Måste en relation alltid vara självklar i början?

[Killaloe]

För att inte kidnappa dejtingtråden tänker jag att jag startar en ny tråd.

Jag läser ofta i Dejtingtråden, men även i andra sammanhang, att så många verkar leta efter en självklar känsla i början av en relation och att en liksom förväntar sig att det inte ska finnas några tvivel. Men måste det verkligen vara så? Måste allt vara självklart i början av en relation? Varför?

Och är det verkligen så att allas relationer startar utan några tvivel eller funderingar? Det känns, för mig, som en sådan där bild som en matas med genom livet (typ kärlek vid första ögonkastet. När en träffar den rätte så VET en att det är rätt osv osv) och som en sen gärna införlivar i sin egen relation hur sant eller osant det än är (alltså att en liksom suddar ut minnena av det som var jobbigt och sen i efterhand bara minns det som självklart).

Jag tänker alltså i första hand på när en inleder en relation, snarare än när en är i själva relationen och hur "kärlek vid första ögnonkastet" verkar vara någon typ av önskan som ställer till det för många.

Det vore himla intressant att höra era tankar kring detta (även om jag inser att TS kanske blev lite luddigt)

 

[durachiny]

Nej den måste inte vara det men det sker det också.

 

[Fruentimber]

Herregud, halva min vardag består ju av tvivel! Tvivel kring mitt frukostval, tvivel kring mina prioriteringar, tvivel om huruvida gul verkligen är min färg eller ej.

Jag tänker således att tvivel är något helt normalt man kan gå igenom i en relation, oavsett om man varit tillsammans i en vecka eller fem år. Flera av mina relationer har vuxit fram ur vänskap. Min nuvarande sambo smattrade det till rejält med samma kväll som vi träffades för första gången (jag åkte aldrig hem), men kärlek vid första ögonkastet som sedan följs av en orubblig relation tror jag nog ändå inte riktigt på. Det är något sådant där Disneyfierat som Hollywood bankar in i oss.

 

[Petruska]

Jag inleder så sällan relationer nuförtiden, så jag vet inte hur det skulle funka nu om det blev aktuellt.

Men en del saker skilde sig tydligt från tidigare relationer när jag blev tillsammans med min nuvarande (ca 20 år sedan). Dels på det viset att det kändes självklart eller i alla fall uppenbart att här finns det nåt. Dels på det viset att - och det är nog det som är skillnaden egentligen - att den känslan egentligen inte betydde så himla mycket (så kan det ju kännas och sen rinna ut i sanden på en vecka) men att vi helt enkelt bestämde oss för att testa. Väldigt förutsättningslöst på något sätt.

Ganska självklart. Men framförallt som något som det var självklart att vi ville undersöka lite närmare. Sen har vi fortsatt med det. Vi har aldrig sagt att "nu är vi ihop" eller "nu gäller följande ramar/regler". Vi testar.

 

[kakan89]

Verkligen inte. Det tog mig 2 år att komma fram till att det var den mannen jag ville leva med. Första halvåret försökte både han och jag avsluta relationen i omgångar. Nu sådär snart 6 år senare har vi ju insett att vi inte vill vara ifrån varandra.

 

[Brandgul]

För att inte kidnappa dejtingtråden tänker jag att jag startar en ny tråd.

Jag läser ofta i Dejtingtråden, men även i andra sammanhang, att så många verkar leta efter en självklar känsla i början av en relation och att en liksom förväntar sig att det inte ska finnas några tvivel. Men måste det verkligen vara så? Måste allt vara självklart i början av en relation? Varför?

Och är det verkligen så att allas relationer startar utan några tvivel eller funderingar? Det känns, för mig, som en sådan där bild som en matas med genom livet (typ kärlek vid första ögonkastet. När en träffar den rätte så VET en att det är rätt osv osv) och som en sen gärna införlivar i sin egen relation hur sant eller osant det än är (alltså att en liksom suddar ut minnena av det som var jobbigt och sen i efterhand bara minns det som självklart).

Jag tänker alltså i första hand på när en inleder en relation, snarare än när en är i själva relationen och hur "kärlek vid första ögnonkastet" verkar vara någon typ av önskan som ställer till det för många.

Det vore himla intressant att höra era tankar kring detta (även om jag inser att TS kanske blev lite luddigt)

Min spontana tanke var att jag varit med om både och. Kärlek vid första ögonkastet och så något som växer fram.

Men... Jag inser att det som "växte fram" bara handlade om några veckor. Och sen var det så självklart. Vi två blev en familj direkt. Jag kan inte förklara det. Men den känslan fanns där direkt.

Men även om man blir tillsammans efter flera års vänskap finns det väl något där redan från ett tidigt stadium? Något finns väl där för annars skulle man väl inte vara vänner? Att man tycker att personen är snäll trevlig, rolig etc.

 

[Tonto]

För att inte kidnappa dejtingtråden tänker jag att jag startar en ny tråd.

Jag läser ofta i Dejtingtråden, men även i andra sammanhang, att så många verkar leta efter en självklar känsla i början av en relation och att en liksom förväntar sig att det inte ska finnas några tvivel. Men måste det verkligen vara så? Måste allt vara självklart i början av en relation? Varför?

Och är det verkligen så att allas relationer startar utan några tvivel eller funderingar? Det känns, för mig, som en sådan där bild som en matas med genom livet (typ kärlek vid första ögonkastet. När en träffar den rätte så VET en att det är rätt osv osv) och som en sen gärna införlivar i sin egen relation hur sant eller osant det än är (alltså att en liksom suddar ut minnena av det som var jobbigt och sen i efterhand bara minns det som självklart).

Jag tänker alltså i första hand på när en inleder en relation, snarare än när en är i själva relationen och hur "kärlek vid första ögnonkastet" verkar vara någon typ av önskan som ställer till det för många.

Det vore himla intressant att höra era tankar kring detta (även om jag inser att TS kanske blev lite luddigt)

Jag hade inte ens en tanke på att jag och sambon skulle kunna ha en relation. Verkligen inte några känslor eller kärlek förens jag hade kännt honom i över 1-2 år.

 

[Ramona]

Det där är ju så olika med olika personer och olika förhållanden. Jag har haft alla typer av varianter tror jag. Kärlek vid första ögonkastet varade i 8 stormiga år. En kille söp jag snygg på en fest, gick hem med och ville inte alls ha någonting med att göra dagen efter. Han tjatade till sig min Messenger på den tiden och vi chattade ett tag innan vi träffades igen. Det var verkligen inte självklart. Men han var å andra sidan den första mannen som blev bättre ju mer vi lärde känna varandra. Det tog flera månader innan jag ens tänkte tanken att vara ihop på riktigt, men när vi väl kom så långt så var vi väldigt tighta i 9 år. Flera stycken har jag träffat och känt att det kanske är någonting där ändå, men tvekat och tvivlat på personen i fråga.

Min nuvarande sneglade jag på på jobbet under en längre tid. Ville verkligen inte ha någon relation med någon från vår arbetsplats då den är lite speciell och vi jobbar under en del social press med människor som egentligen ska veta så lite som möjligt om våra privatliv. Han tog initiativet och jag tvivlade läääänge på om vi verkligen var rätt för varandra. Men nu bor vi ihop och vi är verkligen rätt för varandra. Älskar honom till månen och tillbaka och typ lite till. Han är den bästaste mannen i världen!

 

[Red_Chili]

När jag träffar nya människor så får jag alltid en magkänsla som säger antingen "det här kan bli någon att verkligen tycka om" eller "nja... något känns fel". Det sistnämnda kan komma även om personen inte visar några som helst tecken då på att vara annat än trevlig, men i samtliga fall så har de personerna visat sig ha riktigt otrevliga sidor senare. De som magkänslan är positiv till är som sämst trevliga personer att umgås lite med.

Däremot har det nog bara hänt en enda gång att jag snabbt träffat en person och tänkt/känt "Den där personen måste jag ha i mitt liv!" och jag är så jäkla lyckligt lottad att hon just nu är min kollega, och om sisådär 15 minuter träffas vi igen Annars, när det gäller mer parrelationer, då har det alltid tagit mig lång tid att komma fram till vad jag tyckt om personerna. Å andra sidan vägrar jag bli ihop med någon som jag inte känner hyfsat väl. Att bara tycka om personen, bli ihop och sedan lära känna varandra är för mig ett utmärkt recept på världens kortaste relation.

 

[MiniLi]

Det beror kanske på hur man definierar den där ”självklara” känslan och vad man menar med tvivel?

 

[athena_arabians]

Både ja och nej skulle jag säga. Min nuvarande parter fick jobba för att jag skulle få upp ögonen för honom men jag var inte ovillig heller. Det var mest att jag var trasig på alla sätt och vis, ville fokusera på mitt jobb och var helt enkelt ointresserad av karlar. Han hade å sin sida heller inte haft en relation på länge och hade också blivit sårad. Jag antar att det var något som kändes rätt för oss båda, även om han var den som kände det först och agerade på det. Någonstans har det känts RÄTT hela vägen även det inte alltid varit enkelt. Samtidigt, jag är inte en planerande människa i några aspekter av mitt liv. Jag gör det som känns rätt och ser vart det leder. Tvivel och ånger känner jag inte i mitt privatliv, det är slöseri med tid. Det enda jag kan tvivla på är min egen förmåga professionellt men det hänger ihop med min prestationsångest och mitt svajiga jobbsjälvförtroende.

Vad som är lite roligt i sammanhanget är att det var kaos på jobbet när vi blev tillsammans och jag var väldigt grön. Omgiven av inte helt enkla borrare som definitivt bidrog till kaoset... så jag frågade den lokale fixaren (som senare visat sig vara en ärkeskitstövel och numera är portad på de projekt jag håller i...) inför ett skiftbyte om någon av grabbarna skulle ge mig problem. Nej då, det var bra gubbar sa han... fast iofs, en av dem hade ju lite problem med kvinnor och att ta order från dem. Det skulle då vara särbon men visst, nog har han gett mig problem genom åren Det var årets felbedömning kan jag säga plus att särbon är väl en av de få som jag inte behövt slå i skallen för att de ska lyssna på mig

 

[Nepenthe]

Tror också definitionen är olika.

För mig var attraktionen väldigt stark och jag kunde inte se förbi den. Sen rent praktiska saker talade starkt emot en relation.

 

[Vassi]

Jag har varit med om båda varianterna, och det har varit det självklara, där vi varit väldigt bekväma med varandra från början, som hållt bäst. MEN det är också mitt nuvarande. Aka jag gick själv in som äldre och tryggare, med mer erfarenhet ang vad jag ville ha och vad jag aldrig mer skulle kompromissa med. I mitt fall ingick även lite, av utbildningen påtvingad, terapi där vi pratade mycket om relationer och vilken roll jag tar.
Så jag vill nog på samma gång lite självkritiskt och självgott påpeka att var jag själv varit i livet och vad jag lärt mig om mig själv är en stor del i att nuvarande förhållande är så bra som det är. Och att jag har träffat någon som matchar mig då jävulskt bra då

Sen handlar det väl mycket om vad olika personer vill ha i ett förhållande. Jag älskar trygghet, att veta var jag har den andre. Tror jag att den andra inte är intresserad i dejtingstadiet så lägger jag ingen energi på att ta det vidare. En av mina bästa vänner hade troligtvis istället blivit vansinnig på min extremt icke-svartsjuka, icke-dramatiska partner och tolkat det som att det inte fanns några känslor där.

 

[Koltrast]

Av två huvudskäl tvivlar jag på väg in i en relation:

1) jag trivs ganska bra som singel och att vara kvinna i en heterosexuell relation är förenat med vissa risker och 2) jag är en tvivlande person.

I min nuvarande relation kändes det tidigt väldigt tryggt och självklart, men det hindrade mig inte från att känna tvivel på vägen. Samtidigt så beror ju tvivlandet också på hur allvarligt man ser på relationen, eller snarare hur snabb man är att blicka framåt och även om jag som sagt är en tvivlare, så försöker jag hindra mig själv från att gå händelserna i förväg. Det vill säga, jag försöker att inte lägga hela framtiden i varje litet steg, försöker att inte titta för långt fram. Känns det bra här och nu är det tillräckligt bra, så att säga. Jag behöver inte veta att det ska vara vi för evigt och jag är nog ganska krass och kan tänka att det är bra nu, men vem vet om ett halvår, ett år, fem år hur det känns då? För mig är den krassheten ingen motsättning mot att vara helhjärtad NU. Att hela tiden stå med en fot i dörren och tänka att jag alltid kan dra är nog inte heller gynnsamt för mig i inledningsfasen.

Sen tänker jag att vi såklart är matade med populärkultur fylld av himlastormande, blixtrande kärlek och att vi tidigt får en bild inpräntad i oss av vad det är att bli kär och vad som är romantik. Självklart färgas vi av den och även om himlastormande finns är det ju inte exakt sådär hollywoodskt det ser ut för oss alla.

 

[Petruska]

Av två huvudskäl tvivlar jag på väg in i en relation:

1) jag trivs ganska bra som singel och att vara kvinna i en heterosexuell relation är förenat med vissa risker och 2) jag är en tvivlande person.

I min nuvarande relation kändes det tidigt väldigt tryggt och självklart, men det hindrade mig inte från att känna tvivel på vägen. Samtidigt så beror ju tvivlandet också på hur allvarligt man ser på relationen, eller snarare hur snabb man är att blicka framåt och även om jag som sagt är en tvivlare, så försöker jag hindra mig själv från att gå händelserna i förväg. Det vill säga, jag försöker att inte lägga hela framtiden i varje litet steg, försöker att inte titta för långt fram. Känns det bra här och nu är det tillräckligt bra, så att säga. Jag behöver inte veta att det ska vara vi för evigt och jag är nog ganska krass och kan tänka att det är bra nu, men vem vet om ett halvår, ett år, fem år hur det känns då? För mig är den krassheten ingen motsättning mot att vara helhjärtad NU. Att hela tiden stå med en fot i dörren och tänka att jag alltid kan dra är nog inte heller gynnsamt för mig i inledningsfasen.

Sen tänker jag att vi såklart är matade med populärkultur fylld av himlastormande, blixtrande kärlek och att vi tidigt får en bild inpräntad i oss av vad det är att bli kär och vad som är romantik. Självklart färgas vi av den och även om himlastormande finns är det ju inte exakt sådär hollywoodskt det ser ut för oss alla.

För mig, som delar den där sakliga krassheten, fungerar just krassheten som en faktor FÖR närhet. När vi är krassa och sakliga ser vi varandra och världen som den är. Vi slipper få vårt omdöme fördunklat av romantiska ideal.

 

[Kattennizze]

För mig, som delar den där sakliga krassheten, fungerar just krassheten som en faktor FÖR närhet. När vi är krassa och sakliga ser vi varandra och världen som den är. Vi slipper få vårt omdöme fördunklat av romantiska ideal.

Ja. Jag har aldrig drömt eller känt någon himlastormande kärlek. Vissa drömmer om champagne och jag om kaffe typ. Eller snarare kanske vad kvinnor blir matade med från film mm. Jag har nog alltid känt mig okvinnlig på det sättet, har inget långt böljande hollywoodhår heller.

 

[Koltrast]

För mig, som delar den där sakliga krassheten, fungerar just krassheten som en faktor FÖR närhet. När vi är krassa och sakliga ser vi varandra och världen som den är. Vi slipper få vårt omdöme fördunklat av romantiska ideal.

Vårt största romantiska ögonblick inledningsvis var när vi båda förvånat konstaterade att ”jag tröttnar inte på att ha dig här/att vara här” - vi var båda vana att behöva mycket egentid, även när vi var i inledningsfasen av en trevlig ny bekantskap, men nu plötsligt ville ingen av oss att den andra skulle gå hem. (Egentid behöver vi båda såklart fortfarande.)

Precis som du nämner tidigare här i tråden var vi båda överens om att här fanns något att undersöka vidare och det pratade vi tidigt om att vi båda ville göra, men förutsättningslöst.

 

[Snubbelfot]

Och är det verkligen så att allas relationer startar utan några tvivel eller funderingar? Det känns, för mig, som en sådan där bild som en matas med genom livet (typ kärlek vid första ögonkastet.

Jag har varit med om båda varianterna.
Mitt förra långa förhållande var i stort sett all-in från början. Och hela vägen in i kaklet. Ingen tvekan.
Det nuvarande startade inte lika självklart alls utan mer trevande och fundersamt under kanske ett halvårs dejtande men har liksom... satt sig.

 

[VLMF]

Jag har varit med om båda. Mer himlastormande kär som yngre än som äldre.

Men nuvarande tvekade jag väldigt länge, dels för att jag gillade att vara singel (en relation behövde verkligen kunna "toppa" allt jag har som singel) och mest tänkte att han var en fantastisk KK bara. Jag träffade andra samtidigt men när det gått några månader och vi lärde känna varandra mer och mer insåg jag att han även var smart, kvicktänkt, klok, lyhörd, kommunikativ och känslomässigt närvarande. Och då jag ville lära känna mer och mer av honom. Och så blev jag lite småkär till slut och nu är jag riktigt riktigt kär

 

[Badger]

För att inte kidnappa dejtingtråden tänker jag att jag startar en ny tråd.

Jag läser ofta i Dejtingtråden, men även i andra sammanhang, att så många verkar leta efter en självklar känsla i början av en relation och att en liksom förväntar sig att det inte ska finnas några tvivel. Men måste det verkligen vara så? Måste allt vara självklart i början av en relation? Varför?

Och är det verkligen så att allas relationer startar utan några tvivel eller funderingar? Det känns, för mig, som en sådan där bild som en matas med genom livet (typ kärlek vid första ögonkastet. När en träffar den rätte så VET en att det är rätt osv osv) och som en sen gärna införlivar i sin egen relation hur sant eller osant det än är (alltså att en liksom suddar ut minnena av det som var jobbigt och sen i efterhand bara minns det som självklart).

Jag tänker alltså i första hand på när en inleder en relation, snarare än när en är i själva relationen och hur "kärlek vid första ögnonkastet" verkar vara någon typ av önskan som ställer till det för många.

Det vore himla intressant att höra era tankar kring detta (även om jag inser att TS kanske blev lite luddigt)

Personlighet? Vissa är väl alltid säkra och det är ett tecken andra inte...

(Själv har jag alltid undrat över folk som "klickat" med en häst vid första påseendet.)