Mammahjärtat blöder....

nevin

Trådstartare
Usch vad jobbigt det är att veta att ens barn sörjer och mår dåligt.....

Jag fick veta att sonen och hans flickvän inte längre är ett par, och jag ser också på sonen att han mår hemskt dåligt över det.... Jag vill inte tränga mig på hans känsloliv, och han är av den tysta "norrländska" typen som i stort sett svarar med en inandning på direkta frågor..... men han vet att jag finns här och så småningom brukar han prata om det som tynger honom, det är bara det att det smärtar att se honom må kasst!!

Vet inte vad jag vill med det här inlägget, kanske bara få säga att jag helst av allt vill ta min 15åring i famnen och krama honom tills det går över? Nu får jag hoppas att min närvaro räcker, han vill INTE krama sin mamma..... Jag fick klappa honom lite på foten när han låg i sängen och sitta brevid i tystnad en stund innan han ville vara ifred.


Usch, jag vill helst rädda honom från all smärta han kan få känna på, men det kan man ju inte......
 
Sv: Mammahjärtat blöder....

Usch, jag vill helst rädda honom från all smärta han kan få känna på, men det kan man ju inte......

Föräldraskap...

Det bästa: Den totala kärleken! :love: Man vill skydda dem från allt ont.
Det sämsta: Man kan inte det... :crazy:

Förstår att du känner dig ledsen.

Tröstkram,

/FG
 
Sv: Mammahjärtat blöder....

Tack här med, det är det här det handlar om i min andra tråd.... Det är så jäkla svårt att se sitt barn bli stor och få de här erfarenheterna....... Men de är ju nödvändiga, och det är som du säger, man KAN inte skydda dem från det!
 
Sv: Mammahjärtat blöder....

Läste just att det var din sons smärta du var ledsen för. Skickar en tröstkram här också. Jag känner mig ledsen för en väns skull. Hon har förlorat sin älskade. Han har dött i cancer. :cry:
 
Sv: Mammahjärtat blöder....

Nu kommer jag att trilla tillbaka lite i tiden, lite mer exakt tre år till att börja med.

Min stora dotter var iväg (då knappt 12 år) med sin far på badhotellet i Fredikshamn, han blir akut sjuk och får åka ambulans till sjukhuset.
Dagen efter får släkten lösa hemfärd åt dotter och far, bil mm.

Ytterligare en dag efter det är fadern på vårt lasarett, jag får ett samtal från en av hans andra döttrar om att man upptäckt en hjärntumör i samband med undersökning.

HÄR STOPPAR JAG.

Jag hade i det läget kunnat göra vad som helst för att lindra dotterns situation, jag hade faktiskt kunnat göra ALLT för att lindra.

Jag kunde inte göra något åt det år som sedan gick med hjärnoperation, cellgifter, och strålning och att hennes pappa fick avsluta sitt liv på ett hospice.

Det jag gjorde var att finnas till, prata, vägleda och hjälpa till så gott det gick i hennes bearbetning/sorg.
Jag var rak från början om vad som kunde hända och sedan gällde det att få henne att inse att det faktiskt finns ett liv även utan den som man älskar även om det är tungt och rent ut sagt för djävla jobbigt att förlora någon man älskar oavsett om det är så att den dör eller "bara" försvinner ur ens liv.

Nu är det kanske inte jämförbart men det är en sorg oavsett och mitt bästa tips är att finnas till, visa att man bryr sig och att bara finnas till hands.

Vi kan aldrig skydda våra barn från tråkigheter i livet hur gärna vi än vill, men vi kan hjälpa dem att genomlida den sorg/smärta de känner.
 
Sv: Mammahjärtat blöder....

Ah, det var inget bra alls, stackars henne..... Fy vad orättvist livet är.....
 
Sv: Mammahjärtat blöder....

Ja, det är ju så man måste göra, visa att man finns där. Nu är ju det här inte alls lika "illa", hon kommer ju inte dö eller så, "bara" bryta med honom. Men det som är det svåra, tycker jag iallafall, är just det där att bara finnas till. Jag vill bara ta honom i famnen och krama bort det onda!

Han vet att jag finns här, han kan ringa mig när som helst och jag blir aldrig chockad över sånt han berättar för mig, snarare ser jag det som ett oerhört bra tecken att han berättar saker för mig som han aldrig skulle säga till någon annan. Han är tyvärr lite tystlåten av sig, tar tid på sig att få fram det han vill säga och ibland hinner saker passera innan man ens vet om att de hänt....

Han är heller inte mycket för att ha kropspkontakt, men jag tror att det jag gjorde idag är fullt tillräckligt för honom just nu, jag satt en stund, bara tyst och smekte hans fot lite lätt. Bara för att visa att jag finns där om han vill. efter en stund ville han inte att jag skulle vara där mer, han ville sova och vara ifred, så då gick jag, men som sagt, han vet att jag finns där iallafall!


Jag älskar honom så oerhört, och det var så svårt att se hans bleka ansikte under täcket.... Just nu är han med kompisar nere i pappans stad, och jag tror att det kan vara bra att umgås lite med dem, även om han kommer vara trött hela dagen imorgon.
 
Sv: Mammahjärtat blöder....

Att finnas där och visa att man förstår att livet suger just nu, det brukar faktiskt räcka.
Och man skall inte gå iväg när man blir avvisad.
Utan komma tillbaka efter bara en liten stund.
 
Sv: Mammahjärtat blöder....

Mmm, visst är det svårt! Har en dotter på 27 som gått igenom två brutna förlovningar, jobbigt med hjärtesorg. Men nämnda dotter var på Irland när hon var 17 och jobbade med hästar, och ringer hem efter fyra dagar och bara gråter och vill hem. Hon skulle vara där 8 veckor! Då var mamma långt borta, vill jag lova. Biljetten gick bara att ändra på plats, och hon var tvungen att själv ta tag i problemet, åka tåg till Dublin på sin (sällsynta) lediga dag och ändra tid. Mycket blev fel på det stället, men i det läget var jag tvungen att pusha, bli lite arg för att hon skulle våga stå på sig och säga till. Jobbigt! Nu i efterhand säger hon att det stärkte henne att faktiskt klara av det, men gissa om jag bara skulle velat åkt över och hämtat henne!
 
Sv: Mammahjärtat blöder....

Jag ska hämta honom i eftermiddag, så ska han vara här några dagar. Han är ganska instängd i sig själv, så att gå därifrån är det enda alternativet, men som du säger är det också viktigt att komma tillbaka. Vilket jag gör.

Jag pratade med honom bara nån timma efter att jag träffade honom först, då var han med sina kompisar och ville ändå prata med mamma:love: Så det gjorde vi. Och idag ska jag som sagt hämta hem honom till Örebro.
 
Sv: Mammahjärtat blöder....

Det kan jag tänka mig! Fy, det är verkligen hemskt att se sina barn lida! Och nu har jag börjat på ny kula, om 15 år är man där igen:crazy:
 
Sv: Mammahjärtat blöder....

Ja, känner igen det, har tre till i tonåren som väl ska igenom sin beskärda del!
 
Sv: Mammahjärtat blöder....

Oh, det låter tufft, hur klarar man av det? Tufft nog med en nu och en om lika många år till tycker jag.........
 
Sv: Mammahjärtat blöder....

Ska kanske flicka in lite här, jag är inte i samma sits som din son men jag är i "kärleks-problem" http://www.bukefalos.com/f/showthread.php?t=776092 som du ser i min tråd!
Saken är den att man vill bara att problemet ska vara borta och de ska alldrig ha funnits där! man vill bara att de försvinner. de är en omöjlighet men alla har vi olika sätt att behandla sorgen med, jag blir tokig och river håret av mig i störtfloder av tårar medan din son kanske mer vill vara i sin ensamhet och bearbeta, jag tror att när han har lust att prata om de gör han de se till att vara där för honom bra :)
 
Sv: Mammahjärtat blöder....

Absolut, jag är alltid till hands, oavsett om han vill prata med mig mitt i natten eller nån annan gång.


Hoppas att du lyckas hantera din hjärtsmärta du med, jag skickar en styrkekram till dig!
 
Sv: Mammahjärtat blöder....

man kan låsa in dem och stå utanför med mammamodet i halsen och skydda dem mot allt ont:smirk: :D
 
Sv: Mammahjärtat blöder....

Om det vore så enkelt...Nej, man får hålla i så länge man kan, och sedan hålla tummarna. Har en nittonåring som i vinter upptäckt hur kul det är att festa. Ville skicka bud med pappa att köpa sprit i Tyskland, för det är ju mycket billigare:crazy: Vi får väl hålla tummarna för alla tonåringar tillsammans!
 
Senast ändrad:
Sv: Mammahjärtat blöder....

Som min när han ringde och frågade om jag hade en hundring att avvara.... Jaha sa jag, vad ska den vara till, mat har du ju hemma och godis och sånt ska du ju stå för själv? Eh..... Öl? säger han..... Eh? Öh? säger jag.... Nehejdu, det blidde inget av!


Ja, jag håller mina tummar och tår så det snart är blåa, det kan behövas.
 
Sv: Mammahjärtat blöder....

Du gör det enda du kan göra. Livet gör ont ibland, det hör till. Försök att inte involvera dig för mycket! Han kommer förhoppningsvis bli starkare av det här, och kärleken är svår men härlig.

När min första kärlek tog slut ville jag prata med min pappa, men låt sin son visa hur han vill hantera det. Kanske behöver han umgås mer med kompisar för att koppla bort.
 

Liknande trådar

Relationer Jag är en arbetande småbarnsförälder till två barn som är mycket energiska, aktiva och säger vad de tänker all vaken tid. Även min man...
2 3
Svar
52
· Visningar
7 163
Senast: Fruentimber
·
Småbarn Jag tänkte först skaffa ett anonymt konto, men jag orkar inte. Det är ju heller inget att skämmas för tänker jag (försöker jag tänka)...
3 4 5
Svar
97
· Visningar
15 224
Senast: TinyWiny
·
Övr. Barn Har en son på 6 år. Han är utredd som 4,5 åring för autism,men då han fick normalt resultat på pappret så slogs det bort. Nu började...
2 3
Svar
46
· Visningar
9 703
Senast: Fraegd
·
Övr. Barn Har en 8-årig son som har det lite jobbigt med sina känslor. Han har, och har länge haft det väldigt jobbigt och svårt med att visa och...
2
Svar
22
· Visningar
7 431
Senast: MiniLi
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Tvättstugedrama
Tillbaka
Upp