Manligt och kvinnligt

[Lupino]

Jag var med om en situation idag där det blev väldigt klassiskt kvinnligt/manligt enligt min mening, vad anser ni:

Jag var i lekparken med mina barn och morsar på en pappa (för mig obekant), vi börjar samtala lite smått och pratar om föräldraledighet, hur det är att ha flera barn (han hade ett och jag två) etc.

Efter en liten stund rör sig mina barn bort några meter och vi avslutar samtalet.

En annan pappa dyker upp och jag hör deras konversation. De har aldrig setts tidigare, efter några inledande frågor om respektive barn så hör jag pappan jag pratade med gå in i detalj om sitt yrke (den andra pappan jobbade inom ett helt annat yrke).

Jag har träffat hur många mammor (och några pappor) på öppna förskolan, i lekparken etc och jag vet inte vad någon av dem jobbar med!! Är det jag som är konstig? Jag kan tillägga att jag mer än gärna pratar jobb, men att det ofta är svårt då jag sällan träffar någon med samma yrke (särskilt sällan tjejer eftersom jag jobbar i en mansdominerad bransch).

Jag ser samma sak med min man som efter att ha träffar sina kompisar (de flesta har barn) oftast inte kan "redogöra" ett dyft om vännens fru eller barn (vi umgås ofta hela familjerna, så jag brukar fråga min man hur det var med vännens fru och barn också och han har sällan något att berätta).

Känner ni igen detta och varför blir det så?

 

[Björk]

Sv: Manligt och kvinnligt

Känner ni igen detta och varför blir det så?

Jag tänker: könsroller.

Det är väl rätt klassiskt? Män som grupp definierar sig själva utifrån sitt yrke; de identifierar sig mer med sitt yrke. Kvinnor som grupp definierar sig mer utifrån sin familjesituation, identifierar sig mer med sin roll som partner och förälder.

Traditionellt så är ju yrkeslivet mer "männens domän" och hemmet och barnen "kvinnans domän".

Det handlar nog mycket om samtalsmönster till stor del; hur vi som män och kvinnor lärt oss att tala med människor av samma kön. Kanske finns också en viss påverkan genom att kvinnor generellt ofta har lägre yrkespositioner; det är ju oftare mannen i relationen som gör karriär och har högre lön. Det intressanta att fundera över är väl hur samtalen utspelar sig i relationer där det omvända gäller..... jag är t ex högre utbildad än min sambo och även om jag inte är någon "karriärist" så har jag ett betydligt större intresse än honom av att utvecklas inom mitt yrke; att "gå vidare". Han ser jobbet mer som "något att tjäna pengar på för att leva på sin fritid". Tyvärr ser säkert samtalsmönstren för oss i flyktiga möten säkerligen rätt lika ut som det du beskriver ändå. Jag ska försöka studera det där lite närmare.....

 

[Björk]

Sv: Manligt och kvinnligt

Puffar upp tråden lite då jag tycker ämnet är intressant och undrar varför inte fler svarat!

 

[Michellan95]

Sv: Manligt och kvinnligt

Jag känner inte igen mig i situationen och sedan har jag missat tråden.

Det är ganska ofta min man berättar om sina arbetskamraters familjer med inkluderade barn. Jag har nog ganska stor koll på vad fruar och makar jobbar med och hur gamla barnen är och hur de mår och det är ändå 17 anställda på makens jobb.
Pratar maken med sina vänner i telefonen kan han alltid svara på hur vännens fru och barn mår och vad som händer i tillvaron när han har pratat klart.

(jag kan iofs ha missuppfatta trådens syfte och då kan ni bara låta mitt inlägg passera)

 

[mino]

Sv: Manligt och kvinnligt

Jag känner inte igen detta men det kan bero på att många oavsett kön i min närhet har högstatusjobb som de gärna skyltar med

 

[Petruska]

Sv: Manligt och kvinnligt

Om det verkligen skiljer sig åt mellan kvinnor och män på det viset, så är väl "könsroller" det enklaste svaret. Män och manlighet associeras med det offentliga livet (yrkeslivet) medan kvinnor och kvinnlighet associeras med privatlivet (hem och familj).

Mitt intryck är dock att det där också är ett slags klassfråga. Kring mig pratar de som har krävande och kvalificerade yrken ganska mycket om sina jobb, medan de som har enklare arbeten pratar mindre om dem.

 

[Björk]

Sv: Manligt och kvinnligt

Mitt intryck är dock att det där också är ett slags klassfråga. Kring mig pratar de som har krävande och kvalificerade yrken ganska mycket om sina jobb, medan de som har enklare arbeten pratar mindre om dem.

Instämmer.

Michellan>> jag tror i och för sig att du och ts talar om lite olika situationer. Hon talar om ett flyktigt möte med en obekant i en lekpark och du talar om vänner och arbetskamrater som förstås är folk man känner bättre.
Kan det ha någon betydelse?

 

[Michellan95]

Sv: Manligt och kvinnligt

Jag tog nog fasta på sista stycket och släppte nog huvudfrågan

Jag ser samma sak med min man som efter att ha träffar sina kompisar (de flesta har barn) oftast inte kan "redogöra" ett dyft om vännens fru eller barn (vi umgås ofta hela familjerna, så jag brukar fråga min man hur det var med vännens fru och barn också och han har sällan något att berätta).

men det som du citerade av Petruska tror jag har en betydelse i det hela. Är man städare kanske man inte sitter i lekparken och talar om att man är lokalvårdare med en högt uppsatt bankman kanske hellre vill tala om just att hen är högt uppsatt bankman.
En annan notering jag har gjort bland människor man precis har träffat är att män oftast förutsätter att kvinnan har sämre jobb eller befattning än de själva och kan bli geniunt förvånade av en kvinna "med karriär".
Allt sammanfaller nog i gamla könsroller som du skriver i ditt första inlägg.

 

[Lupino]

Sv: Manligt och kvinnligt

Jag tror du har rätt, men funderar dels på varför en man då inte frågar mig vad jag jobbar med. Men antagligen tar han för givet att det inte är något viktigt och inget han behöver mäta sig mot eftersom jag är tjej?

 

[Björk]

Sv: Manligt och kvinnligt

Jag tog nog fasta på sista stycket och släppte nog huvudfrågan



men det som du citerade av Petruska tror jag har en betydelse i det hela. Är man städare kanske man inte sitter i lekparken och talar om att man är lokalvårdare med en högt uppsatt bankman kanske hellre vill tala om just att hen är högt uppsatt bankman.
En annan notering jag har gjort bland människor man precis har träffat är att män oftast förutsätter att kvinnan har sämre jobb eller befattning än de själva och kan bli geniunt förvånade av en kvinna "med karriär".
Allt sammanfaller nog i gamla könsroller som du skriver i ditt första inlägg.

Ah, det där missade jag!

Det är intressant det där med klassfrågan... jag kommer att tänka på när jag gått ut min högskolelinje (är personalvetare) och inte fick jobb. Fick under en kort tid vik som lokalvårdare och hoppade på det. På ett av mina pass kom jag i samtal med en som jobbade på kontoret där jag städade och han frågade om jag jobbade för ISS på andra ställen annars. När jag då sa "nej, jag har just gått ut högskolan och är arbetssökande" så var det påtagligt att han reagerade med stor förvåning. Som jag tolkade det så blev han ytterst förvånad att någon som städade överhuvudtaget kunde HA en högskoleutbildning; kanske tyckte han att jag var galen som inte istället stämplade? Eller också var han imponerad att jag "nedlät mig" till det simpla yrket... Lokalvård var ingen dröm, men en ytterst bra erfarenhet; inte minst ur just personalperspektivet. Att förstå hur en del människor faktiskt uppför sig (läs INTE uppför sig) mot lokalvårdaren... alldeles för många behandlade en som luft.

 

[Björk]

Sv: Manligt och kvinnligt

Jag tror du har rätt, men funderar dels på varför en man då inte frågar mig vad jag jobbar med. Men antagligen tar han för givet att det inte är något viktigt och inget han behöver mäta sig mot eftersom jag är tjej?

Exakt. Förmodligen absolut inte medvetet, men omedvetet kanske? Det är helt enkelt inte intressant; han behöver inte "konkurrera" med dig. Och kanske är det också på ett sätt befriande; att han i det samtalet slipper tala just jobb utan istället "får" tala om familjen och barnen!

Den här kommunikationen som är könsinriktad förekommer ju jämt. Jag menar; hur många gånger händer det att någon kommer hem till oss och berömmer min sambo för de fina blommorna eller gardinerna? Eller frågar honom om barnens klädstorlek? Jag har kommit på mig själv med att ge t ex presenter till "nya bebisen" i en familj till just MAMMAN nästan varenda gång. Varför gör jag så? Och varför får alltid JAG presenterna till VÅR bebis?
Det är INTE så enkelt att det alltid är kvinnan som råkar stå närmast rent geografiskt.....

 

[Lupino]

Sv: Manligt och kvinnligt

Jag ser att fler av er tänker att det är en klassfråga. Jag vet inte jag, jag bor i ett område där i princip alla har bra välbetalda jobb (annars har man inte råd att köpa bostad här). Själv är jag höginkomsttagare även om jag inte gör karriär. Jag hade själv "ångest" inför min första barnledighet då jag kände att min identitet helt låg i yrket (numera känner jag att jag både har en yrkesidentitet och en mamma-identitet).

 

[Lupino]

Sv: Manligt och kvinnligt

Exakt. Förmodligen absolut inte medvetet, men omedvetet kanske? Det är helt enkelt inte intressant; han behöver inte "konkurrera" med dig. Och kanske är det också på ett sätt befriande; att han i det samtalet slipper tala just jobb utan istället "får" tala om familjen och barnen!

Den här kommunikationen som är könsinriktad förekommer ju jämt. Jag menar; hur många gånger händer det att någon kommer hem till oss och berömmer min sambo för de fina blommorna eller gardinerna? Eller frågar honom om barnens klädstorlek? Jag har kommit på mig själv med att ge t ex presenter till "nya bebisen" i en familj till just MAMMAN nästan varenda gång. Varför gör jag så? Och varför får alltid JAG presenterna till VÅR bebis?
Det är INTE så enkelt att det alltid är kvinnan som råkar stå närmast rent geografiskt.....

Känner igen allt du skriver! Att det faktiskt kan ha varit positivt för honom att bara få prata familj har jag faktiskt inte tänkt på. Jag reagerade mest på att han och jag verkade jobba inom samma område och vi faktiskt kunde ha haft ett riktigt givande samtal!

 

[Petruska]

Sv: Manligt och kvinnligt

Jag tror du har rätt, men funderar dels på varför en man då inte frågar mig vad jag jobbar med. Men antagligen tar han för givet att det inte är något viktigt och inget han behöver mäta sig mot eftersom jag är tjej?

Jag tror att man kan se det som en kombinerad klass- och genusfråga. Ser man till mina föräldrars vänner (30- och 40-talister) så är det ganska vanligt att mannen är betydligt högre utbildad och har ett "intressantare" yrkesliv bakom sig än kvinnan. Bland mina egna vänner min egen ålder ser jag ganska lite av det mönstret, men jag tror att det finns även i vår åldersgrupp, vi som är mitt i yrkeslivet nu.

Ett sätt att tolka det hela är ju att mäns yrken är en stor del av deras identitet och att de är huvudsakliga familjeförsörjare, medan kvinnors arbetsliv är mindre betydelsefullt både som identitetsskapare och som inkomstkälla. Det kan man ju se som en kombinerad klass- och genusgrej. Kvinnorna är just kvinnor, och bär i lägre grad upp en övremedelklassidentitet på egna meriter.

Och det är ändå rätt få kvinnor som konkurrerar med män på samma villkor. Du är alltså statistiskt sett ingen jämbördig konkurrent till den där mannen.

 

[Michellan95]

Sv: Manligt och kvinnligt

Ah, det där missade jag!

Det är intressant det där med klassfrågan... jag kommer att tänka på när jag gått ut min högskolelinje (är personalvetare) och inte fick jobb. Fick under en kort tid vik som lokalvårdare och hoppade på det. På ett av mina pass kom jag i samtal med en som jobbade på kontoret där jag städade och han frågade om jag jobbade för ISS på andra ställen annars. När jag då sa "nej, jag har just gått ut högskolan och är arbetssökande" så var det påtagligt att han reagerade med stor förvåning. Som jag tolkade det så blev han ytterst förvånad att någon som städade överhuvudtaget kunde HA en högskoleutbildning; kanske tyckte han att jag var galen som inte istället stämplade? Eller också var han imponerad att jag "nedlät mig" till det simpla yrket... Lokalvård var ingen dröm, men en ytterst bra erfarenhet; inte minst ur just personalperspektivet. Att förstå hur en del människor faktiskt uppför sig (läs INTE uppför sig) mot lokalvårdaren... alldeles för många behandlade en som luft.

Klurigt varför han reagerade som han gjorde, kan som sagt vara många olika anledningar. Jag har extrajobbat under gymnasietiden med att städa och det var inte så roligt jobb, jag träffade aldrig de anställda men det är jäkligt hur folk beter sig när de själva inte städar efter sig bara det att man inte tänker på att det är någon annan som får slita men det var OT

Jag har kommit på mig själv med att ge t ex presenter till "nya bebisen" i en familj till just MAMMAN nästan varenda gång. Varför gör jag så? Och varför får alltid JAG presenterna till VÅR bebis?
Det är INTE så enkelt att det alltid är kvinnan som råkar stå närmast rent geografiskt.....

Ett par vänner till oss har precis (eller ja, 1½ månad gammal nu) fått sitt andra barn och vi var dit och hälsade på. Pappan öppnade dörren och därför gav jag honom presenten men fick snarare ett förvånat fågelholksansikte av honom än ett tack innan han gav mamman presenten utan att ens tittat ner i presentpåsen.
När vi fick vårt barn så var det jag som fick alla presenter, även min mans släktingar gav presenterna till mig precis som att en pappa inte kan uppskatta presenterna till sitt barn.

Könsinriktad kommunikation är ganska tråkig och jag försöker tänka mig för men man faller ju dit ändå.

 

[Björk]

Sv: Manligt och kvinnligt

Ett par vänner till oss har precis (eller ja, 1½ månad gammal nu) fått sitt andra barn och vi var dit och hälsade på. Pappan öppnade dörren och därför gav jag honom presenten men fick snarare ett förvånat fågelholksansikte av honom än ett tack innan han gav mamman presenten utan att ens tittat ner i presentpåsen.
När vi fick vårt barn så var det jag som fick alla presenter, även min mans släktingar gav presenterna till mig precis som att en pappa inte kan uppskatta presenterna till sitt barn.

Könsinriktad kommunikation är ganska tråkig och jag försöker tänka mig för men man faller ju dit ändå.

Igenkänningsfaktorn är hög!
Och hur det talas till vår son på 3,5 år av många släktingar:
"Vad duktig du är som hjälper mamma att städa!" när han som 2åring gick omkring med sin sopkvast.
"Oj, du har en egen skruvmejsel då kan du ju hjälpa pappa att skruva ihop...".
mm mm.

 

[Petruska]

Sv: Manligt och kvinnligt

"Vad duktig du är som hjälper mamma att städa!" när han som 2åring gick omkring med sin sopkvast.
"Oj, du har en egen skruvmejsel då kan du ju hjälpa pappa att skruva ihop...".
mm mm.

Vad trött man blir!

När jag träffade barn i samma ålder häromdagen, kom frågan upp om en jätte kanske hade varit där vi var (det fanns tecken i naturen som tydde på viss aktivitet av jättar). Och jag råkade prata om jätten som "han". Min man och en av mina bästa kompisar började genast gasta om jätten som "hon", i munnen på varandra. Och jag skämdes lite, faktiskt. (Barnens föräldrar reagerade öht inte, men jag hoppas att det berodde på att de passade på att prata lite med varandra när vi andra var med barnen.)

 

[Lahtel]

Sv: Manligt och kvinnligt

Jag blev mamma för fyra månader sedan. När jag träffar andra bebis-mammor har i princip ingen frågat mig vad jag jobbar med. Det är ju annars en av de vanligaste frågorna när man träffar nya bekantskaper. Nu är det frågor om bebisen, och sedan var och hur man bor. Det känns som att det är helt nya sociala spelregler som gäller.
Jag verkar allmänt anses som en mycket udda individ som anser att det går att lämna bebisen till pappan, utan att jag övervakar deras umgänge. Att man kan ha jobb och intressen som inte rör bebis/familj verkar för de flesta vara helt otänkbart.

 

[Björk]

Sv: Manligt och kvinnligt

Vad trött man blir!

När jag träffade barn i samma ålder häromdagen, kom frågan upp om en jätte kanske hade varit där vi var (det fanns tecken i naturen som tydde på viss aktivitet av jättar). Och jag råkade prata om jätten som "han". Min man och en av mina bästa kompisar började genast gasta om jätten som "hon", i munnen på varandra. Och jag skämdes lite, faktiskt. (Barnens föräldrar reagerade öht inte, men jag hoppas att det berodde på att de passade på att prata lite med varandra när vi andra var med barnen.)

Men vad härligt att barnen var de som fick dig att tänka till! Hade de inget sagt så hade du förmodligen inte tänkt på det alls.

Jag märker att jag har världens värsta ovana att om leksakerna härhemma säga "hon" om alla dockor och "han" om legogubbarna (förutom de legogubbar som är flickor/kvinnor.... ), "han" om bilarna och ofta om djur vi ser... suck! Jag är nästan oförbätterlig.

Men jag har blivit bättre på att inte könskategorisera barn vi stöter på; fastän jag ser vilket kön barnet troligen har när man ser till stereotyp klädsel så har jag blivit bättre på att säga "barnet" till min son istället för "flickan" eller "pojken". Inte alltid, men allt oftare utan att det känns främmande eller konstigt för mig själv.

 

[Petruska]

Sv: Manligt och kvinnligt

(förutom de legogubbar som är flickor/kvinnor.... ),

Och bara en sådan sak som att man kallar även tjej-/kvinnofigurerna för legogubbar! Kvinnliga gubbar, liksom.

Språket är verkligen inte på vår sida i det här fallet.

Jag har en gammal bekant som lyckades med konststycket att använda hon som neutrum när hennes barn var små. Alltså, hon sa hon om gosedjur etc, där man vanemässigt säger han (om inte gosedjuret har klänning eller andra uppenbart feminina attribut). Och man säger han i ungefär samma betydelse som den, tycker jag. Det är det jag menar med neutrum. Kompisen lyckades med att säga hon om nallar, skalbaggar, leksakslastbilar med ansikten etc.

Och barnet tog efter. Det barnet är 20 år nu, och säger fortfarande spontant hon om alla sådana där figurer där man inte vet könet.