Sv: Mamman har utbildningsångest
Jag tror våra förväntningar skiljer sig åt, att få ett intressant jobb som inkluderade min utbildning var för mig en utopi (och jag gissar flera med mig), med annan utbildning kanske det tas mer för självklart?
Men en utbildning kan ju inte garantera hur arbetsmarknaden utvecklas, även om det jobbas med prognoser.
Jag tror att du har en poäng där. Jag är kluven till den här diskussionen. På många sätt så är det positivt att jobba ett tag. Är man lite driftig, orädd att testa nya saker, öppen osv. så kan man skaffa sig ett kontaktnät, värdefulla kunskaper om vad de där ekonomerna faktiskt gör osv.
Å andra sidan är utbildning i sig utvecklande. Man får nya perspektiv och ett annat förhållningssätt till sin verklighet. Det där kan iofs säkert skifta betydligt beroende på vilken utbildning man läser. Just humaniora (som jag utgår ifrån) har ett särskilt fokus på perspektivbyte/verklighet/vetenskaplighet och vad det innebär att vara människa i en komplex tillvaro. Kanske en A-kurs i biologi inte ger samma reflektioner som exempelvis en A-kurs i historia/filosofi eller språk.
Det jag saknar med det svenska utbildningsväsendet är humanioran. I många andra länder är första året ett slags "grundutbildningsår" där allmänbildande ämnen ingår. I vårt system kommer visserligen kommer den studerande givetvis till den punkt där teorier kolliderar med varandra och ifrågasättandet sätts i fokus. Så kanske är det inte ett så stort bekymmer, trots allt? (jag tänker högt nu, tror jag)
Hur man ser på sin utbildning - yrkesutbildning vs bildning varierar också beroende på vilka intentioner man har från början och hur man utvecklas under studietiden. Det handlar til syvende och sist om det personliga engagemanget och intresset för att vända och vrida på begrepp. En del går igenom en hel utbildning utan att närmare reflektera över kunskaperna som sådana, utan utbildningen ses som en "biljett" till ett jobb.
Jag har själv läst engelska, historia, pedagogik, litteraturvetenskap och några småkurser. Lyckligtvis ger en gymnasielärareexamen ett yrke och då var vi där igen - en utbildning som leder till ett yrke.
Många av mina kollegor har sett utbildningen som en "biljett", men många har också gått in för lärargärningen med liv och lust. De har funderat mycket kring vad vi egentligen utbildat oss till och vad vi egentligen skall utbilda våra elever till. De lärarkollegor jag uppskattar mest är de som fortfarande har en fot kvar på universitet. Antingen i tanken eller i praktiken. Det är mycket stimulerande att arbeta i en bildningsmiljö, när det var själva utbildningen som var roligast.
Jag kan därmed förstå den sorg som Mabuse tar upp. Jag vet inte om jag hade klarat av att läsa i fyra,fem år och sedan få ett jobb där jag inte fick använda min intellektuella kapacitet. Jag hade känt mig bitter och besviken och förmodligen läst vidare (om möjligt) för att få ett jobb där jag stimuleras.
Men vi är så olika. En del har ett rörligt intellekt, men använder det mest på fritiden. Jobbet är en födkrok och tillvaron är ok. Kanske för att man ändå i tanken kan vara aktiv med sig själv?
Själv är jag (tyvärr?) av sådan natur att jag på många sätt är beroende av ett intellektuellt stimulerande jobb där jag får använda min förmåga att tänka kritiskt.
För att gå tillbaka till ursprungsfrågan, så undrar jag om inte du (Pallas) skulle må väl av att berätta för din son hur kluven du är. Visa på positiva och negativa effekter av olika val och låt honom fundera. Han har säkert en mer neutral syn än vad du har som ju kopplar ihop hela situationen med känslor såsom besvikelse, vanmakt och sorg.
