstigt att man skickar hem ett barn som bor på gångavstånd när det är mat tex. Likaså kan man bestämma att idag ska vi baka, men på lördag har vi tid för gäster etc etc.QUOTE]

Jag "går inte igång" när barnen kommer och tycker själv att jag är lugn och snäll och sansad. Jag skulle absolut inte vilja att knackarbarnen uppfattade att jag tyckte att de var jobbiga. De kommer ju inte hit för att vara jobbiga utan för att de vill leka här. Jag aktar mig också noga för att lägga några värderingar eller fördöma andra när min dotter kan höra eller på andra sätt förstå. Även när de andra varit taskiga mot min dotter anstänger jag mig för att förklara skillnad mellan person och handling för henne.

Här på nätet uttrycker jag däremot min frustration och jag ber om ursäkt om jag använder taskiga uttryck.
Dels blir jag irriterad över att bli "störd" hemma. När barn som jag vet inte vill leka med mitt barn kommer hit. De vill att jag ska underhålla dem, bjuda på mat osv. Jag är inte så barnkär att jag vill ta mig an alla barn. Det finns få här så det är därför även äldre dyker upp här. Ett av dem är förskolekompis (6 år)
Men mest handlar frustrationen om att jag inte tycker att det är bra för min dotter. Hon mår inte bra av det. Efter sista knackarbesöket, i början av veckan, så vill hon inte gå till förskolan. Hon säger att hon inte vågar. Leker de på förskolan är min dotter alltid ledsen och arg och mår dåligt. Annars är hon glad och leker jättefint med andra barn.
"Punktmarkeringen" betyder att vi måste hålla koll hela tiden och hela tiden säga till för att inte få trasiga grejer eller att det pillas på precis allt. Vi behöver även kolla så att vår dotter inte blir omkullknuffad, klämd i dörren, retad eller så att djuren inte råkar illa ut (både dotter och djur gjorde det i somras därav portningen av knackare sedan dess). Det räcker inte att säga till en gång utan vi måste helt enkelt vakta. Det är skittråkigt!
Andra barn, inbjudna sådana, är aldrig några problem alls. Då är dottern glad och jag behöver inte vakta eller vara orolig för att någon skall råka illa ut.