Man kan ju bli tokig

[Jettan]

Sv: Man kan ju bli tokig

Folk ska alltid komma med goda råd, och det kan väl iof. vara ok, det är väl för det mesta ändå bara välmenat? Men du är barnets mor och du vet bäst, och du gör som du vill, INTE som andra vill. Men även om jag tycker det är ok med goda råd, så får det defenitivt inte bli så att dom tjatar för att du ska göra som dom vill eller att dom blir otrevliga mot dig, då har du jävlar imej rätt att bli förbannad, och det är ABSOLUT bäst att säga ifrån skarpt och att göra det tidigt, då slipper du rätt snabbt dessa komentarer. Visst kan det bli lite olustig situation att säga i från till tex. svärmor, men å andra sidan är det ju hon själv som skapat situtionen genom att vara påträngande.

Nästa gång dom säger att du ska göra si eller så, säg då rakt och bestämt till svar att så kan dom göra med sina barn, du gör som du vill med ditt barn, för du är barnets mor och du vet bäst. Blir garanterat tyst, jag har själv provat!

 

[Sol]

Sv: Man kan ju bli tokig

Håll god min..... Du behöver inte säga Ja eller Nej utan bara Jaha eller Vad intressant. Vad du gör sen när de har gått är inte deras problem. Då gör du vad som är bäst för dej och ditt barn. De vill bara väl.

Jag skulle inte klara av att bara hålla god min och låta dem fortsätta. Jag har börjat få höra lite åsikter redan nu, innan barnet ens fötts och nästa gång någon lägger sig i kommer jag säga rakt ut att de kan sluta med det. Föräldrarna måste ju ges en chans att själva få lära känna sitt barn och finna sin egen föräldraroll, finna sin egen väg. Omgivningen får faktiskt ta den "bryska" sanningen...

Visst handlar råden om god vilja, men av samma skäl bore omgivningen låta den nya familjen få finna sin egen väg.

 

[Atoxa]

Sv: Man kan ju bli tokig

De här problemen hade aldrig funnits om folk kunde säga ifrån, försvara sin rätt att inte bli trampad på.

Varför är det så farligt att tala om för andra när man tycker att dem behandlar en fel?

Det behöver ju inte handla om att skälla/fräsa. Man kan ju facktist säga ifrån ändå.

"om du misstror mitt sätt att ta hand om mitt barn kan du hålla det för dig själv...," eller "det finns lika många sätt att ta fostra och ta hand om barn som det finns föräldrar. Vi frågar om vi vill ha råd.."

Läggar man till innan att "jag vet att du bara menar väl men .... " så minskar eventuella risker för att folk tar illa upp av undanbedjandet också.

Man har rätt att inte låta sig trampas på! Och man är inte oförskämmd för att man sätter P för kommentarer och gliringar man inte vill ha.

 

[Björk]

Sv: Man kan ju bli tokig

Visst handlar råden om god vilja, men av samma skäl bore omgivningen låta den nya familjen få finna sin egen väg.

Precis! Den bästa "presenten" man kan få av mormor/morfar och farmor/farfar är ju faktiskt deras tro på ens egen förmåga som förälder! Att de litar på ens förmåga att fatta bra beslut för sin egen familj. Att de litar på ens omdöme.

Om man nu har ett barn som blivit vuxen, som klarat av studier, eget boende, arbete, hitta partner, svårare tider, hjärtesorger, tagit hand om husdjur, skött sin ekonomi osv så kan man ju tycka att man vid det laget borde inse att denna vuxna individ (som man förhoppningsvis dessutom känner stolthet över) klarar även föräldraskapet med allt vad det innebär! (och jag är SÅ glad för att jag känner att det är precis så min mamma och pappa resonerar)

Skulle det bli för mycket av "goda råd" så skulle jag nog kunna drista mig till att säga: "Jag/vi är vuxna nu. Du har redan gjort ditt jobb med att fostra/uppfostra mig/oss. Det är klart nu och här är resultatet; såhär blev jag/vi! Nu är det min/vår tur att fostra vårt barn utifrån våra värderingar. Det är faktiskt vårt jobb, inte ditt."

 

[Björk]

Sv: Man kan ju bli tokig

Du har rätt Atoxa!

Jag tror också att man måste sätta upp en gräns för vad man tolererar. "Här är jag och vår familj. Vi vill inte att ni ska ta över vårt föräldraskap eller bestämma över vad som är rätt i vår familj. Vi vill gärna att ni ska finnas där som stöd när/om vi behöver hjälp och som en bra farmor/farfar/mormor/morfar till ert barnbarn. Om vi behöver råd/stöd så kommer vi att fråga er. Er roll är just att vara far-/morförälder."

 

[bananabambi]

Sv: Man kan ju bli tokig

Jag har ju fått höra nästan alla de sakerna jag citerade. Och jag har inte känt mig trampad på en endaste gång. Jag vet att folk menar väl, och jag vet att folk gärna lägger sig i. De får gärna komma med välmenande råd, jag tror faktiskt inte någon i min omgivning INTE trodde jag skulle klara barn, och det var därför de tvingas komma med råd. Jag tror bara att en del är sådana, att de måste komma med tips och kommentera, för att känna sig behövda och viktiga.

Jag har aldrig tvivlat på min kunskap, och jag kan absolut inte mer än någon annan nybliven mamma. Men jag ansåg att BVC hade de bästa råden, och de fick jag råd av när jag behövde.

Jag skulle aldrig få för mig att säga något som: om du misstror mitt sätt att ta hand om mitt barn kan du hålla det för dig själv.

Däremot skulle jag kunna säga: Ahaa, så du tror lillan skriker för att jag har lite mjölk? Ja, jag tror inte det, hon verkar belåten *bla bla*, och så skulle det nog märkas på hennes kurva. Hon går ju upp fint och så. Men jag ska kanske kolla med BVC nästa gång vi är där, vad de tror.

Varför tror alla att det är av illvilja som folk ger råd? Jag tror det ytterst sällan är så. Jag tror snarare det är ett sätt för folk att vilja hjälpa till, att kanske få vara till hjälp.

Däremot, om man rent ut får höra att man gör fel och vet med sig att det inte stämmer så är det klart man ska säga till. Att ens svärmor ständigt påpekar hur lite kläder ens barn har på sig t.ex. Klart man ska tala om, om man nu tycker det är jobbigt. Det beror ju på en själv, hur mycket man tål eller hur känslig man är för tips. (Som oftast tas som kritik)

 

[Sol]

Sv: Man kan ju bli tokig

Vem säger att det handlar om illvilja? Jag tror de allra flesta förstår att dessa råd bottnar i god vilja, men det innebär inte att de inte kan tas som kritik eller att det kan bli för mycket.

Jag är inte intresserad av att diskutera tex. mängden mjölk i mina bröst. Tillsammans med BVC kommer jag förhoppningsvis ha rätt bra koll på det själv. När då någon säger att de tror man har för lite mjölk är det ju som att indirekt säga att jag och BVC inte har koll på läget.

Jag ska få mitt första barn. Jag är inte intresserad av att diskutera det ena med det tredje för att släktingar tror sig veta bättre än jag. Jag vill tillsammans med min partner finna våran väg och då måste vi få prova oss fram. Vill jag ha råd ber jag om dem.

 

[bananabambi]

Sv: Man kan ju bli tokig

Vem säger att det handlar om illvilja? Jag tror de allra flesta förstår att dessa råd bottnar i god vilja, men det innebär inte att de inte kan tas som kritik eller att det kan bli för mycket.

Men det skrev jag väl också, att det beror på vad man är för person. Alla uppfattar ju råd olika, en del tar det som pekpinnar, en del som kritik, och en del gör ingen big deal av det alls.

Jag är inte intresserad av att diskutera tex. mängden mjölk i mina bröst. Tillsammans med BVC kommer jag förhoppningsvis ha rätt bra koll på det själv. När då någon säger att de tror man har för lite mjölk är det ju som att indirekt säga att jag och BVC inte har koll på läget.

Det var inte jag heller, därför svarade jag bara att jag inte trodde det var någon fara. Barn kan skrika ändå, även om de är mätta. När jag undrade så kollade jag med BVC.

Jag ska få mitt första barn. Jag är inte intresserad av att diskutera det ena med det tredje för att släktingar tror sig veta bättre än jag. Jag vill tillsammans med min partner finna våran väg och då måste vi få prova oss fram. Vill jag ha råd ber jag om dem.

Pja, vi fann våran väg helt själva, trots att vi inte bad folk sluta komma med råd. De pratade, vi lyssnade, vi gjorde som vi bestämt ändå och sedan var det liksom inget mer.

Kanske har vi ändå varit förskonade från Det Väldiga Tjatet ändå, för det är ingenting jag ens tänkt på skulle vara jobbigt.

 

[Sol]

Sv: Man kan ju bli tokig

Det enda jag vill framhäva är att man givetvis ska säga ifrån om man tycker att det är jobbigt. Att som någon skrev bara hålla god min funkar ju inte om man faktiskt tycker att det är jobbigt med råd från alla möjliga håll. Då har man rätt att säga ifrån och ingen ska ta illa vid sig av det.

Ingen ska behöva känna att det bara är att hålla god min.

 

[bananabambi]

Sv: Man kan ju bli tokig

Det enda jag vill framhäva är att man givetvis ska säga ifrån om man tycker att det är jobbigt. Att som någon skrev bara hålla god min funkar ju inte om man faktiskt tycker att det är jobbigt med råd från alla möjliga håll. Då har man rätt att säga ifrån och ingen ska ta illa vid sig av det.

Ingen ska behöva känna att det bara är att hålla god min.

Ja, om man tycker det är så jobbigt så är det klart man ska säga ifrån. Jag har dock aldrig haft det behovet, kanske därför det inte känns så aktuellt.

 

[Björk]

Sv: Man kan ju bli tokig

Däremot skulle jag kunna säga: Ahaa, så du tror lillan skriker för att jag har lite mjölk? Ja, jag tror inte det, hon verkar belåten *bla bla*, och så skulle det nog märkas på hennes kurva. Hon går ju upp fint och så. Men jag ska kanske kolla med BVC nästa gång vi är där, vad de tror.

Varför tror alla att det är av illvilja som folk ger råd? Jag tror det ytterst sällan är så. Jag tror snarare det är ett sätt för folk att vilja hjälpa till, att kanske få vara till hjälp.

Jag förstår hur du menar. Men samtidigt så blir man ju rätt så TRÖTT på att ständigt behöva förklara sig och göra en utläggning om varför man gör som man gör eller varför barnet beter sig si eller så. Visst är det i regel välmenande... eller snarare tror jag en del personer helt enkelt inte ens tänker; de bara låter munnen gå och eftersom de tycker att de kan det där med barn så snackar de på helt enkelt. Men; hur välmenande det än är så blir man ju trött när folk ska tala om hur man "ska" göra i alla möjliga lägen. Det är ju inte som så att de talar om det EN gång eller vid ETT tillfälle - de som gör så brukar ha en tendens att lägga sig i alltifrån vad/hur barnet äter till när/var/hur det sover, hur länge man ammar, hur bortskämt barnet blir osv osv.

Jag undrar också varför just barn på något sätt är "allmängods"? Folk i allmänhet sitter ju inte och talar om för mig hur jag ska/bör äta, hur jag ska/bör träna eller hur jag ska inreda mitt hem eller klä mig. Det anses generellt ganska oförskämt bland de flesta att t ex säga "jaså, du tycker att du är trött. Jag tror det beror på att du helt enkelt borde motionera mer och äta nyttigare. Att äta rätt sammansatt mat är viktigt vettu bla bla bla..."

Det där förvånar mig att just barn är något som alla liksom "får" tycka saker om.

När jag som gravid talade om att vi funderade på att åka på utlandsresa när barnet var typ 6-12 månader (nu är resan bokad) så sa en bekant "nej hördu Björk nu måste jag säga att det tycker jag INTE ni ska göra! Släpa iväg ett så litet barn på utlandsresa!!" Personen hade minsann sett så många skrikande och lidande barn på sina utlandsresor så det var verkligen totalt förkastligt. Jag sa väl som så att det beslutet kan vi nog fatta själva om vi ska eller inte ska göra resan och sa också att jag sett väldigt många nöjda barn på utlandsresor (förstås har även jag sett ledsna barn på flygplan, men inte så att de varit i någon slags majoritet). Jag blir bara förvånad över behovet att tala om att vad vi inte "ska" göra. Tror personen att jag ska "lyda order"? Tror personen att den kan avgöra vad som är lämpligt/olämpligt för oss och vårt barn?

Även om man tycker saker om folks beslut så tycker jag det är konstigt att man måste tala om vad man tycker i alla lägen.

 

[diamonia]

Sv: Man kan ju bli tokig

kl

Min svärmor sa att jag skulle låta dottern skrika ett tag och då blev sa jag ifrån att det kulle hon inte alls och att vi bestämde själva över vårt barn. Då sa hon att jag får också bestämma för jag är hennes farmor

Då, när dottern var nyfödd blev jag jätteupprörd. Nu är hon snart ett år och jag skakar av mej svärmors "goda råd" mkt lättare!

 

[Tajger]

Sv: Man kan ju bli tokig

Jag undrar också varför just barn på något sätt är "allmängods"?
//Det där förvånar mig att just barn är något som alla liksom "får" tycka saker om.

Kanske inte riktigt har med detta att göra, men i många andra fall tycker man att folk ska lägga sig i, om man tror att ett barn far illa av någon anledning.
Nu är väl inte dessa "välmenande" råd riktigt av samma anledning, men personen som ger rådet tycker väl att den kommit på ett bättre sätt, eller tycker att den har mer erfarenhet, och därför vill underlätta för den nyblivna mamman som, i deras ögon, verkar behöva det.

 

[vindvissla]

Sv: Man kan ju bli tokig

Jag menade såklart inte att man ska hålla god min om man tycker det är jättejobbigt, men de exemplena som ts skrev lät inte jättejobbiga så då hade jag nog bara sagt javisst.

Jag är verkligen ingen sån som sitter tyst och håller med utan säger ofta att "intressant, men så gör inte jag. Jag tror på ditten och datten och därför gör jag såhär". Sen brukar inte folk (i min närhet) ta illa upp eller tycka att jag är konstig för det.

Så, det beror ju såklart på hur mottagaren känner det.

 

[havreflinga]

Sv: Man kan ju bli tokig

Jag tycker man märker ganska fort om andra har liknande värderingar de man själv har. Jag har t ex ingen som helst nytta av råd från folk som förespråkar skrik-metoder eller som tror att barn måste sättas på plats.

En del vill jag gärna bolla tankar med. Till de andra brukar jag säga att vi har helt andra värderingar.

 

[havreflinga]

Sv: Man kan ju bli tokig

Jag undrar också varför just barn på något sätt är "allmängods"?

Kanske för att så många är ganska dåliga på att förstå sig på barn...?

Jag tycker nämligen att folk har en tendens att ge andra råd i de områden de själva är ganska misslyckade i.

 

[Björk]

Sv: Man kan ju bli tokig

Kanske för att så många är ganska dåliga på att förstå sig på barn...?

Jag tycker nämligen att folk har en tendens att ge andra råd i de områden de själva är ganska misslyckade i.

Ligger nog en del i det.... tyvärr.

Kanske är det så att de självutnämnda experterna ibland är personer som liksom känner att det här med barn är det enda de kan. Jag menar typen mammor (oftast) som liksom bara är just mammor; som inte har någon egen identitet och något dom är stolta över/kunniga inom som personer. Såna som liksom lever genom sina barn. Det verkar ibland vara lite av ett självhävdelsebehov.

 

[Björk]

Sv: Man kan ju bli tokig

Kanske inte riktigt har med detta att göra, men i många andra fall tycker man att folk ska lägga sig i, om man tror att ett barn far illa av någon anledning.

Apropå detta så tycker jag absolut att man just SKA lägga sig i när/om barn far illa. Men när två hyfsat normala vuxna personer blir föräldrar som liksom bevisligen klarar av resten av sitt liv på ett bra sätt; att DÅ lägga sig i tycker jag bara är någon slags utslag av obetänksamhet eller till och med oförskämdhet.

Om det vore så att de påpekar saker för att de ser att barnet missköts så är det ju bara bra. Men jag inbillar mig att väldigt många som kommenterar egentligen inte alls tycker att barnet just missköts. De ser möjligen bara att man gör annorlunda än vad just DE skulle göra. Eller så tittar de inte alls utan bara slänger ur sig en massa "tips" utan att ens ha någon som helst koll på hur föräldrarna redan gör.

Vi har som sagt tackolov fått väldigt FÅ dumma kommentarer från våra närmaste. Men två kommentarer som återkom från ett håll några gånger var frågor om han får vara ute (utomhus) något på dagarna och insiniuationer om att han inte får vara det ("vad bra att ni kom hit så att han får vara utomhus också") och även kommentarer om att barn ska vara på golvet; "barn behöver vara på golvet, annars lär de sig inte krypa" typ.

Jag förstår för det första inte varför personen tror att sonen inte är utomhus. Vi har till och med talat om för personen att han är ute minst 1 timme, ofta upp till 3-4 timmar varje dag (kanske är han inomhus max en heldag i veckan; ofta pga uselt väder). Personen är inte hemma hos oss varje dag; knappast ens någon gång i veckan. Och verkar ändå förutsätta att han inte får vara ute.
Det där med golvet verkar också vara någon slags konstruktion; kanske beroende på att när personen kommer (eller vi hälsar på) så är sonen ofta i någons knä. Det betyder naturligtvis inte att sonen övriga 23 timmar per dygn sitter i knäet. Dessutom så vore det väl ganska konstigt om han INTE satt i knäet när vi har besök - han ska väl också få vara med i gemenskapen?

Det är så konstigt att en del människor verkar tro att den kvarten, halvtimmen eller få timmarna de är närvarande i barnets liv är någon slags sammanfattning av vad som händer alla de andra timmarna.... Jag förstår inte hur de tänker.... Tänker de överhuvudtaget?

Kommentarer om amning, hur barnet sover, att man ska ge dem godis, att man inte ska ge dem godis, att man inte ska lyfta upp dem för att de blir bortskämda, kommentarer om barnets temperament, att man borde sluta amma nu, att man ska klä på barnet mer kläder, att barnet har för mycket kläder osv osv. Varför får så många föräldrar höra sånt tjat från sin omgivning?! Om barnet är nöjt och ser friskt ut så måste ju föräldrarna generellt göra saker RÄTT och inte fel?

 

[Mabuse]

Sv: Man kan ju bli tokig

och min favorit : "Är hon snäll, då?" ... Nä, hon är elak och manipulativ. Och ondskefull.

Ursäkta, men...

Nästa gang far du svara sa, och tillägga "Vi funderar faktiskt pa att döpa henne till Damien, tror du det funkar även pa en tjej?"

http://www.youtube.com/watch?v=Az86iKhWAjk

 

[NeverEver]

Sv: Man kan ju bli tokig

mina föräldrar/svärföräldrar ger bara råd om man ber om dem. det hade vi pratat om redan innan han föddes.