Make som inte klarar av jämställdhet/föräldraskap

[Ainon]

Ju mer jag läser så låter han faktiskt som en egoistisk självupptagen typ med ett ”jag fokus” som min treåring. Ev bakomliggande diagnos är ingen ursäkt för att inte önska en förändring. Att inte orka är en sak men att inte vilja orka och bara vilja göra det som är ”roligast” för en själv

Jag tror chansen till förbättring är liten sålänge han själv inte VILL vara en bra pappa. Det måste finnas en vilja att ta ansvar som en vuxen människa.

JAG hade aldrig stått ut att leva med en sådan medförälder och hellre bott ensam oavsett andra kvaliteter. Men förstår att det är skillnad när man befinner sig i den situationen och att vi som läser bara ser mindre bitar av helheten.

 

[Badger]

Han ser det inte så riktigt. Enligt honom så fungerar han inte alltid bra i föräldraskapet, vilket han också hade väntat sig. Även om han hoppades att det ”av sig själv/biologin” skulle gå bättre. Så hans största problem är att jag inte kan acceptera läget. Och ja, att det inte går så bra alltid, och att barnet märker av hans sinnesstämning, han blir stressad/ mår dåligt vissa dagar har jag svårt att bara acceptera utan att försöka åtgärda.

Det måste ju bero på att han i grunden har något slags bild av att barnet inte är hans problem egentligen.

Och i förlängningen också en bild av att hans jobb är väldigt mycket viktigare än ditt jobb. Eftersom han tycker att du ska lägga ned ditt jobbande helt, för att han ska kunna jobba så mycket han har lust med.

Och en bild av att hans hälsa (sömn) är mycket viktigare än din hälsa (sömn) eftersom han först fick sova två timmar extra, men sedan inte tyckte att du förtjänade att få sova två timmar extra.

Så egentligen ska du både sova mindre och ta hela jobbet med barnet. Medan han får sova mer och jobba mer. Varvid hans arbete och hälsa även är högre prioriterat än barnets hälsa eftersom barnet bara får en förälder och den föräldern har inte sovit.

Vilket såklart inte alls väl är hur han tänker aktivt, men om det ligger därunder?

 

[Sofie.S]

Har följt tråden och en tanke har väckts. Går han någonsin ut ur huset själv med barnet?
Kanske skulle det vara ”lättare” för honom om han hade ett mål med sitt umgänge med barnet. Träffa en vän med/utan barn? Badhuset? Lekparken?
Jag tänker att det kanske kan bli mer strukturerat för honom om han tex bestämmer att han ska vara i lekparken 30 minuter eller liknande?

 

[Lickety]

Det måste ju bero på att han i grunden har något slags bild av att barnet inte är hans problem egentligen.

Och i förlängningen också en bild av att hans jobb är väldigt mycket viktigare än ditt jobb. Eftersom han tycker att du ska lägga ned ditt jobbande helt, för att han ska kunna jobba så mycket han har lust med.

Och en bild av att hans hälsa (sömn) är mycket viktigare än din hälsa (sömn) eftersom han först fick sova två timmar extra, men sedan inte tyckte att du förtjänade att få sova två timmar extra.

Så egentligen ska du både sova mindre och ta hela jobbet med barnet. Medan han får sova mer och jobba mer. Varvid hans arbete och hälsa även är högre prioriterat än barnets hälsa eftersom barnet bara får en förälder och den föräldern har inte sovit.

Vilket såklart inte alls väl är hur han tänker aktivt, men om det ligger därunder?

Ja, resultatet blir ju ungefär så. Även om jag inte tror att det är den medvetna avsikten. Han vill jobba, alltså jobbar han när han kan - att jag inte då kan jobba ägnar han inte så mycket tankar om. Osv.

 

[Lickety]

Har följt tråden och en tanke har väckts. Går han någonsin ut ur huset själv med barnet?
Kanske skulle det vara ”lättare” för honom om han hade ett mål med sitt umgänge med barnet. Träffa en vän med/utan barn? Badhuset? Lekparken?
Jag tänker att det kanske kan bli mer strukturerat för honom om han tex bestämmer att han ska vara i lekparken 30 minuter eller liknande?

Det tror jag också vore bra, men det gör han inte. Han går på skogspromenader och i sele ute i skogen vilket fungerar bra. Åker ingenstans själv med barnet och tar ogärna med barnet även om jag kan åka med. Jag tror han är rädd att barnet ska bli ledset och att han ska ha mycket svårare att hantera det utanför hemmet.
Sonen gillar äventyr och är oftast en liten solstråle som charmar alla. En utmärkt bebis att ha med på besök och gå i affärer med en stund. Idag var vi och köpte brandvarnare på Bauhaus 30 min bort - jättekul tyckte han. Jag åker ofta på små lagom upptåg för det blir så trist att bara vara hemma. Dock får man ju planera lite så det passar och han orkar med.

 

[Inte_Ung]

Han är himla bra på många andra sätt, så kasta ut honom vill jag inte göra.

Jasså du, det är ju ändå tämligen tveksamt om han verkligen kan bry sig om någon annan än sig själv.
Det måste man kunna som förälder.

 

[SaraXX]

Angående att vara helt egocentrerad. Jag säger inte att ts make är sjuk men en helt vettig livskamrat kan bli sån plötsligt. När det begav sig och vi hade en bäbis på ett par månader samt en treåring så tyckte maken att det var helt logiskt att jag, bebis och magsjuk treåring sov nere i bäddsoffan så att han själv kunde få sova ordentligt på natten. Jag ammade ju ändå varannan timme.
Nej självklart var han inte sån de första 15 + åren, då hade jag inte varit där.
Han var sjuk. Därmed inte sagt att alla sjuka blir så.

 

[Lickety]

Nä men alltså han har varit bland de mer jämställda killar jag träffat, tidigare. Gör sin del av de vanliga hushållssysslorna, snäll och hjälpsam, Röstat på F! och inte visat sådana här ego tendenser.

Visst att vi är olika i grund: Jag gör listor efter viktigast-prioritering och bockar systematiskt av dem, oavsett jobb eller fritid. Han jobbar mer inspirationsdrivet och gör saker i en annan ordning och ofta lite mer noga eller grundligt. Lite mer "jag ska bara" och "nu när jag ändå började här så kan jag också...." Enstaka konflikter har det lett till innan barnet, men efter att jag insett att han funkar bäst när han får hållas så fick han det.

Men såhär har det aldrig varit. Han var tydlig med att han helst jobbar inspirationsdrivet och vill ha mycket egen tid. Absolut fine sa jag, men jag trodde på allvar jag skulle smälla av när jag insåg att det gäller hela tiden varenda minut. Det fattade jag verkligen inte på förhand.

 

[a1agnlju]

Det tror jag också vore bra, men det gör han inte. Han går på skogspromenader och i sele ute i skogen vilket fungerar bra. Åker ingenstans själv med barnet och tar ogärna med barnet även om jag kan åka med. Jag tror han är rädd att barnet ska bli ledset och att han ska ha mycket svårare att hantera det utanför hemmet.
Sonen gillar äventyr och är oftast en liten solstråle som charmar alla. En utmärkt bebis att ha med på besök och gå i affärer med en stund. Idag var vi och köpte brandvarnare på Bauhaus 30 min bort - jättekul tyckte han. Jag åker ofta på små lagom upptåg för det blir så trist att bara vara hemma. Dock får man ju planera lite så det passar och han orkar med.

Jag undrar vad han kommer att göra när du brakar och inte orkar mer. Det kan du ju fråga honom tycker jag. Ju mer jag läser desto mer förbannad blir jag och det tycker jag att du ska bli också, förbannad alltså. En spark i arslet skulle han ha. De orsaker som han försvarar sitt beteende med håller inte och det är han som ska lösa sina problem och du ska inte behöva dansa efter hans pipa. Han har en son, oavsett vad han tycker om det. Deal with it (riktat till mannen alltså)!

 

[Lickety]

Jag undrar vad han kommer att göra när du brakar och inte orkar mer. Det kan du ju fråga honom tycker jag. Ju mer jag läser desto mer förbannad blir jag och det tycker jag att du ska bli också, förbannad alltså. En spark i arslet skulle han ha. De orsaker som han försvarar sitt beteende med håller inte och det är han som ska lösa sina problem och du ska inte behöva dansa efter hans pipa. Han har en son, oavsett vad han tycker om det. Deal with it (riktat till mannen alltså)!

Fast jag tror inte han skulle fixa det, på allvar. Inte han heller. Han skulle sannolikt behöva ge barnet till farmor eller något liknande stora delar av tiden. Förbannad är jag av och till, men det hjälper inte hela vägen.

Vissa dagar senaste tiden har det också gått riktigt bra med sonen ska jag säga. Så långsamt bättre trots allt!
Dock vill jag ju kunna lita på att det går bra och är hanterligt, även om barnet skulle ha en sämre dag. Så de dåliga stunderna påverkar mig på så vis - det går inte att förutsäga på förhand om föräldraskapet för dagen är lyhört eller lomhört med Peltorkåpor på.

 

[vemsomhelst123]

Nä men alltså han har varit bland de mer jämställda killar jag träffat, tidigare. Gör sin del av de vanliga hushållssysslorna, snäll och hjälpsam, Röstat på F! och inte visat sådana här ego tendenser.

Visst att vi är olika i grund: Jag gör listor efter viktigast-prioritering och bockar systematiskt av dem, oavsett jobb eller fritid. Han jobbar mer inspirationsdrivet och gör saker i en annan ordning och ofta lite mer noga eller grundligt. Lite mer "jag ska bara" och "nu när jag ändå började här så kan jag också...." Enstaka konflikter har det lett till innan barnet, men efter att jag insett att han funkar bäst när han får hållas så fick han det.

Men såhär har det aldrig varit. Han var tydlig med att han helst jobbar inspirationsdrivet och vill ha mycket egen tid. Absolut fine sa jag, men jag trodde på allvar jag skulle smälla av när jag insåg att det gäller hela tiden varenda minut. Det fattade jag verkligen inte på förhand.

Ja barn fattar jättetidigt och utvecklar sina spröt om det behövs. Jag vet med mig själv att det är på det viset. Sen har olika personer olika benägenhet och strategier för coping.
Han vet med sig att han i detta avseende avviker från normen, och det är ju bra. Kanske går det att få en diagnos som förklaring. Men vad man gör åt saken vette tusan.

Men om han inte tycker detta är ett problem och själv är villig att jobba med det så blir det ju ditt problem. Då blir det ju upp till dig att bestämma dig för hur du vill ha det.
Alltså jag jobbar oxå helst inspirationsdrivet och hade om jag hade fått välja fritt inte varit föräldraledig alls efter att jag slutade amma efter tre månader. Jag avskyr att behöva gå upp direkt när jag vaknar (inga problem att gå upp tidigt men sätter gärna väckarklockan en kvart innan jag måste), är inte alls intresserad av att fixa två lagade mål mat om dagen till mig själv och är inte alls någon bebis/småbarnsmänniska. Jag kan till stor del förstå hur din man känner sig och att han behöver hjälp att hantera det. Men att han inte verkar vara det minsta intresserad av att vilja är ju helt orimligt. Vem vill alltid? Och vem kan ens välja när man nu valt redan att sätta ett barn till världen?

 

[Lickety]

Men om han inte tycker detta är ett problem och själv är villig att jobba med det så blir det ju ditt problem. Då blir det ju upp till dig att bestämma dig för hur du vill ha det.
Alltså jag jobbar oxå helst inspirationsdrivet och hade om jag hade fått välja fritt inte varit föräldraledig alls efter att jag slutade amma efter tre månader. Jag avskyr att behöva gå upp direkt när jag vaknar (inga problem att gå upp tidigt men sätter gärna väckarklockan en kvart innan jag måste), är inte alls intresserad av att fixa två lagade mål mat om dagen till mig själv och är inte alls någon bebis/småbarnsmänniska. Jag kan till stor del förstå hur din man känner sig och att han behöver hjälp att hantera det. Men att han inte verkar vara det minsta intresserad av att vilja är ju helt orimligt. Vem vill alltid? Och vem kan ens välja när man nu valt redan att sätta ett barn till världen?

Nä, jag har försökt nysta i hur han får andra saker gjorda som han nog inte "vill" - typ byta däck på bilen eller andra måsten. Men jag får ingen riktig rätsida på det. Min troligaste förklaring är att han tycker det är såpass jobbigt att ha hand om barnet att det överskuggar att han borde vilja och därför också agera utifrån det.

 

[MiaMia]

Nä, jag har försökt nysta i hur han får andra saker gjorda som han nog inte "vill" - typ byta däck på bilen eller andra måsten. Men jag får ingen riktig rätsida på det. Min troligaste förklaring är att han tycker det är såpass jobbigt att ha hand om barnet att det överskuggar att han borde vilja och därför också agera utifrån det.

Men det ska ju inte vara ditt jobb att göra det nystandet. Det är det man har arbetsterapeut och psykolog till.

 

[Lickety]

Men det ska ju inte vara ditt jobb att göra det nystandet. Det är det man har arbetsterapeut och psykolog till.

Fast jo, nog vill man förstå hur ens parter funkar eller inte funkar - jag vill i alla fall det. Annars är det svårt att komma till en lösning om man inte fattar hur den andra resonerar. Dessutom är ju vården som den är med väntetider och annat, tyvärr.

 

[vemsomhelst123]

Fast jo, nog vill man förstå hur ens parter funkar eller inte funkar - jag vill i alla fall det. Annars är det svårt att komma till en lösning om man inte fattar hur den andra resonerar. Dessutom är ju vården som den är med väntetider och annat, tyvärr.

Ja absolut. Men vad säger han då? Inser han själv att han sätter dig på pottkanten och inte reder ut något som (som någon skrev tidigare) en normal 15-åring klarar av att göra ett par timmar?

Nä, jag har försökt nysta i hur han får andra saker gjorda som han nog inte "vill" - typ byta däck på bilen eller andra måsten. Men jag får ingen riktig rätsida på det. Min troligaste förklaring är att han tycker det är såpass jobbigt att ha hand om barnet att det överskuggar att han borde vilja och därför också agera utifrån det.

 

[Lickety]

Ja absolut. Men vad säger han då? Inser han själv att han sätter dig på pottkanten och inte reder ut något som (som någon skrev tidigare) en normal 15-åring klarar av att göra ett par timmar?

Ja, det inser han. Hur konstigt det än kan låta med tanke på utfallet, så försöker han men har svårt för att hantera denna situation alla dagar.

 

[Is]

Nu bara haffar jag en tanke här utan att gått igenom hela tråden. Såg att det nämndes att han inte gärna tar med barnet ut.
Har ni suttit ned och pratat om hur han hade tänkt sig att föräldra rollen skulle se ut? Vad han skulle vilja kunna göra med barnet som han nu kanske upplever inte fungerar och varför det såfall inte fungerar (tänk lösningsfokuserat).
Jag och min sambo har somsagt väldigt många intressen och jag hamnade i att jag dels tog stort ansvar för barnet (dels pga att jag ammade och dels för att jag är lite kontrollfreak och min sambo skulle, med facit i hand kanske klivit in och sagt något men för han vart det ju väldigt bekvämt natutligvis att jag löste allt. Även jag brast till slut ska sägas) och dels kände att jag gärna var i hemmet där jag va trygg eller närheten av sambon för att få stöd när barnet va ledsen. vilket ledde till att jag tappade bort mig själv lite. vart sambons intressen som styrde. Han följde inte med mig på mina intressen utan jag följde med honom. Blev hel knasigt egentligen bara för att mitt självförtroende vacklande och min sambo tänker inte ens tanken att fråga hur man egentligen mår bara det funkar för honom liksom (han tar förgivet att alla säger vad man tycker och känner).
Som tur är har jag en pappa som ruskade om mig lite (han delar mina intressen) och började ifrågasätta varför bebis inte bara kunde följa med. Först då började jag sätta ord på min oro och först då blev det ju också väldigt tydligt att de problem jag satt upp i mitt huvud faktiskt bara fanns i mitt huvud. Va ju inga problem alls att ta med bebis. Och alla runt omkring ställde villigt upp att hjälpa till. Det va heller inget problem att säga åt sambon "nu är det din tur" när jag väl släppte kontrollen. Så vid 10 månader tog han över hela föräldraledigheten och va helnöjd med det (jag däremot grät när jag for på jobbet för att jag inte ville lämna bebis men både bebis och sambo hade det bra)


Det jag ville komma fram till är att ibland känner man sig låst därför att man satt upp mentala spärrar för sig själv. I mitt fall handlade det om att jag hade en föreställning om att det skulle vara jobbigt att ta med bebis - vilket det inte alls behövde vara. Min relation till bebis vart mycket bättre (jag upplevde den aldrig som dålig innan heller men somsagt med facit i handen) när jag slutade känna mig hindrad.

En lite rolig kommentar från en släkting, när sonen va runt 2 år, "det där barnet har upplevt mer än vad många upplevt i hela sitt liv" hon syftade på att barnet då lärt sig rida, körde skoter och fyrhjuling, åkte skridskor och skidor, självständigt kunde fiska upp fisk, suttit otaliga timmar i skogen både på jakt och hundträning samt stått på prispallen med mig och min hund.

 

[Lickety]

Hurra! Psykologen var bra och verkade fatta! Flera insikter, hemläxor och ett långt bra kartläggande samtal. Fantastiskt! Värt all väntan.

Vi kommer absolut inte uppnå perfekt, och absolut inte få någon quick-fix på nolltid har jag helt klart för mig, men vi är på väg nånstans åt ett bättre håll. Jag är glad för all förbättring som kan komma av detta.

 

[Lickety]

Nu bara haffar jag en tanke här utan att gått igenom hela tråden. Såg att det nämndes att han inte gärna tar med barnet ut.
Har ni suttit ned och pratat om hur han hade tänkt sig att föräldra rollen skulle se ut? Vad han skulle vilja kunna göra med barnet som han nu kanske upplever inte fungerar och varför det såfall inte fungerar (tänk lösningsfokuserat).
Jag och min sambo har somsagt väldigt många intressen och jag hamnade i att jag dels tog stort ansvar för barnet (dels pga att jag ammade och dels för att jag är lite kontrollfreak och min sambo skulle, med facit i hand kanske klivit in och sagt något men för han vart det ju väldigt bekvämt natutligvis att jag löste allt. Även jag brast till slut ska sägas) och dels kände att jag gärna var i hemmet där jag va trygg eller närheten av sambon för att få stöd när barnet va ledsen. vilket ledde till att jag tappade bort mig själv lite. vart sambons intressen som styrde. Han följde inte med mig på mina intressen utan jag följde med honom. Blev hel knasigt egentligen bara för att mitt självförtroende vacklande och min sambo tänker inte ens tanken att fråga hur man egentligen mår bara det funkar för honom liksom (han tar förgivet att alla säger vad man tycker och känner).
Som tur är har jag en pappa som ruskade om mig lite (han delar mina intressen) och började ifrågasätta varför bebis inte bara kunde följa med. Först då började jag sätta ord på min oro och först då blev det ju också väldigt tydligt att de problem jag satt upp i mitt huvud faktiskt bara fanns i mitt huvud. Va ju inga problem alls att ta med bebis. Och alla runt omkring ställde villigt upp att hjälpa till. Det va heller inget problem att säga åt sambon "nu är det din tur" när jag väl släppte kontrollen. Så vid 10 månader tog han över hela föräldraledigheten och va helnöjd med det (jag däremot grät när jag for på jobbet för att jag inte ville lämna bebis men både bebis och sambo hade det bra)


Det jag ville komma fram till är att ibland känner man sig låst därför att man satt upp mentala spärrar för sig själv. I mitt fall handlade det om att jag hade en föreställning om att det skulle vara jobbigt att ta med bebis - vilket det inte alls behövde vara. Min relation till bebis vart mycket bättre (jag upplevde den aldrig som dålig innan heller men somsagt med facit i handen) när jag slutade känna mig hindrad.

Jo, jag tror det mest är en mental spärr att inte vilja ta med bebis någonstans för hans del, eftersom det brukar gå bra när vi är ute. Men då det inte alltid funkar helt på hemmaplan heller kan jag förstå det. Även jag tog ett djupt andetag när jag åkte iväg själv med bebis första gången men tänkte "gör det bara!" och det gick ju jättebra. Tror dock han behöver få ordning på att han ibland kör in i en negativ loop hemmavid först, och kan komma ur det.

 

[MiaMia]

Fast jo, nog vill man förstå hur ens parter funkar eller inte funkar - jag vill i alla fall det. Annars är det svårt att komma till en lösning om man inte fattar hur den andra resonerar. Dessutom är ju vården som den är med väntetider och annat, tyvärr.

Jo, det är klart. Tänkte främst i händelse av ev. diagnos så har de en annan nivå på kunskap att bidra med till frågeställningen.